Tänk vad Tyst teater hade kunnat åstadkomma med en högre konstnärlig kvalitet, subtilitet och fingertoppskänsla! skriver Abigail Sykes.
Syftet med Ljuset i sprickan är mer än vällovligt. För kanske första gången gestaltar svenska teckenspråkiga sin historia och sin kultur som teater på teckenspråk, som sedan fått svensk text. Dessutom görs föreställningen ur ett genusperspektiv, med endast kvinnliga berättelser.
Hanna är en ung fånge för vilken teckenspråket något att vara stolt över. Hon bryter gärna mot normer för hur kvinnor och döva ska vara. För den något äldre fängelsevakten Gertrud är teckenspråket förknippat med svåra minnen och förbud. Hon är så van vid att följa regler och normer att hon själv bidrar till förtrycket. Scenbilden utgörs av Hannas kala fängelsecell. De bådas samtal där varvas med filmer och monologer med andra kvinnor som talar teckenspråk. Dessa ger mycket intressanta inblickar i dövas historia i Sverige och skapar en bra dynamik i föreställningen.
Tyvärr räcker inte det goda syftet. Skådespelarnas prestationer är bra men karaktärerna är hjälplöst fyrkantiga och handlingen nästan parodiskt överdriven. Repliker som ”Dagens ungdom!” uttalas på fullaste allvar, gestaltningen av en döv irakier underblåser snarare fördomar än motarbetar dem och våldet och övergreppen på fängelset känns helt malplacerade i något som tycks föreställa dagens Sverige. Det är det här jag föreställer mig att kritiker av så kallad plakatteater har i huvudet när de använder begreppet, och jag har svårt att försvara det. Det finns tillräckligt många ljuspunkter för att föreställningen ändå ska vara sevärd, men tänk vad Tyst teater hade kunnat åstadkomma med en högre konstnärlig kvalitet, subtilitet och fingertoppskänsla!
Istället blir föreställningens höjdpunkt applåderna efteråt. Ingen i publiken klappar så att det låter, trots att jag hör när vi lämnar salongen att vi är flera hörande. Alla viftar istället med händerna på hörselskadades vis. Här är det döva som är den självklara normen, och den hörande minoriteten anpassar sig utan vidare. Det är inspirerande.
Ljuset i sprickan fyller dock ett viktigt syfte. Att all dialog sker på teckenspråk och textas på en bildskärm i kulissen fungerar nämligen alldeles utmärkt. Tecknandet och minspelet är uttrycksfullt och ger en extra dimension åt scenspråket. På så sätt hoppas jag att pjäsen blir en föregångare som fler tar efter.
