Den 30 november firar Internationella folkdansklubben Kapriol i Växjö 45-årsjubileum. Föreningen ägnar sig åt danser från hela Balkanhalvön, ett område som har ett helt annat förhållande till folkdansen än Sverige.
I en sal på Tallgården i Arabyparken i Växjö har stolarna staplats på varandra längs ena väggen. En diaprojektor står oanvänd men whiteboarden kommer väl till pass för att anteckna namnen på låtarna som ljuder från cd-spelaren. Några börjar att dansa långdans och fler ansluter när de fått av sig jackorna och bytt skor. Till sist är det omkring 15 personer som dansar.
Först blir det några grekiska danser, ”den med sprättfoten” bland annat, som någon kallar den, innan den turkiska musiken tar över. Några sitter och tittar på under vissa danser, någon annan påpekar att det börjar att bli varmt. Skratten duggar tätt.
Katta Johansson är ordförande i föreningen och började i klubben när hon var i elva- eller tolvårsåldern.
– Vi var några tjejer i klassen som gick för att se vad det var. Sedan var det kört.
I början fastnade hon helt enkelt för att hon tyckte att det var roligt att dansa. Efter hand har allting runt omkring dansen blivit lika viktigt.
– Att få det i det sammanhang där det hör hemma, med dans, musik och folkkultur i ett vidare perspektiv. Allt hänger ihop. Länderna på Balkan är inte så långt borta, så det är lätt att åka dit.
Själv har hon varit på kurser och seminarier i både Rumänien, Bulgarien, Makedonien, Albanien, Grekland, Turkiet, Armenien och dåvarande Jugoslavien.
Fröet till Kapriol såddes i Stockholm. Dansare från föreningen där flyttade till Norrköping, Göteborg och Malmö och tog med sig dansen. När föreningen i Växjö grundades 1968 handlade det dels om ett allmänt dansintresse och dels om ett intresse för omvärlden.
– Det står i våra stadgar från den tiden att vi ska främja förståelse mellan folken, berättar Katta Johansson.
Både musiken och danserna kan vara allt från grundläggande till oerhört komplicerade, vilket hon uppskattar.
– Det finns de enkla danserna som ”alla” kan, som dansas på fester och bröllop, till de mer komplexa och koreograferade som inte dansas rätt upp och ner av gemene rumän. Det finns en spännvidd från otroligt enkla danser, som du kan dansa i sömnen även om du är nybörjare, till superkomplicerade danser där du får utvecklas. Allt ryms i det här.
Vad är speciellt med dans från Balkan?
– Den folkliga dansen på Balkan är en obruten tradition. I Sverige är kedjan bruten. På de flesta ställen på Balkan är folkdansen bruksdans. Den används när man träffas, på bröllop och fester. Den är allmängods. Vill man dansa, så kan man, för man har dansat den dansen sedan man var liten. Det finns så klart människor som är fullständigt ointresserade av dans där också men en stor majoritet är intresserade.
Dessutom tycker Katta Johansson om musiken.
– Det är vanligt med ojämna rytmer som ger en annan dimension åt dansen. Det är inte bara en massa tvåtakt utan det finns lite att bita i. Det är en utmaning att lära sig bemästra sjutakt eller elvatakt.
Hon berättar att många som är nya i föreningen har svårt för musiken i början.
– En del tycker att musiken är helt förskräcklig eftersom den är ovan. Jag har ofta hört att det tar lite tillvänjning men man börjar att uppskatta den och sedan är man helt såld.
Den största skillnaden mellan svensk folkdans och danserna från Balkan är att pardanser är betydligt vanligare i Sverige. På Balkan är det oftast ringdanser, slingor eller led.
– Det betyder att vi inte behöver bekymra oss om kavaljerer eller jämna par. Det är ganska befriande. Svensk folkdans var också mer ring- och långdans förr men utvecklades mer till pardans. Kvar blev dansen kring midsommarstången och granen. Ringdans är något som vuxna knappt sysslar med i Sverige, säger Katta Johansson.
Åsa Jönsson är en av medlemmarna i Kapriol. Hon åkte till Bulgarien på grund av dansen, har bott där i perioder och numera tolkar hon på bulgariska och talar språket flytande.
– Dansvärlden öppnade många portar.
Hon började med balkandans i Stockholm 1976, efter att en vän drog med henne.
– Grundtonen i den här musiken och dansen är ganska energisk och glad. Man blir på gott humör av att dansa dem. Det är nästan som friskvård.
Första gången Åsa Jönsson var på Balkan var 1977 på en organiserad resa för att uppleva det rumänska nyårsfirandet.
– Det var väldigt bra och starka intryck. Det var så totalt annorlunda från Skandinavien. Det var jättespännande att komma till byarna med danserna och traditionerna. Det kändes som på medeltiden.
Hon menar att svenskar ofta säger sig ha många traditioner men främst då menar särskilda högtider som midsommar, påsk och jul.
– På Balkan har man jättemånga traditioner av olika slag där man sjunger eller dansar ute på fälten. Jag var i en by i södra Bulgarien i somras där man har danser på glödande kol. Det är väldigt intressant med alla traditionerna.
