”Jag ville ha honom så oerhört mycket”

Anonym man:

”Hör ni gässen? De flyger alltid över min sjö så här på våren. Jag svarar med att jojka gässens jojk. Hjärtat blir så lekfullt på våren. Det spritter av kärlek! Och nu låter jag det spritta. Det spelar ingen roll att jag snart är 80 år – hjärtat mitt är ungt. Men då, på den tiden när även kroppen var ung, var det så förbjudet. Även om de inte var många så hade jag ”vänner” även då. Men de vågade inte riktigt och inte jag heller. Själen hade inte modet. Det var en sak bara mellan oss två och vi berättade aldrig om det för någon. Men nu finns det inga bekymmer längre. Nu är det dags att det kommer ut!

Visst fanns det flickor från början, självklart var det så. Även om jag inte ville så var jag tvungen att visa mina vänner att jag var vanlig. Det var ett måste. Men när jag var omkring 25 år, efter min militärtjänstgöring, uppdagades det för mig. Kvinnor var inte intressanta för mig längre. Jag älskade inte flickan jag var tillsammans med. Hon var bara till för att bevisa att jag var som resten av pojkarna. Det var som ett tvång att ha en flickvän. Och det sägs att jag var vacker när jag var ung, så flickorna sprang jämt efter mig. De frågade, ”Varför tycker du inte om kvinnor? Du undviker dem ju!”. Men trots att jag försökte tycka om flickorna som jagade mig fanns det bara män i mina tankar. Och begäret! Jag ville så mycket hellre vara med en man än med en kvinna.

När jag var 27 år sålde jag mina renar och mitt märke. Det passade mig aldrig att vara renskötare för jag har aldrig kunnat döda varken renar, fåglar eller andra djur. Jag har aldrig ens haft ett gevär eller en jaktlicens. När jag träffade min första pojkkärlek bodde jag inne i byn och jobbade på ett bageri. Känslorna var så starka. Jag kunde ha gift mig med honom där och då! Jag ville ha honom så oerhört mycket. Han var atletisk och hans ansikte var vackert. Jag tyckte aldrig om spinkiga pojkar, men han, han var så vacker. Det var som att jag vill ha dig, jag vill ha dig, JAG VILL HA DIG! ÖVERALLT! Känslorna var totalt olika de jag hade känt när jag hade varit med kvinnor. Jag tyckte om honom och jag älskade honom så mycket. Det var den stora kärleken och han var min vän under en lång, lång tid. Han tyckte att jag var vacker också. Vid två tillfällen sa han att han inte skulle ha varit med mig om han inte hade tyckt att jag var söt som en flicka. Det har stannat djupt i mitt minne. ”Jag skulle inte ha varit med dig, men du är så vacker”.

Vår kärleksaffär varade i många år. Han var min partner, men ingen visste. Det var alldeles för känsligt. Det fanns alltid en stark känsla av att vårt samhälle skulle utesluta oss, att de skulle lämna oss utanför världen om de fick reda på hur det var. Det var förbjudet och precis som vi trodde blev vi förlöjligade av dem som fick reda på det. De började undvika oss och plötsligt var vi inte vänner längre. De övergav oss. Min pojkvän sa till mig ”Det här, mellan mig och dig, det är inte rätt”. Han ville inte ha den typen av liv längre. Men jag tänkte inte som honom. Efter sex år tillsammans lämnade han mig och gifte sig, med en kvinna såklart. Själv skulle jag ha varit med honom, vem vet hur länge. Det var mycket svårt för mig. Och förmodligen var det svårt för honom också när han förstod att det inte var rätt och att han måste lämna mig. Han krossade mitt hjärta. Jag försökte få honom tillbaka många gånger efter att han hade gift sig. ”Kan vi inte fortsätta, i hemlighet?”. Men han godtog det aldrig. Han var så dum! Han sa att han inte hade några känslor för mig längre.

När jag var 40 år arbetade jag i Norge. Jag hade hört att det fanns gaybarer i Hammerfest. Det fanns mängder av bögar där. Det var så annorlunda från hemma i Finland! Så mycket mer tillåtande. Öppenheten fanns inte i hela samhället men vi som ville se, vi såg! Det fanns sätt, signaler, gömda för alla andra utom för oss. En man kunde dra en historia om något, småprata på ett visst sätt. Då kunde jag fråga ”Vill du gå härifrån?”. Svaret kunde vara i form av ”Ingen bryr sig om vad man gör här”, och då visste vi båda två var vi hade varandra. Jag blev aldrig kär i någon där men det kändes så otroligt bra. Man kan säga att jag fyllde på mina vinglas i flera bemärkelser.

Under hela den här tiden visste mina föräldrar ingenting. Där i Norge lärde jag känna en man som tyckte om mig och när jag hade återvänt från arbetet hände det att han besökte mig. Han kom hit till mina föräldrars hus där jag bor än i dag, och jag hälsade på hos honom. En gång kom han hit tillsammans med två vänner. De satte upp ett tält på stranden nedanför trädgården. När de andra hade somnat smög han upp till mig i mitt pojkrum. Vi drack och drack och visste inte om det var morgon eller natt, på grund av midnattssolen. Min far stod i köket och kokade morgonkaffe när han hörde bankande från övervåningen. Han kom upp, öppnade dörren och där var vi. Nakna. Pappa sa bara ”Jaha”, stängde dörren, och gick ner för trapporna igen. Då sa jag till min vän ”Snabbt på med kläderna, för snart kommer mor!”. Sekunden efter kom hon inrusande genom dörren. Självklart! Åh, herregud. Hon kom väl för att se om det var sant som pappa sa. ”Jag ser vad som pågår här” sa hon och började gråta, smällde i dörren och gick nerför trapporna. Jag klädde på mig och gick för att prata med dem. Trots allt var de inte arga, men mor grät. De sa att de hade vetat länge men att de hade hållit tyst om det, denna hemlighet i familjen. Pojken från Norge blev dock livrädd och började gråta han också, innan han sprang ner till sina vänner på stranden och ropade ”Packa ihop! Vi måste åka snart, innan vi hör gevärsskott efter oss!”. Inne i huset satt min far och såg så skamsen och deprimerad ut, men mamma sa till honom ”Du vet, i dag finns det lagar som säger att män kan vara med män och kvinnor med kvinnor”. Hon var så finkänslig, mamma. Kvinnor förstår ofta bättre än män. Efter ett tag lugnade sig pappa och efter hand lärde han sig att acceptera situationen. Men vi pratade aldrig om det igen.

Jag har en pojkvän nu, som är kär i mig. Men det finns också vänner som kommer och går, som ibland kommer hit för att vara med mig. De är som gäst-älskare! Var min pojkvän kommer ifrån? Det är en hemlighet, haha! Han bor… långt härifrån. Nej, inte långt härifrån. Han bor i samma kommun. Man måste inte åka till huvudstaden nu för tiden vet ni. Han är same och väldigt blyg. Jag har bett honom många gånger att flytta hit och bo med mig men han gör det aldrig. Jag är inte öppen jag heller. Bara om någon säger något eller frågar, då vågar jag vara öppen. Och nu för tiden frågar verkligen folk! Män har börjat bli extremt intresserade, även de som är gifta! Men de är fortfarande rädda. Så oerhört rädda. Alla har sina egna orsaker till det men de förklarar aldrig varför de döljer vilka de är. Jag brukar fråga dem om de har några fler vänner som mig och om de har varit så här förut. Alla mina älskare genom åren har sagt att jag är deras första. Alltid det svaret! Vem helst jag har varit med så är det svaret jag får ”Du är den första!”. Men de ljuger, självklart. Om alla säger samma sak, då kan det inte vara sant.

I dag… Ja, saker och ting har förändrats på ett sätt som gör att det inte är farligt att vara så som jag är längre. Vännerna som övergav oss förut, förstår på ett nytt sätt nu. Inte genom att umgås med oss igen och bli vänner, det skulle de aldrig, men de lämnar oss åtminstone i fred. Men ibland finns det till och med ett uttalat stöd. För några år sedan var det marknad i byn och på kvällen satt jag och åt tillsammans med en massa människor vid ett långbord. En man jag kände satt bredvid mig när en annan man från bygden kom in. Han var stupfull och raglade fram mot vårt bord där han stannade, svajandes fram och till baka medan han pekade på mannen som satt bredvid mig och sa ”Så, har även du blivit bög, eftersom du sitter bredvid den där bögen?”. Mannen bredvid mig ställde sig upp, pekade på mig och gav ett högljutt tal: ”Han har rätt att vara vad helst han vill och jag har rätt att sitta bredvid honom!”. Den fulla mannen vände sig om och gick. Hans predikningar slutade där och då.

I många år var min högsta önskan att inte vara som jag är, men nu har jag levt så här i många decennier och varit lycklig i det. Nu önskar jag inte bort det längre. Det är inte svårt att prata om det. Nu för tiden är det enkelt. I dag känner jag mig fri. Om jag bara kunde hitta en modig man, som ville komma hit och bo med mig. Men den mannen måste vara från södern och jag varken vågar eller orkar åka dit och hämta honom. Jag vill inte åka någonstans alls. Det här är min plats och det finns så mycket jag kan få här också. Jag har min hemliga pojkvän och mina älskare. Jag känner mig älskad. Det enda problemet är att de som älskar mig är så blyga.

Utgångspunkten var att min berättelse skulle visas med bild och namn. Jag tänkte länge innan jag bestämde mig för det, att det var dags att komma ut och att berätta min historia. Men strax innan boken skulle tryckas berättade jag om projektet för några av mina närmaste vänner. Fem av dem har hotat och sagt att de inte vill ha någon som helst kontakt med mig om mitt ansikte finns med i ett sådant här sammanhang.

*

KATARINA:

”Jag växte upp utanför byn Porjus, så jag och min bror var tvungna att åka taxi till och från skolan. Taxichaffisen var den yngsta i hela Sverige och spelade ny musik för mig, bland annat Marilyn Manson. Mansons image och androgyna utseende – det var någonting nytt som öppnade upp sig för mig. Och hans dåvarande flickvän Dita Von Teese – hennes stil inspirerade mig. Wow, vilken häftig kvinna!

Jag la aldrig särskilt mycket energi på att formulera mig kring min sexualitet, då i tonåren. Men jag började intressera mig även för tjejer och var intresserad av retro-pinuppor så jag insåg att jag inte var straight. Jag tänkte att jag kanske var bisexuell, men å andra sidan intresserade jag mig för androgyna män och transpersoner, på grund av vad artisten Marilyn Manson öppnat upp för mig. Fanns det ens en benämning för sådana som mig? Behövde jag ha något ord för det? Det hände att jag pratade om mina funderingar med några av mina kompisar, så de kände till att jag var öppensinnad. En kväll när jag var ute och festade tog en av mina vänner tag i mig. “Katti, kom!”, sa hon och jag kunde se att hon var helt förstörd, hon hade tårar i hela ansiktet. “Du måste komma!”, sa hon. “Jag måste berätta det här för dig, för jag kan inte berätta det för de andra.”. Jag gick med henne ut och vi satte oss lite avskilt. “Lova att inte skratta!”, sa hon och jag lovade. “Okej”, sa hon. “Jag tycker om tjejer!”. Då började jag skratta. “Men, vad bra” sa jag. “You go!”. Hon blev helt förvånad och sa bara “Va? Tycker du att det är okej?”. Det var så härligt av henne. Hon bara satt där och grät och sa att hon tyckte om tjejer och frågade vad hon skulle göra. Det var fint att hon kom till mig, att jag kunde vara ett andrum för henne.

När jag var 14 år fick min mamma veta att jag var med i QX, ett nätcommunity för hbtq-personer. Hon blev ängslig och började fråga mig en massa saker. “Vad är QX för något? Är du med där? Är det verkligen så bra det?”. Vi satt i bilen när hon tog upp det. Till slut frågade hon mig rakt ut: “Är du bisexuell?”. Jag blev så paff. Jag trodde inte att hon skulle ana det ens och det var någonting så konfrontativt i hela situationen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Så jag sa bara nej. Jag minns även en gång när jag var 15 år och hade ett sommarjobb för kyrkan. På en vägg på jobbet fanns en nakenkalender på flickor uppsatt och vi började diskutera den. Det var jag och en tjej till och så kyrkvaktmästaren. Vi hamnade i en hbtq-diskussion och då vräkte kyrkvaktmästaren ur sig: “Fy, det är så himla äckligt med bögar, de måste ju vara sjuka”. “Ja gud, det är så himla äckligt med lesbiska och bögar!”, höll den andra tjejen med. Jag blev så arg. “Hur kan ni säga så?”, sa jag, “Så är det ju inte alls!”. När jag cyklade hem grät jag. Men inom mig byggde jag upp en inre kamp. På något sätt stärkte det mig. Om någon skulle fråga mig om min läggning i dag vet jag inte vad jag skulle säga. Jag har aldrig berättat för min familj. Jag har aldrig känt behovet av att berätta att “Jag är inte straight”. Varför ska jag behöva säga det? Alla tar för givet att jag är straight, eftersom det är samhällets straighta norm som råder. Speciellt i den samiska världen. Det är det som är fel, inte jag! När jag var i tonåren var jag osäker på min sexuella läggning, men i dag föredrar jag att inte kategorisera mig. Jag håller alla dörrar öppna och gör det inte till en stor sak. Jag vill inte begränsa mig.

Jag växte upp med samiska som modersmål och den samiska kulturen var alltid närvarande hos oss. Det var mamma som pratade samiska med oss, tills jag var 14 år och började svara henne på svenska i stället. Den samiska kulturen hade blivit krystad och instängd för mig. Man skulle umgås med samer och man skulle gå på vintermarknad och man skulle gå på samedans och vara renskötare och gå på Samernas utbildningscentrum och alltid vara übersamen nummer ett. Jag tror att om man tillhör en minoritet så vill man hålla ihop så mycket att om någon sticker ut så blir vissa rädda att den där bubblan av gemenskap ska spricka. Men jag tror och hoppas att det håller på att luckras upp och förändras, att det blir mer och mer accepterat att sticka ut ur den straighta normen, utan att den samiska gemenskapen ska behöva ryka för det. Jag stolt över att vara same, jag är stolt över mitt ursprung och över den jag är. Ibland är det jag som är koltpolis och förfäras över att någon bär kolten “fel” och skulle vilja rätta till och anmärka. Men sedan tänker jag “Herregud, det är 2000-tal och allting behöver inte fortsätta vara som det alltid har varit”. I modevärlden lånar designers maskulina detaljer och överför det till kvinnomodet, så varför inte göra likadant i det samiska modet? Jag skulle vilja testa att bära maskulina detaljer på kolten, eller till och med en manskolt, bara för att testa. Jag tycker om att leka med manliga och kvinnliga attribut, jag gillar att leka med uttrycken. För man in ett genustänk i koltarnas färgkoder så är det ganska chockerande – vanligtvis är det rött för kvinnor och blått för män. Det är så traditionsbundet och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Jag attraheras av så olika personer. Jag är varken heterosexuell, bisexuell, eller homosexuell. Jag är queer och queer för mig är att jag inte har några begränsningar i min sexualitet. Jag har alla dörrar öppna. Jag är bara jag.”

*

Folk i Kauto får inte veta

”Mamma bad mig uttryckligen att inte vara med på det här, för mormors skull och för att det kan slå tillbaka på mig om folk i Kautokeino får veta. Men jag har bestämt mig för att vara med, fast anonymt. För jag tycker att det är viktigt att prata om det. Mina föräldrar vet att jag har varit tillsammans med en kille. Jag gillar inte definitioner, men jag gillar både killar och tjejer. Men sedan jag flyttade till Kauto är det bara tjejer som gäller. I alla fall i den offentliga versionen.

Det är stor skillnad på mig när jag är här i Kautokeino och när jag är i den större staden som jag kommer ifrån. Här i norr är nästan ingen öppen. Den enda jag kan prata med om det är min kompis som är bisexuell. Med honom behöver jag inte ens prata om det; vi vet ju bara vad vi båda är utan att man behöver gå in på det varenda gång vi ses. Men det är så härligt att kunna vara både same och queer samtidigt. Min polare brukar sitta och prata på samiska om hur många killar han har slätat över. Då är det så tydligt. Det är hemma-hemma, dubbelt upp! Det händer inte så ofta i mitt liv men det är fint när det händer.

Kruxet är att det är så många HBT personer som backar i sin queera identitet ettersom deras samiska tillhörighet är så stark. Den blir ofta viktigare och man vill inte riskera att förlora den genom att komma ut. Så är det för mig också. Jag väljer att bo här. Jag har alltid känt mig rotlös, att jag varken är svensk eller norsk utan same i första hand. Jag vill bo där jag kan vara mig själv, där min samiska släkt finns och där jag kan känna mig fri. Det är underbart att när som helst kunna ta skotern och dra ut till fjället, till flocken eller bara hänga med kompisar. Det är en frihetskänsla man aldrig kan få i en storstad. I nästan varje hus här i byn bor det en släkting till mig. Man kan gå in hos nästan vem som helst, oavsett om klockan är tre på natten, och sätta på kaffe. De flesta chefer här har förståelse för att man måste dra ut till fjälls även på arbetstid. Folk kompromissar om tider på ett helt annat sätt här och folk är lika knäppa som jag. Lika konstiga. Det är verkligen hemma för mig. Att jag inte kan vara öppet queer här kan aldrig väga över det. Visst kan jag sakna det queera samman hanget. Men det är tur att det finns telefon och internet. Där kan jag fortsätta att vara queer.”