Världens dryga kusin, kulturen – En ambivalens

En avhandling från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, författad av forskare John Ambrecht, hävdar att kulturen är värd mer än det vi betalar för den. Aje Björkman resonerar kring vad som händer med kulturen när den ska kvantifieras och drar en oväntad slutsats.

Hur väl fångar Ambrechts undersökningsdesign världens komplexitet? Troligtvis inte särskilt väl. Den design som Ambrecht erbjuder för att mäta (upplevt) värde hos kultur har förvisso sin lockelse. Framför allt vad gäller att ge kulturpolitikern en vägvisande siffra på papper. Samtidigt, dock, är den en sorts antagonistisk handling. Den är ett kraftuttryck, och det lyder: ”In i fållan!”

Och ibland behövs kraftuttryck, för världen, likt får, behövs vallas.

Varför?

Därför att lydnad från världen, som fullkomligt skiter i vad vi tycker, tänker och önskar, endast kan uppnås med våld. Vallning krävs, eller – varför inte – en piska. Detta så att den ställer sina undersåtar (däribland kultur) på led, redo för indexering. Annars riskerar mänskligheten en stressinducerad hjärtattack, föregått av följande frustrerande utrop:

”Ge oss ordning, för guds skull ge oss ordning!”

Och vad kan ge mer ordning än att kvantifiera det kvalitativa; än att sätta ett monetärt värde på upplevelsen av kultur. Och vad, annat än detta, kan man för övrigt göra för att mäta värdet på kultur. Man kan ju inte gärna fråga kulturen självt, för kulturen är världens dryga, teateraspirerande kusin, och den dryga kusinen kommer otvivelaktigt att ge dig följande svar:

”Jag bara är, och att bara vara – det är mitt värde. Det har aldrig varit en fråga om att vara eller inte vara, utan bara om att vara, så – försök inte typecasta mig!”

Du försöker förklara (för det där förstod du inte): ”För att få ordning, Kultur, krävs emellanåt reduktion. Utan reduktion ingen ordning, och att bara vara – det är inte ordningsamt, det är… ingenting, och från ingenting kan ingenting skapas.”

Kulturen svarar inte, vänder ryggen åt dig och vandrar spänstigt bort, en dödskalle i handen.

En ekonomisk tolkning av kultur likt Ambrechts, vars resultat appliceras på det politiska beslutsfattandet, har sina fördelar, och den har sina nackdelar. Den kan med sina siffror fungera som ett utmärkt verktyg för att fastställa var och i vilken utsträckning kulturpolitiska satsningar ska göras; detta så att skatte- och välfärdspengar inte satsas på kulturverksamheter som inte representerar en samhällelig önskan. Å andra sidan. Om kultursatsningar görs utifrån en onyanserad tolkning av forskningsresultat likt Ambrechts, då uppstår risken att det potentiella konsumentöverskottet leder till en rättviseproblematik genom höjda avgifter, genom att vissa individer stängs ute från viss förekomst av kultur, och genom att kulturindustrin så sakta förvandlas till en företagsamhet med vinstintresse.

Denna realpolitiska diskussion är emellertid inte vad som ligger i mitt intresse just nu. Nej, vad jag vill lägga fokus på är den, enligt mig, implicita antagonismen i själva försöket att kvantifiera det kvalitativa; försöken att få kusinen Kultur att blöda siffror. För även om det är en dryg djävel så går många instinktivt in i dess försvar när individer som Ambrecht försöker ge den order.

Låt oss postulera att kultur (som övergripande begrepp) i det västerländska, sekulariserade samhället är att jämställa med föreställningen om Gud. Kultur bara är, och vidare: Kultur är väldigt viktigt för att inte säga livsnödvändigt; en integral del av vårt pågående livsprojekt, kanske till och med det som gör oss till människor. Men när någon kommer med förslag om att kvantifiera gudomen och dess uttryck, då känner vi oss ansatta. Det är ett övergrepp, känner vi, och vi samlas, som en gemensam kropp. Och kroppen känner att den ekonomiska djävulen dränerar världen på färg. Och den reagerar med instinktivt ogillande över piskandet, tycker att det är obefogat.

I sinom tid lugnar vi oss dock; vi inser att den dryga kusinen Kulturen kanske måste ge oss mer för att vi ska offra tid och energi på att försvara den. Vi inser att individer som Ambrecht inte har ont uppsåt, även om han har piska i hand. Men dessförinnan, då var vi alla redo att kriga, som en. Kriga för världens dryga kusin. Den som uttrycker sig i eufemismer och håller näsan högt i vädret medan den parafraserar Shakespeare. Vid närmre eftertanke: Piska det dryga fanskapet, Ambrecht. Piska så att det blöder siffror. Kanske kan vi förvandla drygheten till inspirerande och inkluderande universalitet.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV