I veckan som gick bad migrationsminister Tobias Billström om ursäkt under rikstagens frågestund för sina rasistiska uttalanden om blonda och blåögda svenska. Men Europa har alltid stängt sina gränser i kristider och betydligt fler européer har utvandrat och flytt genom åren, än människor i arabländerna och Afrika, skriver veckans debattör Abdel-Qader Yassine.
Tobias Billström förklarade att han tänker fortsätta att arbeta som statsråd, att han aldrig funderat på att avgå, även om den hårda kritiken från statsministern var berättigad.
Att gömma flyktingar handlar ofta om att man vill känna sig god, tror Billström. Han ifrågasätter om de som gömmer flyktingar verkligen gör sina inneboende en tjänst.
”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda,” säger han.
I sin roman Le racisme expliqué à ma fille berättar Tahar Ben Jelloun, den marockanske, franskspråkige författaren, att han frågade en flicka i första klass: ”Hur många marockanska, afrikanska och spanska barn har ni i den här skolan?”
”Inga. Vi har bara barn i skolan”, svarade femåringen snabbt. Man föds inte till rasist. Man blir det. Man formas och fostras av en föräldrageneration som förgiftar en ren själ med fördomar, av en systematisk, ofta subtil hjärntvätt via propagandistisk populärkultur, en filmindustri som saluför stereotyper, en nationalistisk historieskrivning, medier som multiplicerar myter och reducerar de ”andra” till objekt.
Enligt Encyclopedia of social sciences, som sannolikt författats av trovärdiga blonda och blåögda, är rasism bland annat ”antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan yttre skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär”.
När Billström kopplar altruism till blåögda, blonda damer i 50-60-årsåldern samtidigt som han misstänkliggör de som gömmer ”sina landsmän” tangerar han rasbiologins träskmarker. För 92 år sedan fattade riksdagen beslutet att upprätta världens första Rasbiologiska institut.
Dessförinnan hade rasteoretiker som utgick från estetiska kriterier klassificerat de vita som vackra, modiga och begåvade medan de mörka var fula, fega och korkade.
Billström är en bildad man. Han vet var migrationspolitikens begränsningsiver slutar och var rasismens retorik börjar. Han vet att rasism, för att använda ett svenskt uttryck, betyder att döma hunden efter håren. Men Billström är inte ensam.
Han är i gott sällskap av europeiska kollegor som gör allt för att hålla Europas gränser ”rena” från intrång, och betrakta varje ”icke-europé” som en droppe i den flod av invandrare och flyktingar som sägs översvämma Europa.
Nu låser de sin kontinent. Och hur, undrar jag, ska vi i tredje världen reagera på deras fästning Europa?
Vid varje ekonomisk kris i historien har Europa reagerat med att stänga sina grindar samt med att massdeportera sin egen underklass.
Redan 1596 föreslog drottning Elizabeth efter en rad dåliga skördar att Londons borgmästare skulle ”utvisa alla svarta” eftersom ”de tog maten ur mun” på hennes undersåtar.
På 1600- och 1700-talen deporterades folk i mängder till straffkolonier i den så kallade Nya världen.
Det är för övrigt inte alls länge sedan det hörde till det imperialistiska Europas vanor att skjuta sig fram varthän dess ekonomiska intressen än pekade, och ingen hänsyn till lag och moral hindrade dess härskare från att massakrera infödda i länderna bortom haven.
Nu klagar européerna över ”flyktingfloden”… Men hur många européer har själva utvandrat de senaste 40 åren?
Antalet överstiger med god marginal de icke-européer vilkas ankomst hit föraktfullt beskrivs som en ”översvämning”.
Trettio miljoner italienare har lämnat sitt hemland de senaste 85 åren, och sextiofem miljoner britter har lämnat gård och grund för att börja sitt nytt liv i Afrika, Australien, USA, och Kanada. En halv miljon tyskar lämnar än i dag årligen sitt land för att bosätta sig på annat håll.
Till Europa har araber och afrikaner däremot inte alls invandrat i större antal förrän helt nyligen. Det är 1980-talsfenomen som följt på Israels invasion i Libanon 1982, kriget mellan Iran och Irak, inbördesstrider som brutit ut i olika delar av Afrika, och kriget mot Irak 2003.
Och apropå ”flyktingfloden” kan jag inte låta bli att påminna mig hur Pakistan, ett av de fattigaste länderna i tredje världen, ensamt tog hand om fem miljoner afghanska flyktingar. Det trotsar all logik när européer säger att de inte kan sörja för den lilla mängd flyktingar som råkat komma i deras väg.
Fästning Europa är ett fenomen med störande genklanger från nazismens tidiga dagar, minst lika absurt som vissa extrema anspråk på att någon kontinent i vår tid exklusivt skulle kunna tillhöra en viss, given ras: svart, gul, vit eller grön.
Jag hoppas att Georg Wilhelm Friedrich Hegel hade fel när han sa att ”Historien lär oss att vi aldrig lär av historien”.
