I slutet av världen finns Antarktis. I dubbel betydelse: nästan ingenting kan leva på de stora isarna och allt är stilla obruten horisont. Ljuset är ett undergångsljus, det går inte att fästa blicken på någonting särskilt, allt är bara vitt som i slutet av tunneln. Det är till den kargaste av karga platser som Josefin Holmström tar med oss i sin debutroman Antarktis. Vi följer med på expedition, fast egentligen är det flera stycken; en som händer i bokens nu och som hela tiden studsar mot de äldre, mot de som ville vara först och som kom med stora skepp av trä och sedan tog sig över de oändliga vidderna med släde och hundar. De olika äventyren utspelas ständigt ovanpå och intill varandra, berättas samtidigt så att de liksom kan gå in och ut ur sig själva. Expeditionerna är också av det inre och yttre slaget. Dels den praktiska som består av köld, vaselin och packlistor, och den andra som är fylld av minnen – bearbetade genom metaforisk is och kyla.
Handlingen kretsar kring Gertrude som fått stipendium för att följa med en forskningsexpedition. Hen ska skriva, eller bara gå in i sig själv och upp i det vita ljuset. Hitta sig själv på en kontinent av is. I den här undertexten ryms bilder av enorma vidder blandade med total ensamhet. Holmström knackar ständigt fram orden ur isen och skapar en språklig virvel. Allting är kraftfullt och, tack vare valet av miljö, nästan surrealistiskt trots den höga graden av verklighet som genomsyrar själva tillståndet av att befinna sig på Antarktis. Holmströms debut kan kanske bäst beskrivas som en enda utandning av känslor där de vita andetagen genast förångas och stiger mot himlen. Det är mycket vackert.
Med på expeditionen finns också Jonathan, som är en del av det internationella forskningsteamet. Hen och Gertrude har ett förflutet: hen är där för deras gemensamma minnen. Valet av just is som plattform är central i deras gemensamma historia som i korta fraser dras fram tills den är återgiven i sin helhet. Det är också då, mot slutet, som det står klart vad det är som är viktigt. Just precis detta, som finns mellan Gertrude och Jonathan, är bokens stora driv framåt samtidigt som den är ett slags hemlighet som inte bara kan slängas upp och berättas hur som helst. Den måste kämpas fram. Alla detaljer måste vara på plats innan helheten blir synlig.
Spänningarna som finns mellan karaktärerna, i det som hänt innan och det som händer nu, tar spjärn mot tidigare äventyr på Antarktis. Holmström hoppar enkelt mellan Gertrudes inre resa, och expeditioner som ägde rum vid nittonhundratalets början. Eftersom allting är skrivet med samma poetiska styrka, samma respekt för materialet, blir det också lika viktigt. Den ena historien skulle inte vara lika bra utan den andra – vilket inte kan sägas vara något annat än resultatet av ett grymt hantverk.
Antarktis är alltid Antarktis. En värld av kyla och is dit mänskor kommer med ett ärende. Ett tydligt formulerat mål som tagit dem till vad som väl kan kvalificeras som en av världens mest ogästvänliga platser. Men trots detta, trots kylan och den tjocka isen vars sprickor bara väntar på att någon ska falla igenom dem, är Josefin Holmströms Antarktis fyllt av värme. Texten är ibland humoristiskt lekfull, ibland smärtsamt poetisk. Alltid ärlig och, framförallt, oerhört snygg.
