Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Jag ringer mina bröder handlar om vad som händer när du plötsligt blir en fiende i din egen hemstad. Med utgångspunkt från bombningen i Stockholm 2010 bygger han en värld av paranoia och misstänksamhet men också humor och värme.
Fyra personer står på en kal scen, vända mot publiken.
– Jag ringer mina bröder och viskar, ”jag erkänner, det var jag”, säger huvudpersonen Amor.
– Det är klart att det inte var! ropar de andra.
– Det måste ha varit jag. Allting tyder på det.
– Det var inte du!
– Varför känns det då som att det var jag? Är ni helt hundra på att det inte var jag?
Det blir tyst på scenen.
– Det är en historia om att känna sig skyldig fast man inte är det, säger regissören Farnaz Arbabi.
Pjäsen hade urpremiär på Malmö stadsteater den 18 januari. Sedan turnerar den med Riksteatern till bland annat Borlänge, Falun, Östersund, Umeå, Stockholm, Örebro, Linköping, Växjö och London. Den utgår ifrån en krönika som Jonas Hassen Khemiri skrev efter bombdådet i Stockholm 2010. Föreställningen har han senare skrivit om till en bok, som publicerades i höstas.
– Den var en personlig betraktelse, en reaktion på reaktionerna, om hur det var att vara i en stad som plötsligt vände sig mot en, säger Farnaz Arbabi.
Gärningsmannen som myndigheterna letar efter stämmer in på huvudpersonens signalement.
– Huvudpersonen Amor befinner sig i sin hemstad, där han är uppvuxen, som han kan utan och innan. Plötsligt stängs han dock ute och får misstänksamma blickar mot sig. Som så många andra stämmer han in på gärningsmannens signalement.
– Föreställningen följer hans resa genom staden och hans försök att förstå och hitta strategier för att hantera att han plötsligt ses som en fiende. Pjäsen handlar om hans resa, men också om hans insikt om att han själv bär på rädda blickar mot andra människor.
Amor blir uppringd av olika personer – sin bästa kompis, sin kusin, som befinner sig i en annan världsdel, och sin obesvarade barndomskärlek. Samtidigt som han pratar med dem blir han allt mer stressad, paranoid och manisk, säger Farnaz Arbabi.
– Han får hela sin självbild och hela sin världsbild raserad av reaktionerna. ”Jag som är så välanpassad, ser folk mig också som en fiende?” Han har svårt att se hur han ska kunna leva vidare.
Men hans egen reaktion är inte bara paranoid, utan är absolut förankrad i verkligheten.
– Han ÄR ju uttittad. Det blev alla som inte hade blå ögon och blont hår. Framför allt unga män, men även som kvinna blev man det, upplevde jag.
Farnaz Arbabi berättar om vänner som upplevde den spända stämningen på tunnelbanan dagarna efter bombdådet. När de satte handen innanför jackan för att byta låt i musikspelaren reagerade alla runt omkring.
Även skådespelarna minns hur det var dagarna efter bombattentatet 2010 och det har varit många diskussioner om egna erfarenheter av rasism under arbetet med pjäsen. För flera av dem var inte terrordådet det värsta den hösten, utan den så kallade serieskyttens dåd i Malmö, eller valet, då Sverigedemokraterna för första gången kom in i riksdagen.
– Det var en väldigt omtumlande höst och vinter. Först var det valet som jag blev väldigt skakad av. Jag minns att jag gick på stan dagen efter och var lite rädd för alla jag mötte. Sex procent av dem hade röstat på ett parti som inte ville att jag skulle finnas, säger Farnaz Arbabi.
Hon hoppas att pjäsen ska väcka debatt på flera plan.
– Dels hoppas jag att den skapar en förståelse för hur det känns att vara exkluderad. Den känslan är allmänmäns-klig tror jag, vi delar den med alla. Det kan ge en styrka åt alla människor som känner sig exkluderade, att de här berättelserna finns på en scen. Och dels hoppas jag att den blir identitetsförstärkande för alla som kände likadant.
Föreställningen handlar dock inte specifikt om just terrordådet i Stockholm. Den utspelar sig dygnet efter att ”något fruktansvärt” hänt, i en icke namngiven stad. Tanken är att den skulle kunna utspela sig var som helst i Europa, eftersom pjäsen ingår i det europeiska samarbetet Europe now. Fem teatrar i olika länder deltar. Målet är att beskriva ett samtida och framtida Europa, präglat av nya befolkningsstrukturer, gränsdragningar och identiteter. Gästspelet i Sverige blir brittiska Arcola theatres pjäs The Mare rider, som spelas under februari i Stockholm, Gävle, Sundsvall, Umeå och Vilhelmina.
Även om Jag ringer mina bröder inte handlar om bombdådet i Stockholm har den händelsen funnits med under arbetet med pjäsen.
– Det är två år sedan bombdådet men fortfarande är den händelsen så otroligt viktig. Det är viktigt att göra en sådan här pjäs. Jag gillar de samtal vi har haft om rasism och fördomar under repetitionerna – det är häftigt när en hel ensemble har sådana erfarenheter, säger Gloria Tapia, som spelar huvudpersonens kusin Ahlem.
Angelica Radvolt, som spelar Amors ungdomskärlek Valeria, håller med.
– Amor får hela tiden försvara sig själv, ”jag är inte den dåliga blatten”. Det har hänt mig en gång, med en kille som jag träffade och hans kompisar. De sa efter ett tag att ”jag ser dig som svensk, du är inte som de”. Jag tog väldigt illa vid mig. Det var så förnedrande att höra en sådan grej. Om jag hade varit mer som en persisk, som är där jag har mitt ursprung, hade jag varit sämre? Är det vad som är bra, att vara svensk? Är det att vara normal?
– Det känns kul att spela något som är så angeläget, säger Pablo Leiva Wenger, som spelar Amors bäste vän Shavi.
Men pjäsen är också rolig, betonar han.
– Vi har haft hur roligt som helst. Manuset ligger bra i munnen. Jonas Hassen Khemiri har skrivit det komiskt och jag har försökt att ta till vara så mycket av det komiska som möjligt.
Humorn, värmen, igenkännandet och hur pjäsen var uppbyggd gjorde manuset högintressant för Farnaz Arbabi.
– Det var en väldigt stark upplevelse när jag läste den. Jonas Hassen Khemiris texter berör mig mycket. Jag känner igen mig i hans ”mellanförskap”, att vara mellan olika identiteter. Vi ser världen från samma perspektiv. Vi har fått vår identitet ifrågasatt sedan barnsben.
Hon uppskattar också Jonas Hassen Khemiris direkta tilltal. Många gånger riktar sig skådespelarna till publiken, i stället för att låtsas att de inte sitter där.
– Det är otroligt befriande när skådespelarna kan prata direkt med publiken. Det tycker jag väldigt mycket om.
Även skådespelarna tycker om det här sättet att jobba.
– När jag läste manuset var det första gången som jag läste ett manus och tyckte att det var asfett bara att läsa. Ofta tänker man bara, ”Åh, det är teater”, och så hittar man feta grejer sedan när man repeterar. Men det här manuset var som en film, säger Angelica Radvolt.
– Det är en sjukt befriande pjäs med fantastiskt mycket publikkontakt. Vi vill att de är en del av föreställningen och svarar på det vi säger. Vi vill att de ska känna att de är en del av något större än sig själva, fortsätter hon.
Gloria Tapia håller med, inte minst utifrån sina egna upplevelser av att sitta i publiken.
– Det är rätt häftigt att bli sedd som publik. Att känna att ”de vill att jag ska vara med, det är värdefullt att just jag sitter här i kväll”. Det är så teater borde vara jämt.
Vad hoppas ni att publiken ska få med sig?
– Jag hoppas dels att de har roligt och dels att de får en tankeställare. Att de funderar på sina egna fördomar, säger Gloria Tapia.
Angelica Radvolt hoppas på en särskild publik.
– Personligen tycker jag att det ska vara mycket förortskids, att de får se att teater inte är tråkigt! Att deras liv och problem är viktiga och tas upp. Vi är ni, det är era historier. Vi har också vuxit upp med det här. Ni är på scen just nu.
