Janne Josefssons favoritsyssla måtte vara att väcka debatt. På senare tid verkar egenvärdet i att vara kontroversiell ha blivit huvudsyftet i stället för att komma med samhällsnyttiga synpunkter. Och om detta är Uppdrag gransknings uppgift inom public service kan jag inte annat än att ge en eloge, då man lyckats även denna gång med att driva Facebooks servrar mot kollaps av (med all rätt) upprörda kommentarer om Jannes syn på barnfattigdom.
Man kan ju fråga sig hur produktiv en timmes lång granskning av begreppsdefinitioner är. Även om det skapar debatt, har jag svårt att se hur det som enbart verkar vara en strävan att förminska ett samhällsproblem med hjälp av semantik hjälper någon. Det enda en sådan retorik kan leda till är osynliggörande av barn som faktiskt har det svårt. Allt för att de inte faller inom ramen för Jannes definition av frysande, fattiga barn. Här hade kanske en liten, liten notis om eller åtminstone flukt på begreppet relativ fattigdom varit på sin plats?
Om jag i egenskap av vanlig medborgare stöter på det varje dag, är det inte då ett konststycke i sig att Janne med sina resurser och sitt tv-team (med sina förutsättningar och privilegier) inte kan (!) finna något?
Ett än mer häpnadsväckande faktum är hur de helt och hållet lyckas glömma en stor andel barn – nämligen de papperslösa barnen, de som inte finns i statistiken. De utan personnummer, folkbokföring och utan rättigheter och tillgång till det (om än bristfälliga) sociala skyddsnätet.
Hur är dessa barn inte relevanta? Borde kanske till och med huvudfokus ligga här om vi nu ska prata om barnfattigdom (oavsett med relativa eller absoluta definitioner)? Är inte dessa barns liv tillräckligt relevanta för den svenska allmänheten för att tas upp? Är det för att de egentligen inte bör finnas här, ”inte finns här”, som vi inte behöver eller vill bry oss? Torde inte samtliga barns välmående vara ett allmänintresse i samhället? Ett gemensamt mål?
”Alla barn är lika värda! Alla barn ska ha samma rättigheter, länge leve barnkonventionen!” Var det inte så?
Nej, inte i realiteten. För om inte staten erkänner en individs existens behöver tydligen inte du, media och synnerligen inte Janne Josefsson heller göra det. De får skylla sig själva, de får ju ”följa lagen” om de vill synas, om de vill ha rättigheter som människor, om de vill existera på riktigt.
Handlar definitionen av vem som har det svårt, vem det ”är synd om” och vems historia som är värd att berätta egentligen om vem som, enligt den stora massan, ”får skylla sig själv”? Vem vi, allmänheten, anser har rätt att kalla sig utsatt eller fattig? Där vi helt utan minsta tvivel kan gå med på att omständigheterna ligger utanför personens makt, där det helt och hållet var omständigheternas och inte denna familjs eller detta barns eget fel. För det är väl vad det handlar om? Skuldbeläggande. Som om människor som flyr för sina liv vadar genom dignande möjligheter och valde det mest bekväma – att sitta gömda och instängda i en lägenhet i ett land de inte känner till och kanske få mat av någon aktivistgrupp som förbarmat sig över dem; ”så jävla skönt och enkelt!”. Precis den uppväxt jag antar alla föräldrar med ickesvensk bakgrund önskar för sina barn.
De har alltså – enligt staten, media och var och varannan svennebanan – valt sin fattigdom. Inte tagit rätt chanser och gjort det bästa av sin situation. De har inte gjort lemonad av de jävla citronerna, i stället har de slapphänt tappat frukterna på golvet, lojt råkat trampa på sagda utmärkta frukter och sedan slött övergett projektet för juicepressen stod för långt in i köksskåpet. För det är tydligen så Sverige med sin prestations- och kravorienterade hållning gentemot människor i behov av stöd ser på det. Och om man ser på Janne Josefssons hållning till den rökande mamman kan vi väl anta att även han är inne på samma linje. Dessa människor är lata och opportunistiska. Tar chansen att leva det goda och enkla livet när det bjuds. Varför ska svenskarna hemma i tv-sofforna fälla en tår för barn som inte ens Sveriges konstitution bryr sig om? ”Vi måste ju ta hand om våra egna först!” annars rasar hela vår välfärd samman, ”allt det vi har byggt upp här!”.
Så brukar det låta, för rädslan och omhuldandet av de privilegier som är ”våra” väger tyngre än instängda och rädda barn. Barn som inte vågar gå ut och leka på lekplatsen, barn som blir apatiska, barn som inte självklart kan gå i skolan eller få hostmedicin utskriven när de är förkylda. Barn som inte kan ha ett McDonaldskalas på sin födelsedag eller har möjlighet att lära sig alfabetet med Bolibompa, barn som fått se fruktansvärda saker och inte har tillgång till professionell hjälp att bearbeta det. Barn som ryckts upp från allt de känner till, från sin tillvaro och sin trygghet, som inte har den lyxen att kunna veta, eller ens ana, om i morgon natt kommer spenderas bakom samma vända persienner eller hos polisen. Som inte vet om de nästa månad befinner sig inlåsta på ett förvar i Kållered eller kanske på ett chartrat plan på väg till vad som kan innebära döden.
Det finns ingen tillförlitlig statistik över hur många papperslösa människor det finns i Sverige men enligt Socialstyrelsen rör det sig om allt ifrån 10 000–50 000 personer årligen, av dessa är 2 000–3 000 barn. Dessa barn lever i ständig ovisshet om hur morgondagen och framtiden kommer se ut.
Sveriges välfärdsmaskineri är uppbyggt kring identitetshandlingar – för att få ta del av de finesser samhället har att erbjuda behöver du ett personnummer. Om man, som i papperslösas fall, inte har en användbar identitetshandling kan man således inte nyttja någon av de tjänster som kräver identifikation, såsom att gå till vårdcentralen, teckna en försäkring, låna böcker på biblioteket, åka tåg, ansöka om olika sorters medlemskap eller delta i kurser. Än värre – utan giltig id-handling kan de inte söka lägenhet eller ett lagligt jobb.
Av rädsla att bli hittade, upptäckta, omhändertagna och deporterade till ett land där deras säkerhet inte kan garanteras lever många papperslösa barn mer eller mindre isolerade. Många föräldrar vågar inte låta sina barn gå i skolan på grund av rädslan att bli upptäckta. Dessutom bestämmer varje enskild kommun huruvida de vill erbjuda skolgång för papperslösa barn, så denna möjlighet är inte alltid självklar.
Vad gäller kontakt med vården kommer förvisso nya regler att träda i kraft den 1 juni i år som kommer ge papperslösa barn samma rätt till vård som andra barn. För föräldrarnas del kommer dock samma rättigheter som för asylsökande gälla, det vill säga ”tillgång till vård som inte kan vänta, mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning”. Man skulle kunna hävda här att barnens hälsa och välmående är starkt sammankopplade med hur föräldrarna mår, men tydligen är det inte tillräcklig grund för att öppna upp för lika vård för alla människor som befinner sig i landet. Det skall tilläggas att även här, oavsett rätten till vård, innebär uppsökande av densamma också risken att bli upptäckt, något som inte alla har råd att utsätta sig för.
När det kommer till det här med att ha ett normalt, värdigt liv med sociala kontakter, fritidsaktiviteter, jämnåriga kompisar och tillgång till kläder samt näringsnyttig mat blir det även här problem. Var ska pengarna komma ifrån? Och om de finns, hur blir man då en del av de sociala aktiviteterna utanför hemmet utan att identifiera sig? Utan att det ställs frågor? Utan den ständiga rädslan att bli ”avslöjad”?
Som papperslös har man inte samma möjlighet att kräva sina rättigheter – att visa sig öppet och ta plats i det offentliga rummet (eller så fort man rör sig utanför det privata) innebär också risken att bli identifierad och på så vis sätts både ens egen och ens familjs säkerhet på spel.
Detta är vardagen för tiotusentals människor i Sverige, för tusentals barn i Sverige, oavsett hur Janne Josefsson väljer att definiera eller inte definiera fattigdom verkar det märkligt att han glömde bort eller inte ens hittade dessa barn i sin jakt på socialt utsatta barn.
Vilken verklighet ska vi leva i? I den ”officiella”, bokförda verkligheten där dessa barn och deras familjer inte existerar? Eller i den verklighet där dessa barn lever mitt i bland oss här och nu?
Jag väljer det senare och jag föreslår att Janne Josefsson och alla andra också gör det.
Källor:
• Socialstyrelsens dokument om papperslösa (PDF)• vardguiden.se/Sa-funkar-det/Halso-och-sjukvard/Asylsjukvard/• http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103mtikel=5278562
