Paulo Mendonca släppte tre plattor på 1990-talet, turnerade i Sverige och utomlands med bland andra Tina Turner och andra stora artister. Sålde massvis med skivor, 250 000 i Japan, men sedan blev det tyst. Vad hände? Och vad hände egentligen före plattorna? Paulo Mendonca är högaktuell igen med ny platta, och medborgarjournalisten Lars Lönnberg har träffat honom för att reda ut tiden före och efter tystnaden.
Does anybody wanna funk? heter nya plattan som släpptes den tredje april med höga förväntningar både i Sverige och utomlands. Inspelningarna har skett i Pamastudion i Torsås utanför Kalmar under 2011-2012. Delar av plattan har mixats i EastWest Studios i Los Angeles, Kalifornien, där bland andra U2, Ry Cooder, Rolling Stones och en hel drös andra legendariska band har spelat in skivor.
En internetstreamad konsert, Live from Pama Studio 1, släpptes också nyligen, där det framförs både nya och gamla låtar live med extremt bra ljud och sväng.
– Så här på ålderns höst kan jag nog säga att nya plattan är en hyllning till Deep Purple, Thin Lizzy och Earth, Wind & Fire. Det är en blandning av funk, rock och soul. En Different phases part two, säger Paulo i en radiointervju.
Different phases från 1993 är Paulos andra platta och är kanske den mest omtalade av de tre albumen.
– Plattan är en milstolpe. Håller minst 30 år till, säger Paulo och skiner upp.
De första 10 000 exemplaren såldes snabbt slut. Och sedan 10 000 till.
– Men sedan fanns inga fler exemplar, så den blev restnoterad. Det var ett jävla sug efter plattan. Men där gick tyvärr tåget mot höga försäljningssiffror åt skogen, säger Paulo.
Men turnerandet rullade på med blandat resultat.
– Vi spelade på en del konstiga ställen uppåt landet. Vi tömde ishallar, folk gick efter de första två låtarna. Kvar stod den ende från flyktingförläggningen, överlycklig med ett ”hey brother! what’s up” på läpparna, skrattar Paulo.
– Det var tungt, men jävligt lärorikt. Jag visste ju att det inte var något fel på min musik. Klantigt av de som arrangerade turnén att boka in mig på så konstiga ställen för min typ av musik. Efter gigen dök det upp folk vid turnébussen; ”du måste spela Creedence fattar du väl, musik som folk känner igen!”. Ungefär som om man skulle boka in mig på dansbandsveckan i Sunne. Nä, det var ganska tungt.
Paulo deppade hemma i Sverige, men plötsligt ringde telefonen och det visade sig att If you want my love, en av låtarna på Different phases, hamnat på hitlistan i Schweiz. En kille i den lokala musikaffären hade fått tag i ett ex av plattan och spelat den i sin butik. Ryktet gick och till slut spelades plattan överallt. Paulo blev riktigt i ropet nere på kontinenten.
Nu släppte det. Paulo var förvånad över att publiken stannade, erfarenheterna från norra Sverige fanns kvar någonstans djupt där inne. Och publiken överraskades av musiken, för något liknande hade de aldrig hört förut. Publiksiffror på 3 000-4 000 personer var inga ovanligheter i Schweiz. Han blev väl mottagen i andra delar av världen och det turnerades även i Holland, Portugal och Japan med hela bandet från Sverige.
Tina Turner hade hört Different phases, diggade den stenhårt och bjöd in Paulo som special guest på sin Europaturné. Nu var det vind i seglen på riktigt och Paulo lirade på Montreauxfestivalen, träffade Quincy Jones och George Duke på efterfesten och skojade med Michael Hutchence. Än så länge var allt frid och fröjd.
Paulo släppte sina tre plattor på svenska Polar, det skivbolag som en gång i tiden gav ut Abbas skivor med Stickan Andersson i spetsen.
Hur kom det sig att du hamnade på just Polar?
– Jag skickade runt demos till olika skivbolag, och fick napp lite här och där. Träffade Stickan Andersson som sa ”tro inte att du kommer att slå igenom efter första plattan, kanske inte ens efter andra. Vi ser det här som en långsiktig satsning. Sikta in dig på att slå igenom efter femte-sjätte plattan”. Brydde mig inte ens om att kolla vad de andra bolagen hade att erbjuda efter det mötet. Det kändes bara så rätt att jobba med just dem.
Paulo har alltid varit en doldis och få känner till tiden före skivorna på 1990-talet, så vi tar det från början.
– Det enda jag minns var att det var kallt som satan, säger han om sina första steg på svensk mark i december 1969. Familjen har precis flyttat från värmen i Portugal, där Paulo föddes fem år tidigare, till en lägenhet i Trollhättan. Några år tidigare flydde pappa Francisco till Sverige från det då pågående självständighetskriget i Angola. Och det var pappan som stod för musiken i familjen.
– Pappa spelade alltid gitarr på fester så det var där musiken kom in, berättar Paulo om hur musiken dök upp i hans liv.
Två år i Trollhättan följdes av fem år i Hammarkullen utanför Göteborg. Kompisarna kom dragandes med massor av lp-skivor, och band som Thin Lizzy och Deep Purple granskades och analyserades noggrant.
– Plattan Live and dangerous med Lizzy har betytt hur mycket som helst, precis som första riffet på Burn med Purple. Det öppnade en helt ny värld för mig.
Paulo är 12 år när familjen flyttar till ett hus i Mölnlycke där det öppnas upp andra möjligheter. Pingisbordet i källaren får konkurrens av ett musikrum. Mamma Maria köpte virvel och hi-hat, och Paulo jobbar ihop sin första gitarrförstärkare på det lokala tvätteriet.
– Jag var en ganska blyg tonåring och var alltid hemma på helgerna. Mamma bredde mackor och gjorde käk till fredags- och lördagskvällarna. Och det var alltid folk hemma hos oss och lirade. Mina föräldrar utgick från principen att ”repa ni hemma så vet vi var ni är”.
Musiken betydde allt. Tjejer och första festen vid 18 års ålder imponerade föga på unge herr Mendonca. Det fanns liksom inte tid för något annat än musiken.
Han började skriva låtar redan på tonårstiden och lirade ute i olika konstellationer på fritidsgårdar.
Vid 19-20 års ålder spelade han bas i det första riktiga bandet, Micke Lindberg band, som turnerade någon månad i Turkiet. Slutade i det bandet efter ett gig på Gamle Port och flyttade till Borås. Året är 1985 och nu börjar en period i Paulos liv som få känner till, nämligen den som trubadur. Han höll på med det även en tid efter att första albumet Respect my aim släppts. Var disciplinerad och skrev låtarna på hotellrummen. Hunnebostrand kan ståta med att hiten Respect skrevs där innan det var dags att kliva upp på trubadurstolen. Vårgårda kan ståta med det värsta trubadurgiget.
– Det var på pizzerian där och som vanligt ett långt dansbandspass att lira mellan 21 och 01. Pizzaägaren började ta entré vid 21 och de som hade beställt pizzor krävdes på entré för att hämta sina pizzor. Folk vart ju förbannade och struntade i att hämta ut dem. Han erbjöd mig pizzorna som gage för den kvällen, skrattar Paulo.
Skolan gick sådär och någon klass fick göras om, men några musiklektioner har Paulo aldrig tagit. Förutom en kort session på Hvitfeldska gymnasiets musiklinje, kom in på sista chansen men redan efter en vecka fick han nog.
– Nej, det där med skola har aldrig varit något för mig. Men, men, det tog jag igen senare och läste in gymnasiet på komvux.
Tredje plattan 11 PM kom ut år 1995.
– Flög in och ut från inspelningarna, kom in till studion, gjorde några pålägg och sedan ut igen. Turnerade samtidigt med inspelningen och låg dessutom i skilsmässa. Träffade till exempel aldrig Lisa Nilsson som är med och körar på plattan. Det kändes inte bra. En spretig platta som sticker iväg åt lite olika håll. Ironiskt nog blev det här den plattan som sålde bäst.
11 PM hamnade på 29:e plats på försäljningslistan i Sverige, men på den japanska marknaden sålde den imponerande 250 000 exemplar. Klockmärket Swatch specialtillverkade en klocka efter albumtiteln.
Politiska orsaker i musikbranschen tog helt död på Mendoncas lust till musiken, och han bestämde sig för att lägga av efter 11PM. Han hade helt tappat sugen och försvann utomlands. Få visste vart han tagit vägen och ryktena gick. Andrew Strong, sångaren från filmen Commitments, var faktiskt den som fick Paulo att ta fram gitarren igen. Året är 2002 och Strong hade hört Different phases, gillade den och ville att Paulo skulle skriva låtar åt honom. Men det slutade med att Paulo hängde med på Strongs Danmarksturné. Efter det följde ett antal år med låtskrivande åt andra artister. Ett framgångsrikt exempel är låten Officially yours, med sångaren Craig David, som sålde guld i England. Men att göra något eget igen var det inte tal om.
– Nej, nej, låtskrivandet passade mig skitbra. Bra arbetstider och jag kunde hämta grabben på dagis efter jobbet. De sista åren var otroligt roliga som låtskrivare, men inte helt lätta. Det kommer in väldigt konstiga order, typ ”jo vi behöver en låt. Tänk Rihanna med lite Snoddas”. Man ska tänka åt andra, vilket är jäkligt svårt.
En annan inte helt okänd artist som också hade lyssnat på Different phases var sångaren Jeff Scott Soto med ett förflutet i grupper som Journey, Talisman, Yngwie Malmsteen med flera. Jeff skriver på sin blogg om sina förtvivlade försök att komma i kontakt med Paulo. Till slut lyckas han och Jeff förklarar vem han är och vill gärna inleda ett samarbete inför sin nästa platta.
– Jodå, Jeff mailade mig sitt cv och jag sa slappna av, jag vet allt vem du är. Kom du bara hit så kör vi igång.
Samarbetet ledde till Jeffs fjärde soloalbum Beautiful mess, som släpptes år 2008. Förutom att Paulo producerar och spelar på plattan är många av låtarna skrivna av honom.
Och några av just de låtarna har nu putsats till och återanvänts på nya plattan Does anybody wanna funk?
Textskrivandet har dock lämnats över till andra denna gång.
– Under årens lopp har jag lärt känna många bra textskrivare, de har fått en textidé av mig som de sedan utgått från. Och det blev fantastiska texter. Funk är ju partymusik och texterna har mycket humor. Det blir ju liksom inga gig, utan vi kommer mer att bjuda in folk till fest på våra konserter. Det här är ingen trött comeback utan ren kärlek till musiken, säger Paulo som gläds åt att hans låt Birds and the bees börjar bli riktigt populär på radions P4. Nu närmast står releaseparty i Stockholm under maj månad och turnéer i Europa.
