Flera av de senaste årens mest omtalade filmer har ett mer eller mindre uttalat miljöbudskap, som Avatar, Day after tomorrow och En obekväm sanning. Tommy Gustafsson vid Linnéuniversitetet i Växjö är en av redaktörerna för en ny bok som frågar hur mycket film kan påverka miljön.
Det finns olika sätt att skildra miljöfrågor på film. Från och med 1970-talet ungefär började ekokritik eller miljöförstöring att användas som en bakgrundshistoria i katastrof- och actionfilmer. Miljöfrågorna är då sällan ett budskap i sig.
– Filmen Day after tomorrow tas ofta som ett exempel. Där finns ett indirekt budskap om att människan förstör jorden, men det blir egentligen bara ett medel för att göra en häftig actionfilm. Det är inte ekonomiskt hållbart att göra spelfilmer med rena miljöbudskap, säger Tommy Gustafsson.
De senaste decennierna har dock publiken blivit mer miljömedveten, enligt honom.
– Efter Kyotoavtalet 1997 ser man tydligt att fler filmer tar upp miljöproblem, på ett mer medvetet sätt. Överlag har miljömedveten film ökat, mest i dokumentärgenren.
Trots detta tycker Tommy Gustafsson att det har vänt igen på senare år.
– Just nu ser det hyfsat mörkt ut jämfört med för några år sedan. Filmerna med tydliga miljöbudskap har minskat betydligt när det gäller spelfilm men också dokumentärfilm. Det finns ett minskat intresse överlag, men en förhoppning är att boken ska kunna vända det och få ett ökat intresse för frågan.
Boken Transnational ecocinema film culture in an era of ecological transformation (Intellect förlag) innehåller elva texter om framför allt Asien, Europa och Australien men även Sydamerika och USA. Målet är just att ta ett globalt grepp kring fenomenet ekokritisk film. Anledningen till att Afrika inte tas upp specifikt i boken är för att redaktörerna inte hittade någon forskare med det specialområdet. Men det är inte bara forskningen som saknar afrikanska perspektiv, enligt Tommy Gustafsson.
– Filmer som tar upp miljöfrågor i Afrika har ofta ett eurocentriskt perspektiv.
Han nämner som exempel den danska filmen Chokladens bittra bismak som sändes i SVT i somras.
– Perspektivet skulle vara att man använder barnarbetare för att skörda kakao. Men i filmen blir det en otroligt enkelriktad kritik mot Elfenbenskusten och Ghana, snarare än mot de europeiska producenter som skulle kunna ändra förhållandena.
– Min önskedröm är att det ska produceras fler filmer som framställer sådana miljöfrågor på ett mer jämlikt sätt, men sådana får man väl titta i månen efter.
Det råder delade meningar om hur mycket ekokritiska filmer egentligen påverkar publiken. Redaktörerna har gjort två studier som redovisas i boken, men som är gjorda i liten skala och därför svåra att dra slutsatser ifrån. Den ena handlar om en grupp västerländska studenter som fick titta på filmen Day after tomorrow. Enligt intervjuer direkt efteråt var de benägna att ändra sitt beteende för att bli mer miljövänligt, men tre veckor senare hade de flesta inte gjort något. Den andra handlar om kinesiska studenter som fick titta på ekokritiska filmer från USA och Kina.
– Det fanns en konsensus om att de amerikanska filmerna hade ett starkare miljötema, trots att båda grupper av filmer förmedlade en ekokritik.
Å andra sidan fick filmen Kinasyndromet stort genomslag eftersom den kom en vecka innan Harrisburgkatastrofen ägde rum i USA 1979 och handlar just om en misstänkt konspiration kring säkerhetsrisker på ett kärnkraftverk.
– Filmen blev en budbärare för att kärnkraften var farlig.
Ett syfte med boken är att uppmuntra till diskussion kring filmens roll i miljösammanhang.
– Att göra film är bland det mest miljöförstörande man kan göra, med alla resor, kopior och reklam. Det är väldigt ogrönt. Samtidigt kanske filmerna inte förändrar så mycket som de som gör dem tror. Väger fördelarna upp nackdelarna? Vi vill väcka frågan.
Själv tror han att både tv och film kan göra skillnad.
– Jag tror att film har en stor påverkan på sin publik och kan öppna för nya frågor och perspektiv, inte minst när det gäller miljöfrågor.
