Julen närmar sig med stormsteg. Runt om i landet har folk fullt upp. Mat ska lagas och klappar inhandlas. Men vad händer med dem som står utanför? I Filadelfiakyrkan i stockholmska Spånga är det församlingens sociala arbete som står i fokus snarare än julhysterin.
Det är torsdag och klockan närmar sig fem. Solen har gått ned och kylan med dess kraftiga vindar påminner om att vintern är här. Kyrkans finsk-romska pastor Ossi Borg, hans fru Satu Borg och deras två barn, möter oss utanför lokalen. Inne i kyrkan är det varmt och på borden brinner levande ljus. Doften av kaffe sprider sig i rummet, en kvinna dukar fram en kanellängd. Kopp efter kopp fylls till bredden.
– Här dricker alla kaffe, säger Ossi och skrattar.
Pastor Borg är 49 år gammal och har arbetat i Filadelfiakyrkan i tretton år. Familjen är finsk-romer – kaaleromer på romani – och hans föräldrar tillhörde finska pingstkyrkan. Det var genom dem han kom i kontakt med rörelsen. Många romer har sökt sig till just pingstkyrkan, mycket på grund av att Svenska kyrkan inte välkomnat romerna på samma sätt. Länge fick inte romerna döpas i kyrkorna eller begravas på kyrkogårdarna, och även om det förändrats i dag så finns en känsla av att vara ovälkommen kvar hos många romer, enligt Ossi.
Julen är en tid då många familjer samlas och känslan av gemenskap blir extra påtaglig. Det är det centrala, menar Ossi, och inte det kommersiella.
– Julen är inte så viktig för oss, förklarar han, det är mer en grej för business.
Hos familjen Borg bjuder man hem vänner och släkt, lagar massor med mat, äter tillsammans och minns släktingar som gått bort.
– Har man tur kanske det kommer en tomte med en säck full av julklappar, säger Ossi. Småskratt hörs från olika håll i rummet.
– Vi gör som resten av befolkningen, firar jul för att det är roligt för barnen.
Filadelfiakyrkan är en oberoende pingstförsamling som bildades i Stockholm för över hundra år sedan. I dag är frikyrkoförsamlingen en av Sveriges största med sina närmare 6000 medlemmar. I församlingen i Spånga har man gudstjänster på svenska, finska och romani.
Ossi tycker att kyrkan har haft en stor betydelse för romernas integration i Sverige. Han menar att kyrkan har en större acceptans än vad majoritetssamhället har. Det har därför blivit viktigt för honom att hjälpa andra romer att komma in i samhället. Såväl här i Sverige som i andra delar av Europa.
I vanliga fall hålls torsdagsgudstjänsten i Spånga på romani, men i kväll hålls den på svenska eftersom församlingen har besök av en svensk gästpredikant. De romska kvinnorna sitter i kyrkbänkarna på vänster sida medan männen håller sig till höger. Regeln gäller bara romer, så några finska kvinnor som också är här i kväll sitter vid de romska männen. På golvet ligger en grönaktig heltäckningsmatta. Längst fram, på väggen vid altaret, hänger ett kors i mörkt trä som bryter av mot den vita väggen.
Klockan sju sätter kvällens gudstjänst igång. För den som kommer tidigare är det fritt fram att ta för sig av de framdukade godsakerna. Strax efter sex börjar folk strömma in. Det pratas finska högt och skrattas ännu högre. En halv trappa ner, i församlingssalen, övar Ossis döttrar inför kvällens sånguppträdanden. Musiken är, och har alltid varit, viktig för romer och tar i dag stor plats under gudstjänsten. Ossi berättar att det till stor del är just musiken som lockar hit folk. En vanlig torsdag samlas här mellan 25-30 personer i spridda åldrar och firar gudstjänst på romani. Ibland kommer det folk hela vägen från Linköping och Borlänge för att vara med.
Före jul ägnar Ossi sig mycket åt missionsarbete. Speciellt i Estland. Där förkunnar han bland romer och vägleder dem in i olika församlingar. I flera länder är romer fortfarande inte välkomna i många kyrkor. Då är Ossi där och ger dem en hjälpande hand. Han berättar att ett flertal kyrkor säger sig ha kristna värderingar och utger sig för att välkomna alla, men i verkligheten ser det inte ut så.
I de områden han missionerar är det ofta mycket fattigt och på vintern blir det väldigt kallt i många romers hem. Eftersom det inte finns någon elektricitet måste de elda för att få upp värmen.
– Jag och församlingen samlar in kläder och pengar, via kollekt, för att kunna köpa ved och några kassar med mat under juletid till de behövande. Kyrkans har en stor roll i hjälpen till Estland. Men situationen börjar bli bättre för romerna där. De börjar själv ta tag i saker och lära sig, liksom vi har gjort här i Sverige, säger Ossi. Jag är en eldsjäl för de här människorna.
Under hösten har ett flertal medier uppmärksammat levnadsvillkoren för de tiggande romerna på stadens gator. Det faller sig naturligt att ämnet kommer på tal när vi besöker en romsk väckelsepredikant. Vi undrar om Ossi och hans församling gör något extra för denna grupp.
– Nej, ingenting som riktar sig just mot dem, här skiljer vi inte på människor och människor, säger han.
Majoriteten av de tiggande romerna kommer från Rumänien. Ossi berättar att en del av dem är kristna och kommer hit för att få ihop pengar så de kan försörja sina familjer.
Det råder delade meningar om vilka etniska och kulturella grupper som ska definieras som romer. Under vårt samtal framgår det att Ossi inte upplever en etnisk-kulturell gemenskap med de här grupperna, men att de givetvis är lika välkomna som alla andra till kyrkan.
– Vi finsk-romer umgås exempelvis inte med de spansk/franska romerna eller de från Rumänien. Vi tycker inte att de är riktiga romer och de tycker inte att vi är det.
Ossi säger att det här bottnar i att de talar olika dialekter men även om grupperna inte umgås med varandra så betyder det inte att det är osams.
Efter nyår ska församlingen öppna dörrarna till sin kaféverksamhet för hemlösa. Tidigare år har verksamheten bedrivits utomhus, men nu bjuds de hemlösa in till kyrkan. Ossi berättar att det är föreningen Tro och ljus som ordnar allt runt omkring.
– Jag kommer att göra kaffe och mackor, alla är välkomna! säger Satu Borg.
Ossi och flera andra församlingsmedlemmar åker runt med buss på gator och torg för att hämta upp folk som behöver komma in i värmen. Nationaliteten har ingen betydelse.
– Människa som människa. Vi romer är extra sociala. Vi har lätt för att ta kontakt och vi har en känsla för vilka som behöver hjälp.
Ossi brinner för att hjälpa andra romer. Med det har han arbetat mycket politiskt, bland annat har han suttit i den romska arbetsgruppen i riksdagen, och han tycker sig se en förbättring för situationen för romer i Sverige.
– Det har gått framåt, men det finns alltid en dold diskriminering mot oss, säger han.
Flera runt bordet nickar instämmande.
En äldre man förklarar att han tror att det beror på osanna, elaka rykten som sprids från generation till generation. Föräldrar säger till sina barn att de ska akta sig för zigenare. Ryktena blir förstorade och får också allvarliga konsekvenser för hur romer betraktas och behandlas.
Men Ossi är ändå positiv och har framtidshopp. Han tycker att integrationsminister Erik Ullenhag har gjort mycket för romerna.
– Erik Ullenhag ger inte upp. Han är ung och har mycket krafter kvar.
Finsk-romerna har funnits i Skandinavien sedan 1500-talet. Många av dem talar både finska, svenska och romani.
– Det sägs att vi härstammar från Indien, men det är det ingen som kan säga till hundra procent. Det är bara teorier, säger Ossi.
Språket som romerna talar talades även i Kanans land, som enligt Gamla Testamentet i Bibeln ligger väster om floden Jordan och områden nära Israel. Enligt Ossi tillhör romerna Efraims befolkning, som enligt Bibeln är en av Israels tolv stammar som gick förlorad och skingrades.
En del av befolkningen gick till Egypten och en annan till Indien. Sedan kom man att utvandra från respektive land.
Under 1600-talet och drottning Kristinas regeringstid beskyllde man romerna för att vara spioner och alla som pratade romani skulle antingen hängas eller skjutas, berättar Ossi. Många romer utvisades till Finland, där de skulle strida mot ryssarna. I Finland fick romer inte heller tala sitt språk, vilket har lett till att de finska romerna har starka kulturseder.
– En sed som gäller för flickor är bland annat att när de kommer upp i övre tonåren bär de inte byxor längre, utan kjol.
Tidigare vägde kaalekjolarna upp till tio kilo, men i dag har vikten halverats till runt fem kilo. Kjolen består ofta av tre lager tyg och totalt sett närmare tio meter sammet. Priset kan variera, men det är inte ovanligt att man får ge runt 10 000 kronor. Till kjolen bär man ofta en spetsblus med pärlor och axelvaddar. Blusens utformande kan variera beroende på vilken modetrend som är rådande.
Ossi berättar att de traditionella kaalekläderna blivit betydelsefulla för den romska identiteten och gemenskapen. När man utvisades till Finland och förlorade rätten till sitt egna språk blev kläderna det man hade kvar och kunde ta med sig när man sedan invandrade till Sverige igen under 1950-talet.
– De finska romerna har inte haft det lätt utan gått en tuff väg i Sverige och Finland och då har kläderna blivit viktiga för oss.
Kyrkan har också en viktig roll för att samla romer och skapa gemenskap. Mycket av Ossis tid spenderas här, framförallt runt jul.
– Gud har ingen semester, så det har inte vi heller!
