Hur stor skillnad är det mellan att vara kille eller tjej, och i vilken kropp känner en sig mest hemma? Den Augustprisvinnande boken Pojkarna handlar om tre tonåringar som får möjligheten att byta kön och den har nu blivit pjäs på Uppsala stadsteater.
Huvudpersonerna i Jessica Schiefauers roman är tre 14-åringar, Kim, Momo och Bella. De håller sig mest för sig själva i Bellas växthus, där de kan slippa killarnas blickar och kränkningar. En dag upptäcker de att nektarn från en magisk växt ger dem förmågan att byta kön under några timmar. På nätterna börja de att fly från sina vardagliga kroppar. Särskilt Kim känner sig mer hemma som kille där hen också kan leva ut sin kärlek och sexualitet tillsammans med karaktären Tony.
Ninna Tersman har stått för dramatiseringen.
– Det är en väldigt spännande metafor som Jessica har skapat i sin bok – om att kunna förvandlas och hur annorlunda allt kunde se ut då. Det som tilltalade mig mest i berättelsen var vad som händer i ens kropp fysiskt och vilken plats man kan ta, hur andra ser på en och vilka friheter och rättigheter man har i de olika kropparna. Karaktärerna tar en annan plats som killar och i sina killkroppar har de makt över dem som trakasserat dem.
Det finns olika sätt att läsa boken, betonar hon, men den tolkning som hon har gjort är att Jessica Schiefauer har dragit tjejerna respektive killarna i boken till sin spets, för att göra en feministisk poäng.
– Det vet jag inte om Jessica skulle hålla med om, men det jag har utgått ifrån är att det är stora skillnader mellan kropparna och vilka rättigheter de kan ta sig. Det är också en läsning som fungerar bäst för den största målgruppen bland både killar och tjejer på högstadiet.
Ninna Tersman hoppas just att pjäsen ska väcka tankar om könsroller hos publiken.
– Genom att könen är dragna åt var sitt håll hoppas vi sätta igång en diskussion om makt, vem som äger rummet och hur man ser på varandra beroende på vilken kropp man har.
Samtidigt vill hon inte påstå att alla tjejer är utsatta. Till exempel har hon en tonårig dotter som läste Pojkarna när hon var i ungefär samma ålder som huvudpersonerna.
– Hennes första reaktion var att författaren inte kunde vara uppväxt samtidigt som henne. ”Jag känner inte igen mig alls”, sa hon. Hon tyckte inte att hon hade blivit betraktad med en nedvärderande blick av sina jämnåriga. Jag tror verkligen inte att alla tjejer på högstadiet är förtryckta av killar och inte kan ta plats. Men fortfarande finns det mönster som man kan ifrågasätta i förhållande till strukturerna kring manligt och kvinnligt i samhället.
Något som Ninna Tersman har märkt på publiken är hur koncentrerat de följer föreställningen, jämfört med andra uppsättningar som hon varit med om.
– Just i de könsöverskridande ögonblicken, som när två av killarna tar varandra i handen och närmar sig en kyss, ställer sig publiken nästan på tå mentalt. De lyssnar väldigt intensivt, så det finns något kittlande med de ögonblicken.
