Det har alltid funnits mångfald i Sverige. Ett rikstäckande projekt pågår just nu vid Örebro läns museum för att synliggöra detta, bland annat genom boken Att störa homogenitet. – Det finns en föreställning om att det fanns en tid av homogenitet i Sverige, då alla var glada och lyckliga, och sedan kom hemska människor in och förstörde. Att spränga den bilden av föreställd homogenitet har varit och är fortsatt en av de viktigaste sakerna i arbetet, säger projektledare Anna Furumark.
Anna Furumark menar att idén om att det har funnits ett homogent svenskt samhälle inte bara är vanlig inom organisationer på högerkanten utan även bland allmänheten.
– Folkhemmet lyfts fram som en ideal tid. Man ser inte att människor då blev tvångssteriliserade eller att funktionshindrade inte hade någon plats. Det har varit viktigt att luckra upp bilden av att det fanns en tid utan konflikter då alla var lika och hade det likvärdigt.
Med hjälp av samarbeten med aktörer som RFSL, Expo och Svenska kyrkan försöker projektet att vidga vilka berättelser som kommer fram inom kulturfältet, till exempel på museer. De perspektiv som lyfts fram rör sociala kategorier som kön, klass, funktion, ålder, etnicitet och sexualitet. Fokus ligger på interna utbildningar och workshops med kulturinstitutioner.
Det finns många goda exempel på att kulturinstitutioner lyckas vidga perspektiven, betonar Anna Furumark. Och själva projektet har redan lyckats störa homogeniteten. Både privatpersoner och sajter som Avpixlat och Flashback har kritiserat arbetet på olika sätt. Specifika evenemang och utställningar har utsatts för protester och skadegörelse. Till exempel blev det nätprotester när Historiska museet använde en person med mörk hy i en utställning om vikingatiden.
– Det stör om kulturinstitutioner säger att kulturarvet är för alla och inkluderar alla grupper i Sverige i dag. Det är laddat bland dem som vill säga att svenskhet finns som en fast enhet som inte kan utvecklas och som tror att vi ska ta tillbaka något som gått förlorat.
Idén till projekten kom när Anna Furumark jobbade på Konstfack samtidigt som debatten om Anna Odells konstnärliga iscensättning av sina erfarenheter av psykvården pågick. Hon skulle ta reda på vad som skrevs om verket, Konstfack och samtidskonsten och mycket stod på sajter med kopplingar till Sverigedemokraterna och högerextremism.
När hon sedan började att jobba på Svenska hembygdsförbundet upplevde hon att många av texterna inom kultursektorn och särskilt hembygdsvärlden hade en liknande retorik.
– Vi skrev att svensk kultur höll på att gå förlorad och behövde bevaras. För mig var det en väckarklocka. Hur hanterar vi inom offentliga institutioner nationalism?
Först blev det ett projekt tillsammans med Stiftelsen Expo på Svenska hembygdsförbundet, därefter utvecklades projektet Norm, nation och kultur som Anna Furumark just nu leder vid Örebro läns museum.
– Jag kände att det blev för smalt att bara jobba med frågor kring främlingsfientlighet. Det här med normer och intersektionalitet blev tydligt för mig – allt hänger ihop. Det är till exempel en väldig skillnad om du är funktionshindrad och överklass eller funktionshindrad och har en lägre position i samhället.
Dessutom märkte hon att de kulturaktörer som projektet riktade sig mot gärna anlade ett ”vi och de”-perspektiv.
– Det fanns en vilja att diskutera etnicitet men inte till exempel klass. Inom kulturen finns det många akademiker och det är svårare att se den positionen än att prata om ”de andra”. Etnicitet är något som ”andra” har. Om man jobbar intersektionellt är det svårare att komma undan.
Anna Furumark tror att det behövs mer jobb med just det intersektionella. Hon tar som exempel att det getts ut en bok som lyfter fram romer, men som inte inkluderar homosexuella eftersom några av de medverkande inte ville det.
– Då har man inte uppnått någonting. Inget tillåter oss att diskriminera homosexuella för att lyfta fram en annan grupp. När det gäller krockande rättigheter har vi inte alls kommit långt.
Bilden av ett homogent svenskt folk kommer från 1800-talets nationalistiska ideologi, som byggdes upp av både politiker och kulturinstitutioner, enligt Anna Furumark.
– Den här bilden hänger med, den har byggts i århundraden. Socialdemokratin har en stor del i att under svenskt 1900-tal bygga bilden av folkhemmet som den ideala tiden. Det gjordes en massa bra saker då men människor blev också tvångssteriliserade.
Hon tror att bilden av homogenitet har byggts medvetet och reproducerats omedvetet.
– Båda sätten är lika effektiva i att utestänga människor och har lika negativ effekt. Jag jobbar på att göra processen medveten så att vi kan göra medvetna val. Jag tror på utbildning. Jag väljer att tro att vi kan ha ett gemensamt samhälle som vi kan skapa genom medvetenhet.
Den nyutgivna antologin, Att störa homogenitet, är tänkt att samla det som gjorts hittills i projektet och ta det ett steg längre. Nya sätt att arbeta på föreslås också av de medverkande aktivisterna, forskarna och kulturcheferna. Till exempel skriver Mattias Gardell om kopplingar mellan islamofobi, antifeminism och föreställningar om ”renhet”. Magnus Linton anlägger ett europeiskt perspektiv, verksamhetsutvecklaren Jan-Olov Madeleine Ågren uppmanar läsarna att uppskatta störningarna och skribenter som Marian Bergroth och Margareta Persson tar upp funktionsbegreppet ur olika vinklar.
Vad är målet med projektet?
– En bättre värld så klart! Jag ser en starkt polariserad debatt, och möjligen behövs det, men mitt arbetssätt är att försöka att hitta gemenskap. Min önskan är att alla kulturinstitutioner öppnar upp för gemenskap och inte återberättar en homogeniserad historia som gör att människor inte känner sig välkomna.
Anna Furumark om…
… att jobba med kulturinstitutioner:
– Kulturfältet är ett till synes politiskt oförargligt område men jag vill medvetandegöra att här ligger det mest politiska. Det har exploderat det senaste året med sådant som diskussionen kring Lilla hjärtat. Sveriges museer får 18 miljoner besök om året. Kulturinstitutionerna har en roll att spela när det gäller vad som berättas om Sverige, och hur, så att de inte skapar en förenklad bild av det förflutna som kan utnyttjas i samtidens politik. När vi inom kulturen ser vår egen maktposition som samhällsaktörer, då har vi kommit långt.
… hur kulturinstitutioner kan ”störa homogeniteten”:
– Vilka bilder har organisationer på hemsidan, vilka är representerade bland de anställda? Ingen ska behöva representera något förutom sin kompetens, men man måste vara välkommen och finnas med. Vilka frågor ställer vi, och till vem, när vi gör kulturproduktioner? Vad samlar vi in för föremål och vad berättar vi för historier om de föremålen? Till exempel kodar Unstraight museum (oheteromuseum, unstraight.org) om föremål så att de får andra historier. Det spelar roll vems perspektiv vi anlägger.
… historia:
– Olika människor gör ett urval ur det förflutna och det är det som blir historia. Det har betydelse vad vi gör för val. Vi kan besluta att se att funktionshindrade har funnits i alla tider och att resande funnits i Sverige i 500 år. Historia är ett av de mest effektiva verktygen för att hålla isär människor. ”Du var inte här först och därför har jag mer rätt”.
… att reproducera förenklade föreställningar kring homogenitet:
– Det finns en mild återklang i offentliga organisationers positiva nationalism, som används ganska omedvetet. Men den yttersta konsekvensen av främlingsfientlig propaganda så småningom är diskriminering, hatbrott, eller ännu värre, som i Bosnien till exempel, folkmord. Det får bittra konsekvenser om vi inte blir mer medvetna om homogeniseringsretoriken.
Intersektionalitet är ett begrepp för när olika maktordningar analyseras samtidigt, till exempel kön, klass, etnisk bakgrund, sexuell läggning, ålder, och så vidare. Poängen är att se hur de olika kategorierna samverkar och att synliggöra även kategorier inom normen, som ”vit” eller ”heterosexuell”.
