Den första delen av … And …, koreograferad av Umeåbördiga Björn Säfsten, börjar med att en ensam dansare går in på scenen och öppnar dörren in till backstageområdet där kulisser och utrustning förvaras. Det är en tydlig vink om föreställningens intention, att riva synliga och osynliga väggar mellan konsten och livet.
Mycket handlar om att bryta ner dansen till sina minsta beståndsdelar – rörelser i endast en eller två kroppsdelar, mimik, vardagsgester – och bygga upp den på ett nytt sätt. Båda delarna av föreställningen känns på många sätt nytänkande och innovativa. Och närvaron, ett nyckelord i programbladet, går inte att ta miste på. Förutom allt detta är … And … också lättillgänglig. Sällan har jag hört publiken skratta så mycket på en dansföreställning.
Båda de namnlösa verken som ingår i föreställningen börjar på liknande sätt. Det är helt ljus i salongen, ingen scenografi, ingen musik. Vi ser sladdarna, brandsläckarna och det nakna scengolvet som normalt täcks för. Dansarna kommer in stötvis i vanliga kläder och gör vardagliga rörelser som att hälsa på varandra eller dra upp den vita tejpen som är utlagd på det svarta golvet. Och genom hela föreställningen är det främst vardagliga rörelser och situationer som används – kindpussar, löpning, diskodans. Samtidigt blir många av rörelserna, och inte minst ansiktsuttrycken, groteska. Jag känner inte att något görs för att vara estetiskt tilltalande. Den här dansen vill något annat än att vara vacker.
Båda föreställningens delar återkommer till möten som inte riktigt blir av. Vad händer när en person byts ut mot en annan i en social ritual, när någon blir utanför eller när två personer inte riktigt ser varandra? Det är en dansare som står stilla och stum medan en annan dansare rör sig runt den förstas kropp utan att få någon respons. Det är ett par partier då dansarna sitter eller står mitt emot publiken och bara betraktar oss – som för min del gärna hade fått pågå längre – snacka om att riva ner osynliga väggar! Det är också en surrealistisk fyllefest där dansarna vrider sig runt varandra två och två men aldrig riktigt ser varandra i ögonen.
Inte minst är det en helt briljant duett mellan två dansare som mer än något annat liknar det mest fumliga första sexet du kan tänka dig med en ny partner, där den enas välmenade initiativ ständigt krockar med den andras tafatthet, och vice versa. Det blir en knivskarp kontrast mot hur dans brukar vara – präglad av total kontroll och säkerhet – men en träffande illustration av hur livet för det mesta fungerar. Duetten är ganska lång och extremt rolig hela vägen. Över huvud taget är det mycket humor och lekfullhet i föreställningen, inte minst i del två som bitvis övergår i slapstick utan att tappa i skärpa.
Båda delarna kulminerar också i intima scener som upphöjs till konst. I del ett klär dansarna av sig själva och varanda och sällan har väl en striptease känts så … finkulturell. Stämningen blir inte främst erotisk – trots att både bh:n och trosor åker av – utan mest ömsint, som när vänner eller familjemedlemmar på grund av ålder, sjukdom eller fylla behöver hjälp med kläderna. Det här är en av få genuint vackra scener i föreställningen. Samtidigt funderar jag över om det möjligen är lite billigt att använda nakenhet som ett sätt att besvara programbladets fråga ”Hur kan man på ärligaste sätt få fram människan på scen?”
Och jag har större invändningar än så. Den första delen av föreställningen har en tydligare framåtrörelse och starkare kontraster mellan ljus och mörker, tystnad och musik, rörelse och stillhet än del två, som bitvis blir för odynamisk och ytlig. Några av danspartierna i framför allt den andra delen av föreställningen blir för långa. I förhållande till de mer fängslande, vardagsnära scenerna blir idéerna urvattnade, rörelserna tappar sin mening och dansen förvandlas till transportsträcka. Men det känns som petitesser i sammanhanget. Inget är perfekt, men … And … är till övervägande delen träffsäker, fängslande och tankeväckande.
Och den osynliga väggen mellan konsten och verkligheten suddas ut tillräckligt mycket för att jag, när jag kliver på bussen hem, börjar att undra om kvinnan som stiger på före mig kan vara en dansare. Kommer hon att vända sig om och kindpussa mig eller börja att knäppa upp min kofta?
