Systrar stärker unga kvinnliga artister

Med hjälp av regelbundna träffar, övningar i låtskrivande, mentorer, föreläsningar, workshops, spelningar och inspelning i studio är det tänkt att deltagarna i Systrarna ska få självförtroende, inspiration, kontakter och stöd i sitt musicerande. En del har stor scenvana sedan tidigare, andra har aldrig spelat inför publik.

Mentorer för den första omgången av Systrarna är punkaren Kajsa Grytt och reggaeartisten Isabel Sandblom, mer känd under sitt artistnamn Syster Sol. Det var ett medvetet val att hitta en äldre och en yngre musiker från olika genrer.

– Vi har valt starka kvinnliga artister som inte skäms för att sticka ut och vara starka. Både Kajsa Grytt inom punken och Syster Sol inom reggae/hiphop har kommit in på scener där det inte finns många tjejer, men har struntat i det och sagt att ”det här är min plats lika mycket som er”. Det är viktigt med inspirationskällor som vågar stå för att ”jag vill göra min musik och det behöver jag inte skämmas för”, säger AnnaSara Dahrén Formgren.

Deltagarna har fått uppgifter i låtskrivande och träffats varje vecka. Dessutom har föreläsare bjudits in för att hålla workshops i till exempel sångteknik och ljudteknik, berättar initiativtagaren Neta Norén, producent på Musik Gävleborg.

Bland annat tog en kvinnlig fotograf deltagarnas första pressbilder och uppmanade dem att fundera över hur de vill framställa sig själva på bild. Det här är en fråga som Neta Norén tycker är viktig att diskutera inte minst med unga kvinnor. Hon berättar att Musik Gävleborg ibland får pressbilder även från etablerade kvinnliga artister som de får meddela att de inte vill trycka för att de är alltför sexualiserade.

– En del svarar ”Oj, det har jag inte tänkt på.” Det är intressant att folk är så omedvetna. Varför måste vi kvinnor lägga in bröst och annat irrelevant? Men det hänger ihop med hur hela samhället ser ut.

Varför tycker du att satsningen behövs?

– Jag kan bli allergisk mot att man alltid ska separera könen, men målet är 50–50, ett jämställt musikliv. För att nå dit tror jag att man måste jobba med könssegregering och punktinsatser, svarar Neta Norén.

– Speciellt inom den här genren måste man som kvinna lära sig att ta plats. Det är inte så lätt att komma in i ett manligt rockband som tjej – du blir lätt sångerska och inte instrumentalist. Jag tror fortfarande att det behövs könsseparation för att tjejerna ska känna sig mer bekväma, men i framtiden hoppas jag att det inte ska behövas.

AnnaSara Dahrén Formgren ser även hon ett stort behov av stöd till unga kvinnliga musiker, inte minst bland singer-songwriters som hon själv är.

– För mig var det segstartat och väldigt ensamt i början. Det tog jättelång tid innan jag vågade mig ut. Jag hade inte alls kontakt med andra som jag, och när jag fick det, kändes det som konkurrens, att vi skulle tävla om samma plats. Det tycker jag är onödigt. Killar som spelar i band är duktiga på att ta hjälp av varandra.

Hon tycker också att det behövs satsningar på ensamma kvinnliga musiker, särskilt dem över 18 år som är för gamla för kulturskolorna. Studieförbunden och andra aktörer har hittills inte riktigt lyckats fånga upp den här gruppen, menar hon.

– Så många slutar att spela och sjunga efter gymnasiet, som skulle kunnat fortsätta, för att de är ensamma och inte får inspiration och pepp. Det här ska försöka hitta ett bra sätt att fånga upp dem.

AnnaSara Dahrén Formgren berättar att det främsta syftet med Systrarna inte är att deltagarna ska bli framgångsrika musiker, utan snarare att de ska kunna ta nästa steg.

– Nästan alla som sökte visste inte hur de skulle komma vidare, men det har verkligen blommat ut under våren. De har haft spelningar, blivit peppade att satsa och marknadsföra sig själva.

Halvvägs igenom första omgången tycker AnnaSara Dahrén Formgren att deltagarna har utvecklats mycket.

– Jag tycker att jag ser att många av dem har bättre självförtroende med sin musik. De har fått inspiration att våga tänka lite nytt. Och så vågar de ställa lite krav på spelställena, hur de vill ha det. De har också fått spelningar och träffat en massa professionellt folk som gett kunskap de inte kunnat få annars.

Ett syfte med satsningen är att hjälpa deltagarna att hitta sin egen personlighet som artister. Ett annat att ge en inblick i hur det är att jobba med kreativt skapande. Dessutom är tanken att bygga en känsla av gemenskap, där deltagarna stöttar varandra.

– Min förhoppning är att de ska få stärkt självförtroende. Det är bra för samhället i stort. Det behövs kvinnor som kan sätta ner foten. Och de får med sig ett år av musik och kreativt skapande. Det hoppas jag att de har nytta av även om de inte fortsätter med musik, säger Neta Norén.

*

”Det ger så mycket”

Emmy Ingesson är 16 år och bor i Edsbyn. Hon tycker att Systrarna varit oumbärlig för henne både som låtskrivare och som kvinnlig musiker.

– Vart man än vänder sig kommer det här, ”Lilla du, ska du tro att du kan något?” För oss är det ovanligt att ta plats, men det försöker vi att lära oss.

Det var inte alls självklart för Emmy Ingesson att delta i Systrarna, bland annat eftersom den höga ambitionsnivån på satsningen skrämde henne lite. Till slut tänkte hon ändå att hon måste ta chansen.

– Nu är jag skitglad att jag är med för det ger så mycket.

Bland annat har de åtta deltagarna i Bollnäsgruppen, där Emmy Ingesson är med, fått en bra sammanhållning.

– Vi har lärt känna varandra väldigt bra och har jätteroligt när vi träffas. Det är kul att träffa andra som håller på med samma sak som en själv och man har alltid någon att fråga om man har något man funderar på.

En workshop som hon haft stor behållning av var den om ljudteknik. Delvis handlade det om att ge de kunskaper som tekniska termer, som kan behövas för att bli tagen på allvar av manliga tekniker vid livespelningar.

– Det är lätt att de klappar en på axeln, men vi ska stå på oss som tjejer och inte låta dem se ner på oss.

Emmy Ingesson ser definitivt ett behov av en sådan här satsning på just unga kvinnliga musiker. Hon berättar till exempel om hur det kan vara om hon ska köpa en ny gitarr i en musikaffär med manliga anställda.

– Jag vet vad jag vill ha men de ska helst lura in mig på något annat spår ”för jag kan inget”. Det finns hur många exempel som helst på att ingen tror på en. Det är precis det vi får hjälp med här. Det är absolut väldigt nödvändigt.

Emmy Ingesson känner också att satsningen gjort stor skillnad för hur hon ser på sitt låtskrivande. När hon började hade hon bara skrivit några låtar, och hon kände sig lite pressad av människor som sa att de hade 30 halvskrivna låtar i byrålådan. Hon kände inte heller igen sig i bilden av musiker som väntar på att inspirationen ska komma till dem.

– Jag kände att jag kanske måste vara som alla andra. Nu har jag lärt mig att man skriver på så olika sätt. Vi har pratat mycket om att inget är fel. Vi har fått verktyg för att komma vidare när man sitter fast och det kan vara minst lika rätt att ”tvinga” fram det.

När projektet slutar i november vill Emmy Ingesson definitivt fortsätta att satsa på musiken.

– Jag vill fortsätta med de medel jag fått och utvecklas så mycket som möjligt.