Det bästa barnet är diskbänksrealism för 2010-talets hippa medelklass.
”Jag har just kissat på en sån här ägglossningssticka. Vill du ligga?”
Ett heteropar i Stockholmsförorten Hägersten bestämmer sig mitt i nykärhetens dimma att det är dags att skaffa barn. Så bra som de är kan det bara inte bli fel.
Men det som handlade om att få det bästa barnet övergår snart i frågan: kan det bli någon unge över huvud taget? För när månaderna passerar blir älskogen och tillvaron allt mer mekanisk. Och för varje misslyckat befruktningsligg avdunstar förälskelsen och bitterheten kickar in.
Serietecknaren Sofia Olsson fortsätter i Det bästa barnet historien om paret från Hetero i Hägersten (2010). Tecknarstilen är enkel – svarta, barnsliga linjer som nästan ser ut att ha hafsats fram. Det är inga vackra figurer. Å andra sidan är det på många sätt ingen vacker historia som växer fram heller.
Egentligen är Det bästa barnet två berättelser. Det kraschande förhållandet kan de flesta relatera till, men det är rutorna om barnagörandet som griper tag. För trots att vi lever i en tid där många väntar till efter 30 med att skaffa kids är det få som pratar om konsekvenserna. Det gör Sofia Olsson.
Det är gynekologbesök, blodprov, stolpiller, hormonsprutor och insemination. Det är svart humor: en kyl som är så full av östrogen att det inte finns plats för mat. Men också delar så tragiska att det river i magen och jag knappt kan läsa vidare.
Sofia Olsson skildrar nästan läskigt träffsäkert paret som klänger sig fast vid både könsroller och en dysfunktionell relation, med hoppet att nytt liv kommer fixa allt. Och lyckas få in förvånande mycket känslor trots – eller kanske just på grund av – sina streckgubbsliknande karaktärer.
Det bästa barnet är diskbänksrealism för 2010-talets hippa medelklass. Det är historien om hur nutidens livsstil frontalkrockar med biologin. Om hur allt ska vara spontant och härligt, toppat med romantiska filter på Instagram – men verkligheten är en annan. En story som faktiskt är bedårande i all sin fulhet.
