Fyra män rör sig på en fyrkantig yta täckt av utlagda brädor. Under föreställningens gång plockar de bort brädorna efter hand, tills de balanserar på en liten ö i mitten av scengolvet. Belgiska Compagnie Ea Eo består av jonglörer som bjuder på en humoristisk uppvisning i både manlighet och gruppdynamik i klass med boken Flugornas herre, där hierarkierna upprätthålls genom brutalitet.
En skulle kunna klassa M2 som nycirkus med sin blandning av jonglering, akrobatik, teater och dans och som brukligt inom genren är det inte bara den tekniska skickligheten som imponerar. Lika intressant blir det när gruppdynamiska processer gestaltas i ord och rörelser. Moment inspirerade av barndomens lekar, som hela havet stormar och frysleken, används för att skildra utanförskap, utfrysning och makt.
Höjdpunkten är dock partierna där de fyra jonglerar med röda bollar och vita käglor tillsammans, i en perfekt koreografi. Det känns vare sig som dans eller cirkus så mycket som handboll. Så här skulle sporten se ut om varje rörelse kunde planeras i förväg för maximal elegans. Det är både vackert och imponerande.
Själva dansen liknar mest av allt olika strömningar inom hiphop, som breakdans och popping/locking. Det här är inga klassiskt utbildade dansare, och det märks. Den bästa koreografin består av att de fyra står på rad och rullar upp och ner ärmarna på sina luvtröjor i takt med musiken. Nyskapande, kul och effektfullt.
Musiken är bitvis nästan distraherande hög – till och med för en musiknörd som jag som sitter och gläds åt låtval som Thom Yorkes Black swan, Blurs Music is my radar och Radioheads Pulk/pull revolving doors. Ljuset är desto mer neutralt och märks mest i slutet när spotlights förstärker den klaustrofobiska känslan när ytan krympts maximalt.
Tyngdpunkten i föreställningen ligger på humorn som bitvis blir ren slapstick. Publiken skrattar mycket och hjärtligt, ibland rått. Föreställningen är dock inte bara underhållande utan även klart tankeväckande.
Min största invändning är att för varje kram eller kärleksfull smekning som utdelas på scen, blir det också ett slag. Jonglörerna slår främst varandra i huvudet – med brädor, käglor och en käpp. Jag blir frustrerad och ledsen över att det fortfarande ska vara så himla svårt att uttrycka kärlek som man. Men det kanske mest är om en är en belgisk jonglör…
