När klockan slog tolv på onsdagen, den tolfte i tolfte, lämnade gymnasieelever på minst 28 skolor i Stockholm och i minst 13 städer från Malmö till Boden klassrummen. Med kravet att Sverige ska stoppa alla utvisningar till krig och förtryck och ge alla permanenta uppehållstillstånd gick de ut i strejk resten av dagen.

Ylva Keisu, talesperson för Elever mot utvisningar, var glad över regeringens besked att fler ensamkommande ska få chans att stanna, men upprörd över att alla inte omfattas och att utvisningarna fortsätter under tiden, när hon talade på Medborgarplatsen där många av eleverna samlats för en manifestation.

– Lagförslaget är ett bevis på att kamp lönar sig. Men vi fortsätter tills alla våra vänner får stanna. Vi är alla unga i Sverige, sa hon med syftning på det nätverk som satt ljuset på de ensamkommandes situation under hösten.

När elever på Rudbeckskolan i Sollentuna spred flygblad på skolan inför strejken satte skolledningen stopp. En elev som Syre Stockholm pratat med beskriver hur Ola Lagerström, en av skolans rektorer, tog ifrån hen flygbladen. Affischering förhindrades och eleverna fick inte heller bjuda in elever från andra skolor att samlas på skolan innan avfärd mot manifestationen på Medborgarplatsen. Enligt Ola Lagerström är skälet elevernas säkerhet.

– Jag var rädd att det skulle komma motståndare till det här. Jag utgår hela tiden från att ordningen ska upprätthållas på en skola med 2 000 elever, säger Ola Lagerström.

Justitieombudsmannen (JO) har tidigare kritiserat en skola i Jönköping som hindrade elever att sprida flygblad med politiska budskap, men Ola Lagerström tvekar inte om att han fattat rätt beslut.

– Om man tycker att det är fel det jag gjort, då får man gå vidare och pröva det.

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.