Nätverket #vistårinteut kartlägger psykisk och fysisk ohälsa hos personer som arbetar med eller engagerar sig i ensamkommande. Nästan 700 personer har hittills svarat på vår enkät som rör nuläget kring hälsa, sjukskrivningsnivåer och arbetsuppgifter. Bland de som svarat finns många från de redan ytterst ansträngda yrkesgrupperna lärare och socionomer.
Resultatet är alarmerande. 85 procent av oss upplever psykisk ohälsa och nästan 70 procent upplever att den psykiska ohälsan har blivit värre under de senaste månaderna. 24 procent har varit sjukskrivna mer än tio dagar under det senaste året och 13 procent har varit sjukskrivna längre än en månad. 30 procent av oss har funderat på att säga upp sig.
En socionom beskriver i enkäten att arbetet som socionom inte längre ”är förenligt med socionomyrkets etiska riktlinjer och går emot moraliska och grundläggande värderingar”. En lärare beskriver att det inte går att undervisa ”när det enda vi kan fokusera på är de unga ensamkommandes mående”.
En person skriver att ”det är ohållbart att jobba med ungdomar som behandlas som djur” och en annan att det är ”så känslomässigt dränerande att jag inte räcker till. Bästa jobb jag haft men jag kör slut på mig själv”. En god man beskriver att ”jag har tänkt att om jag visste när jag beslutade mig för att bli god man att det skulle bli på det här sättet så hade jag aldrig gjort det”. En annan god man tänker ”inte någonsin att ta på mig några nya uppdrag”.
Vi som arbetar med barn är oerhört viktiga för samhällsbygget. Vi gestaltar och förmedlar kunskaper om demokrati och alla människors lika värde i våra olika roller; i skolan, på vårdcentralen, skolsköterskemottagningarna och ungdomsmottagningarna.
Det vi nu upplever på nära håll – den ofattbart inhumana behandlingen av ensamkommande – gör oss illa både psykiskt och fysiskt. Den strider mot vår rättsmedvetenhet och vår känsla för fair play. Den bryter mot våra styrdokument och de lagar och förordningar vi är skyldiga att följa som till exempel Socialtjänstlagen, Skollagen och Hälso- och sjukvårdslagen.
Det är höjden av cynism att vi å ena sidan ska arbeta utifrån alla människors lika värde och å andra sidan är tvungna att distribuera rättsvidriga systemfel som förnekar denna extremt utsatta grupp unga deras mänskliga rättigheter. Vi vill vara tydliga med två saker: 1) Vi går inte med på den typen av avhumaniserande överenskommelser och 2) vår tillit till myndigheter och beslutsfattare är numera obefintlig.
Tänk om niotusen elektriker, ingenjörer och metallarbetare protesterade mot systemfel och felaktigheter på sina arbetsplatser? Hur fort hade inte förändring skett? Men vi är inte elektriker eller byggarbetare utan välfärdsarbetare. Och när vi inte längre är kvar på våra arbetsplatser – vem träder in i vårt ställe?
