Stockholms gator att föredra framför Rumänien

I Frälsningsarméns lokaler på Fridhemsplan är det, som alla vardagsförmiddagar, full aktivitet. Längs ett långbord sitter en stor grupp människor och skrattar och pratar på romani. Väggarna är målade i ljusa färger och borden i ljust trä med svarta ben. Det är här Prundaru Marcela, hennes man Luca Gigi och deras vän Liviv Dragodan tillbringar en del av sina dagar. I de här lokalerna på nedre botten får de hjälp, på mer än ett sätt. Bröd och olika pålägg står uppställda på ett bord längst in i lokalens lilla köksdel.

– Om vi äter här, kan vi skicka mer pengar hem till Rumänien, säger Luca Gigi.

Han är snickare, och jobbade med både det och att svetsa hemma i Rumänien. Men det var förut. Nu tjänar både han och partnern Prundaru Marcela, som brukade jobba på en mindre fabrik och tillverka kvastar och städverktyg, mer pengar här. På att panta burkar. Men, menar deras vän Liviv Dragodan, som också han tillbringar tid hos Frälsningsarmén på Fridhemsplan, det är inte helt enkelt att vara i Sverige heller. Också det av flera olika anledningar.

– De (svenskarna) tror att vi stjäl, säger han.

För några veckor sedan somnade han i tunnelbanan och fick efter att ha hotats med kniv, sin mobil och id-kort stulna. Han visar pappren på polisanmälan, som han noga förvarar i en lila mapp. Om något kommer hända med anmälan vet han ännu inget om.

Inte en homogen grupp

Larisa Lacatus är verksamhetschef på Frälsningsarmén och menar att termen EU-migranter har blivit ett missförstått begrepp. Gruppen är mycket större än de vi ser på gatorna, men det är de som fått debatten att blossa upp. De människor som tigger har felaktigt blivit schablonbilden av en EU-migrant, trots att de rumänska romer som tigger öppet i Stockholm är i minoritet.

– Ordet EU-migrant ger en väldigt dålig bild av vilka vi faktiskt pratar om, säger Larisa Lacatus.

Hon tycker det är viktigt att påpeka att det inte bara rör sig om dem som syns på gatorna. Antalet polacker, personer från olika baltiska länder och tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd i ett annat EU-land är stort. Ofta är det de som utnyttjas mest på arbetsmarknaden, även om det inte syns och stör vad som brukar kallas för ”den allmänna ordningen”.

– Vi ser människor som har arbetat utan att få betalt varje dag, säger Larisa.

”Vardaglig kunskap som man lär sig av att vara en del av samhället fattas de här människorna, eftersom de ju inte är en del av samhället.”

Larisa Lacatus, verksamhetschef på Frälsningsarmén.

Hon är själv rom från Rumänien, och kom till Sverige 2010 tillsammans med sin man. Som utbildad jurist och erfarenhet av att arbeta med EU-fonder i hemlandet är hon betydligt mer lyckligt lottad än många andra i hemlandet. Hon och hennes man känner Hans Caldaras, en välkänd svensk-romsk debattör som ofta uttalar sig för romers rättigheter och också varit en stark röst mot ett tiggeriförbud.

– Han sa att ”ni är för unga för att stanna i Rumänien, ska ni inte flytta hit?” säger Larisa Lacatus.

Sedan Larisa Lacatus kom till Sverige har hon jobbat sedan dag ett. Att ha den bakgrund och kulturella kompetens hon har, gör henne klippt och skuren för sitt nuvarande jobb. Många har däremot varken utbildning eller allmänbildning, och är rädda för att assimileras. Självförtroendet är ofta lågt.

– Vardaglig kunskap som man lär sig av att vara en del av samhället fattas de här människorna, eftersom de ju inte är en del av samhället, säger Larisa Lacatus.

Stort behov av stöd

Florian Danila är rådgivare hos Frälsningsarmén, och jobbar för att hjälpa deltagare i deras dagliga aktiviteter på Fridhemsplan till en bättre framtid. Resursbristen kan dock vara påtaglig. Han vet av erfarenhet att de som rådgivare och stödpersoner skulle behöva vara med oftare, eftersom många annars upplever diskriminering och inte får den hjälp de har rätt till. Att personal på till exempel Arbetsförmedlingen, där personer från övriga EU har rätt att skriva in sig och få samordningsnummer, inte känner till regelverken, eller ignorerar dem, har hänt mer än en gång.

– Jag vill inte säga att de inte vill hjälpa, men de verkar inte veta att de ska och har skyldighet att göra det, förklarar Florian Danila som själv varit med och stöttat och tolkat på plats många gånger.

När deras besökare går till banken eller till butiken för att handla mat till exempel, syns ofta vardagsrasismen öppet. I butiken tittar förbipasserande snett och undrar vad de gör där. På banken likaså.

– Vi ser att behovet av att vi finns där är stort, men vi är samtidigt noga med att det är de som ska vara kunderna och klara av sina ärenden, säger Larisa Lacatus.

Svårt att få jobb

De allra flesta vill inget hellre än att få ett vitt jobb. Prundaru Marcelas man Luca Gigi jobbade som plattläggare ett par månader första gången han kom till Sverige. Händerna som vilar på träbordet är stora och fårade. Jobbet som plattläggare var tillfälligt och ett av de svarta jobb med låg lön som fattiga EU-medborgare ofta får, om de har tur.

– Jag fick femhundra kronor i kontanter varje dag, säger Luca Gigi.

Femhundra kronor är en drömsumma, men det förändrar inget på sikt. Luca Gigi vill kunna skicka pengar hem till döttrarna och föräldrarna varje månad. Ge dem en trygghet de aldrig haft. Han har gått till Arbetsförmedlingen i Solna utan att få hjälp. Florian Danila menar att det är just därför de försöker finnas med, både för att tolka och se till att det går rätt till. Luca Gigi snurrar på ett visitkort från bemanningsföretaget Manpower. Samma företag som gjorde fånig reklam som alla kunde utantill för några år sedan. För honom var det anledningen till att han gick till Arbetsförmedlingen.

– Jag ville få ett samordningsnummer så jag kan söka jobb, men det har jag inte fått, säger han.

”Jag ville få ett samordningsnummer så jag kan söka jobb, men det har jag inte fått.”

Se människors kompetens

Anna Johansson är socialchef på Stockholms Stadsmission, som liksom Frälsningsarmén och en handfull andra civilsamhällesorganisationer, driver verksamhet särskilt riktad mot gruppen utsatta EU-medborgare.

– Civilsamhället kompletterar kommunernas verksamheter, eftersom vi inte styrs av lika många lagar och politiska riktlinjer, förklarar hon.

I det nyligen avslutade projektet ”EU-migranter som resurs” jobbade Stockholms stadsmission för att hitta vägar att på bästa sätt stödja gruppen. De undersökte också rent praktiskt vilka begränsningar som kan finnas, men kom fram till att de är väldigt få. EUs fria rörlighet är väldigt vittgående. Efter projektet sammanfattades erfarenheterna för att kunna användas vidare.

– Vi måste se bortom den här personen som bor på gatan och ställa relevanta frågor. Vad har du för kompetens, vad har du gjort och vad för förmågor har du?

”Vi uträttar inte underverk, men vi finns där och människor vet att de kan ringa oss om de behöver akut sjukvård eller annan hjälp.”

Anna Johansson, socialchef på Stockholms stadsmission.

Ge människor en chans

Larisa Lacatus menar att alla människor har minst en förmåga, talang eller kompetens. Skillnaden är bara att vissa har fått chansen att utveckla dem, andra har det inte. Många inom gruppen tiggande EU-migranter har kunskap inom matlagning, hantverk och byggnad. De försöker på bästa sätt matcha befintliga kunskaper mot arbetsmarknaden.

– Restaurangbranschen och städjobb har vi arbetat framgångsrikt med för att få in människor på arbetsmarknaden. Vi har också jobbat med egna bemanningsföretag och projekt där vi kunnat hjälpa människor till sysselsättning. Två kvinnor i våra verksamheter har fått anställning på ”vanliga” restauranger, säger Larisa.

De människor som lagar maten och gör olika sysslor får själva alltid presentera sig och vad de gjort, något som är ett stort steg för många. Prundaru Marcela gick bara ut fjärde klass. Hon rycker på axlarna när hon säger det, och förklarar att i Transylvanien där hon växte upp är det fattigt. Hon behövdes som arbetskraft, i fabriken där hon tillverkade kvastar och städredskap, snarare än som student.

– Många har aldrig upplevt att klara av saker, utvecklas och höra att de är bra på något, förklarar Larisa.

Anna Johansson har liknande erfarenhet. En av deras jobbcoacher, som var anställd just för att kunna hjälpa personer vidare, upptäckte att en man i deras verksamheter var CNC-ingenjör. Det är ett bristyrke i Sverige, och handlar om att programmera tunga industrimaskiner, svetsa och svarva.

– Den här mannen matchades med en arbetsgivare och fick både jobb och lägenhet, säger Anna Johansson.

Team ska öka tryggheten

Stockholms stad jobbar med uppsökande verksamhet. Jorge Costellas är en av fyra medlemmar i EU-teamet, som startades år 2014 efter att man erfarit att det inte gick att jobba dubbelt med hemlösa, missbrukare och EU-medborgare. Det saknades såväl språklig som kulturell kompetens och problematiken såg för olika ut. Den del av den uppsökande verksamheten som blev EU-teamet utökades med två kollegor som talar rumänska, för att komplettera med språklig och kulturell kompetens.

– Vi uträttar inte underverk, men vi finns där och människor vet att de kan ringa oss om de behöver akut sjukvård eller annan hjälp, förklarar Jorge Costellas.

Gravida kvinnor och sjuka människor i behov av vård är bland det vanligaste de möter när de patrullerar. Deras närvaro har som syfte att öka tryggheten för de EU-medborgare som lever på gatan. Prundaru Marcela och Luca Gigi bor själva i en bosättning de byggt strax utanför Stockholm. Prundaru har inte funderat så mycket på det här med trygghet. Hon tittar på Luca, och menar att så länge de är tillsammans så är hon inte rädd. Men för ett tag sedan var det någon som, tror de, försökte sabotera eller förstöra något för dem.

– Jag skrek så den som var utanför blev rädd och sprang iväg, säger Prundaru Marcela.

Att EU-teamet finns ökar enligt Jorge Costellas också tryggheten för allmänheten, som också ringer dem. Samtalen har ändrat karaktär de senaste åren. Från att människor hörde av sig och bad om hjälp för andra medmänniskors skull, till en allt mer uppgiven ton. Man ger pengar, men inget blir bättre. Utsattheten på gatorna är kvar trots de där tiokronorna i kaffemuggen som skulle förändra någons liv.

– Människor känner sig lurade och vet inte hur de ska göra, säger Jorge Costellas.

Teamet har varit i Rumänien två gånger, för att knyta kontakter med det lokala samhället. I Rumänien finns en socialtjänst, men den fungerar inte som i Sverige. Men menar han, om fler människor var kvar där skulle fler på sikt kunna få hjälp. En annan del av den komplicerade sanningen är dock att pengarna från Sverige har hjälpt mycket hemma.

– De här människorna tjänar mer på att tigga här än på att jobba i Rumänien. Med pengarna från Sverige har de ibland till exempel möjlighet att bygga ut sina hus och renovera. Man skulle kanske göra likadant i deras situation, säger Jorge Costellas.

Så frön till förändring

I de verksamheter som finns för EU-migranter erbjuds praktisk hjälp som duschar, men också utbildning och socialt stöd. Akuthjälp blandad med långsiktigt stöd. Men, menar både Anna Johansson och Larisa Lacatus, det stora problemet är utsattheten i Rumänien. Larisa Lacatus pratar av egen erfarenhet, hon vet hur situationen för landets romer ser ut. De starka kulturella banden och det stora utanförskapet är svårt att förändra snabbt. Anna Johansson menar att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att hjälpa på sikt, men också akuthjälp här och nu. I grunden är det enkelt för hennes organisation.

– Vi pratar om mänskliga rättigheter och inte medborgerliga rättigheter, förklarar Anna Johansson.

Genom att få människor att förstå att de är kapabla till att jobba, inhämta ny kunskap och förbättra sina liv kommer det få positiva konsekvenser. Många kvinnor säger efter att de deltagit i olika projekt att de nu förstår vikten av utbildning för sina barn.

– Det vi kan göra i vår verksamhet är att så olika frön till förändring, säger Anna Johansson.