När Nordiska museet ägnar en utställning åt 1950-talets mode sker det utifrån de stora samhällsförändringarna. Tidens anda resulterar i tonårsmode, kvinnliga prästdräkter och vippkjolar.
En utställning om dammode blir nästan per automatik en exposé över kvinnors villkor. Mitt 50-tal har en tydlig ambition att visa vilka ideal som både begränsade och befriade kvinnor.
Tonårsmodet i den jazzbitna medelklassen präglades till exempel av unisexplagg; flickor bar gärna duffel eller parkas över långbyxor, och rutig skjorta och jeans var överlag populärt.
Men trots det ökade inflytandet från USA efter kriget var det fortfarande Paris som stod för silhuetten, berättar Nordiska museets intendent Marianne Larsson.
Det vill säga en getingmidja skapad med hjälp av flera lager underkjolar, enligt Diors ”new look”. Samtidigt som klänningarna fick nya, djärva mönster och färger, kunde de sys hemma på maskin eller köpas färdigsydda i butik i mer vardagligt utförande. Marianne Larsson konstaterar att det är dessa plagg som ofta förknippas med 50-talet.
– De som tycker om att leva i 50-talet i dag lockas ofta av de här klänningarna och hemmafrulivet. Vi har lyft fram det också, men vill i förhållande till det visa att ungdom och tonåringar blev en ny viktig samhällsgrupp och att yrkeskvinnan tog mer plats, säger Marianne Larsson.
Kvinnornas ökade deltagande på arbetsmarknaden föranledde nya yrkeskläder. I en av montrarna visas den ikoniska flygvärdinnedräkten, professor Nanna Svartz läkarrock och den första prästdräkten för kvinnor, framtagen tillsammans med Sveriges första kvinnliga präster.
Från arbetet får svenskarna vid den här tiden mer lagstadgad semester, vilket föranleder ett uppsving för fritidskläder. Skidbyxor och stickade tröjor utgör återigen en sida av modet där kvinnor och män närmar sig varandra i stil. Samtidigt som hemmafrun i sin städrock fortsätter sitt tunga och enformiga arbete. Hon får ingen semester.
