För hundra år sedan togs de viktiga besluten som äntligen införde allmän rösträtt i Sverige – lika för kvinnor som män. Tre år senare hölls de första valen med kvinnlig rösträtt. Det är värt att uppmärksamma. Vi liberaler vill att staden och staten hedrar ledarna för rösträttskampen med ett rejält monument, centralt i Stockholm.

Vi har tidigare motionerat om ett demokratimuseum, ett forum för historien men också nutiden och framtiden. Men demokratins historia bör få ta större plats även i stadsrummet – i form av de ledande kvinnor som tog den mångåriga striden för demokratin, till en början i kraftig motvind och bristfälligt stöd även från många av sina manliga demokratiskt sinnade meningsfränder. Gestalter som högerkvinnan Lydia Wahlström, socialdemokrater som Anna Lindhagen och framför allt liberaler som Elin Wägner, Kerstin Hesselgren, Emilia Broomé, Selma Lagerlöf och Anna Whitlock – som SVTs Fröken Friman är baserad på – är värda en senkommen hyllning.

Det är en demokratisk fråga hur historien skildras och vilka gestalter och förebilder som får ta plats i det offentliga rummet. Det är ett ofta påpekat faktum att Stockholm liksom andra städer domineras av manliga historiska figurer, kungliga ryttarstatyer, manliga författare och konstnärssnillen, arbetarrörelsens (manliga) ledare.

Männen präglar den svenska historien. Detta historiska faktum kan vi inte försöka korrigera. Vi ska inte plocka ner statyer eller bestämma hur många kvinnliga gestalter som måste sättas upp. Däremot ska vi uppmärksamma historiens viktiga kvinnor – för det är sant att vi länge varit snålare med monument över kvinnor än vad deras roll i historien berättigar. Så har kvinnor fortsatt att förminskas och osynliggöras. Det är ett faktum att kvinnliga ledande gestalter har fått mindre framträdande plats i stadsmiljön – och när man i modernare tid har uppmärksammat historiskt viktiga kvinnor, har det ofta skett i modernare konstnärliga former. De figurativt avbildade figurerna är alltjämt i övervägande utsträckning därför män.

Ett monument över rösträtten blir också ett monument över demokratin. Det skulle påminna oss om att allas lika rätt att delta i styret av samhället inte kom naturligt utan krävde mångårig kamp. Ett monument över rösträttskvinnorna kan bidra till att uppmärksamma värdet av demokratin, och att det är en kamp som inte är över. Demokratin måste vinnas på nytt i varje generation. Den kan inte tas för given.

Monumentet över rösträttskvinnorna bör få en central placering i staden – kanske vid nya Slussen. Det är ett nationellt projekt för huvudstaden, men staden bör ta på sig en ledande roll.

Vad vore mer hedrande för Selma Lagerlöf och de andra än ett beslut om ett monument till deras och deras kamps ära i år, hundra år efter besluten om rösträtt? Och vad vore ett bättre sätt att uppmärksamma hundraårsminnet av de första demokratiska valen 1921, än att 2021 inviga detta monument över historia och framtid?