Nästa generations röst

Ett manifest för identitet. Så presenterar redaktören Babak Azarmi boken Third culture kids. Uttrycket myntades på 1950-talet men när Babak Azarmi läste om begreppet kände han att det passade för honom själv och hans kamrater då de som han menar fått en särskild kulturell intelligens tack vare den utökade världsbilden miljonprogrammen, fritidsgårdarna och orten ger.

Bereder väg för nya röster

Syre Stockholm har talat med Babak Azarmi, en av redaktörerna och kreativ designer till antologin Third culture kids (Ordfront/Trans94), ett manifest för identitet och ”ett svar på alla fördomar och nonsens som finns i det här landet”.

Enligt Babak Azarmi, en av grundarna till kulturkollektivet Trans94, skulle antologin Third culture kids kunna ses som en självbiografi för alla som tvingats eller valt att lämna de länder de föddes i. Begreppet grundades på 1950-talet av amerikanska forskare och ämnade beskriva hur barn till diplomater och missionärer på utlandsuppdrag levde mellan två kulturer och skapade sin egen, en tredje. I en intervju med Sveriges Radio beskriver han hur han ”snodde” benämningen för att skapa egna förutsättningar för innebörden av orden ”Third. Culture. Kid.” I förordet skriver han:

”Jag läste upp det högt, om och om igen. Känner du det? Känner du styrkan? År av att vara svag på grund av att vi inte var this nor that. Men nu är vi Third Culture Kids.”

Vägras en identitet

Själv kom Babak Azarmi till Sverige som flykting för 26 år sedan och påbörjade i ett helt nytt sammanhang en ny resa efter en identitet att känna sig trygg i. Och vad han lärde sig på vägen var att identitet inte bygger lika mycket på nationalitet som på erfarenheter och händelser som påverkat honom.

– Vi och ”ni” behöver veta mer om oss, vi behöver bli och känna oss empowered för våra föräldrar fick aldrig bli det. Vår stil, språk, mat etcetera har ”lånats” utan att vi fick eller fått nånting för det. Vi blir mer och mer targeted av varumärken och politiska partier som viktiga konsumenter och röster men vi vägras fortfarande att få ha en identitet, säger Babak Azarmi till Syre.

Att bryta utanförskapet är ett av antologins givna syften, och för att göra det krävs mer än ord.

– Vi måste börja agera. Det är vad den här boken är, det är därför jag hade bråttom med att sätta ihop den under en månad och få ut den, tiden är vår värdefullaste resurs och jag vill inte vänta på något mer i mitt liv.

En enhet av mångfald

De enskilda berättelserna – om att vara ifrågasatt och den som är annorlunda – hör till dem som Babak Azarmi har sett, hört och talat om i hela sitt liv. Vad boken gör är snarare att ”samlas och berätta” i något som kan liknas med en enhet av mångfald och öppenhet.

– Men du ska inte läsa boken och sen analysera den, fuck that. Du ska läsa den och tacka oss för att vi upplyst dig om att vi finns, och sedan ska du känna styrka av varje historia i boken och sedan ska du bidra till att upplysa nästa person. Du som läser det här och brukar fråga folk ”var kommer du ifrån?”, för mig betyder det att du vill sniffa fram min identitet, och bekräfta antaganden om min kulturella identitet, säger han.

Berättelserna tar mark i ett Sverige som år 2018 alltjämt av många upplevs som rasistiskt och grupperar människor utefter alltifrån hudfärg till musiksmak. Därför ser Babak Azarmi det som sin mission att sprida bokens berättelser vidare och det finns även planer på Third culture kids i exempelvis kokboksform, kurser och mediekanaler.

– Alla [skribenter] bidrar med pusselbitar för att göra det lättare för nästa generation. Googla de enskilda skribenterna som skrivit i boken, kolla vad de gör. De vägrar ta den skit som våra föräldrar gjort och de vet att de är nästa generations röst, säger Babak Azarmi.

Ra Hidaya Modig – samlingsnamn för det 40-tal personer som medverkar i boken

Hur omvandlar man rotlöshet till en styrka? Runt om i Europa växer det upp en generation som på inget sätt ser sin brist på geografisk tillhörighet som ett problem eller ett hinder.

De är frukterna av mångkultur, produkter av misslyckad segregation som i stället för att driva dem ifrån varandra har fört dem mer samman. De är ungar som har hittat en samhörighet som inte begränsas av hudfärg, religion, kön, etnicitet eller klass.

De föddes in i en tillvaro där de var tvungna att lära sig sin egen identitet. Av föräldrarna, av omvärlden, men framförallt av varandra. De snappade upp fragment av språk, de matade varandra, de klädde varandra. De såg skönhet i sina olikheter, de använde värmen från friktionen mellan sig som bränsle. De gjorde världen till sin. Gränslös.

En third culture kid är inte fångad mellan en dominant kultur och en nedärvd kultur. Den är fri där. Fri att forma den efter eget tycke. Att ta bara de godaste bitarna och skapa en egen identitet, ett eget språk och ett eget förhållningssätt till omvärlden.

En third culture kid förhåller sig till andra third culture kids som jämlikar. Alla dörrar är öppna. Alla är välkomna. Den tredje kulturen är en ständigt levande, växande, föränderlig mix, vars enda fiende är gränser och stagnation. Den krossar begränsningar och vänder upp och ner på förväntningar.

En third culture kid är en unik blomma på en oändlig äng av lika unika blommor, med ständigt nya tillkommande. I ständig förändring, alltid redo att lämna sprickan i betongen ur vilken den en gång blommade upp. Lika rotlös som vacker. För när man tänker på det: Rötter? Vem behöver rötter när vi har vingar?

Salina Kifleyesus

Älska din vän, den otrogne och din pappa. Mitt i stressen att jaga miljonen och nå drömmen glöm inte bort konsten att älska.

Att öppna ditt hjärta leder till den allra bästa resan. Utanför dörren finns en hel värld i regnbågens alla färger. Äventyr med extra mycket strössel väntar. Men du behöver inte ge dig iväg tusentals mil för att upptäcka något nytt.  I tystnaden kan du finna melodin som sjunger ut dina förhoppningar och begär. Ditt allra viktigaste jobb är att lära dig lyssna till den.

Sårbarhet är essentiellt styrka. Det finns mycket som stoppar dina drömmar. Kanske är det rädsla eller ovisshet. Kanske är det skam. I försvar bygger du upp murar för att skydda ditt ömtåliga inre. Men om du bara visste  … Att de allra lyckligaste personerna inte ser sårbarhet som svaghet utan bara som något fundamentalt. Om du bara visste … Hur oerhört nödvändig den är för att bygga starkare relationer, se utveckling på jobbet eller för ökad glädje i en hobby. Om du bara visste  …

Älska din bakgrund, samtid och framtid. Älska dig av hela ditt hjärta. Gör det när du är osäker, när du faller, är arg, ledsen, kluven, glad – you name it. Gör det bara! Och gör det fullt ut. Om du inte vet hur, lär dig. Ta hjälp och från. Det är en konst att älska. Ju mer du övar desto bättre blir du.

Madeeha Rani Qazi

Varje dag fajtas jag mot detta samhälle för att få älska mitt hår, min hud, mitt språk och mina traditioner.

Mitt påbrå är vad jag ser i min reflektion varje gång jag kollar mig i spegeln, och jag bär upp det med stolthet.

Men att värna sin ursprungliga kultur betyder inte att man inte kan bli kär i en ny. Att vara en third culture kid kan vara extremt ansträngande, förvirrande och utmanande. Men när Rani väl hittade sin Raja* i form av en boxningshandske blev innebörden av det konstanta fajtandet något nytt. Fajten är inte längre att skydda min kultur men i stället att skapa min nya.

*Rani betyder prinsessa och Raja prins på hindi.

”Jag tampades som många andra med tankar om att inte tillhöra någon av kulturerna fullt ut, varken hemma eller i ”hemlandet”. Jag talade inte finska eller wolof …”

Adam Taal

Jag har valt att bygga min kultur som lego, jag har tagit dom bitarna jag vill ha och stoppat undan resten. Jag är noga med vilken kultur jag anammar, jag brukar ställa mig själv frågan om den är min att experimentera med, vända upp och ner, skruva på? Jag vill att min kultur ska vara föränderlig, att den ska växa, att den ska vara del av en process. Men även att den ska kunna utstå och utvecklas av granskning och kritik. Att den ska bli bättre.

För mig har kultur länge varit förknippat med uttrycket ”svenskhet”. Om hur mycket eller hur lite man känner ett tillhörandeskap. I dag är jag på det stora hela alienerad från det tankesättet. Det finns bara fragment kvar, att jag kan känna mig svensk när jag är utomlands, eller när jag har kontakt med svenska myndigheter.

Min kultur ligger inte längre i mitt medborgarskap, jag inser såklart att mitt medborgarskap är ett privilegium, men likväl är det inte min kulturella identitet. I dag tänker jag mer på vilken historia jag och mina nära har, vilka händelser och vilka traditioner vi har gemensamt. Antar att det är en sorts metaidentitet.

Jag tänker på min dotter Valma och hur jag kommer att manifestera min kultur för henne. Hur jag kan få henne att känna att hon kan lära sig av och använda den. Att ha en riktig förankring i den, något jag känner att jag saknat från min svensk/finsk/gambiska kultur under min uppväxt.

Jag tampades som många andra med tankar om att inte tillhöra någon av kulturerna fullt ut, varken hemma eller i ”hemlandet”. Jag talade inte finska eller wolof, jag förstod inte vad någon sa, så det var kanske inte så konstigt att ett avstånd uppstod. Ett avstånd som jag än i dag inte har tagit mig över.

Jag vill inte att Valma ska behöva gå igenom samma sak. Jag vill att Valma ska känna ett starkt samband, ett samband mellan henne och vår historia, men också att hon ska veta att det är okej att skapa sin egen, en kultur där hon själv bestämmer över de processer och värderingar som gör kulturen till vad den är.

Kenxo Slayz

Hej, mitt namn är Kenxo (uttalas ”Kenzo”) och jag är från Burundi som ligger i hjärtat av Afrika. Jag är en faaabulous svart man och jag är gay as fuck.

Kom till Sverige år 2003 när jag var 9 år gammal och jag kom ut när jag var 18 år.

Till dig som är svart afrikan som vill komma ut och älska, respektera dig själv till fullo. Det är värt det och time really does heal everything. Våga, ta din tid, utforska, det finns aldrig en rätt tid att komma ut, sluta skjuta upp det och komma med ursäkter.

Våga ha kurage, frigör dig själv, be at peace och va ett med din själ. Finns inget i världen som ger dig mer ro än att kunna älska varenda bit av sig själv.

Vet att det är svårt men när du är född till att sticka ut varför ska du då gömma dig själv? Be queer, be happy, love yourself, protect yourself, find Love and get yo money.

Det har inte alltid varit lätt för oss mörkhyade hbtq-personer och förvänta dig inte att det kommer bli det när världen ser ut som den gör nu. Men babe säg mig, hur länge ska du vänta? Hur länge ska du vänta på att världen ska komma ikapp dig? Ain’t no waitin’ BIH, it’s now or never. Vi måste ta tag i det, vi måste kräva respekt och se till att våra röster hörs. Vi finns och vi har alltid funnits.

Skäms inte att va självisk, sätt dig själv först för du är värd det. Din lycka hänger på det. Jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv som nu när jag kan gå runt och säga – I’m here, I’m black and I’m very queer. Be a boss of your own life.

Det är viktigt, det är nyttigt, det behövs and don’t forget to be humble.

Massa kärlek yours truly Kenxo.

Imenella Mohamed – Avkolonisering till Third culture kids

Jag var 12 år gammal när jag började dansa, det har gått en lång tid sen jag började dansa. Unruly-kollektivet blev på många sätt min räddning, jag hade en tuff period innan jag hittade mig själv i mellanförskapet. Dansen är mitt allt, det tackar jag Gud för varje dag.

Jag är uppvuxen i Tensta, och jag brukar säga att jag formades av mina erfarenheter därifrån. Jag har alltid varit runt starka individer, de har på så många sätt stärkt mig. De har gjort mig till den jag är, på gott och ont.

Det tog jävligt lång tid innan jag hittade mig själv, fan, det fanns dagar jag inte förstod min plats på denna jord och jag har gjort många detours för att hitta hit, där jag är idag.

Utanförskapskänslan har alltid varit där, även om den blev tydligare för mig när jag blev äldre. Jag vet i dag att många av valen jag gjort som ung var för att jag ville känna tillhörighet. Det är en märklig känsla att inte känna sig hemma i det enda landet man kallar hem.

Vi flyttade till Stockholm från Gävle 1998 och jag var redan då den i familjen som alltid sökte efter min identitet. Jag försökte aktivt distansera mig från svenskheten, jag brukade säga “jag är inte svensk, för jag är född i Somalia”. Men när jag åkte och jobbade utomlands sa jag att jag var från Sverige. I hemlandet är jag svensk, men i Sverige är jag blatte, somalier, andra generationens svensk, en suedi helt enkelt. Jag hamnade i ett mellanförskap.

I min ort bor människor från hela världen – turkar, araber, somalier, greker, juggar, romer och eritreaner. Jag kunde göra mig förstådd på turkiska i högstadiet eftersom jag umgicks med turkar och konstigt nog läsa också på turkiska.

Hemma hos familjen kollade vi på indiska filmer där de pratar hindi så man förstod väl lite av det också efter några tusen filmer. På gården skriker barnen anne, mina syskon och jag började säga saker på andra språk för att morsan inte skulle förstå, man blandar språk och gör sin egen tillhörighet i utanförskapet. Det var inget jag tänkte på då, hur värdefullt det är att bo på en plats rik på kultur, det som sen också skulle bli mitt sätt att identifiera mig.

Jag började gå på föreläsningar om kreolism och började läsa böcker. Den viktigaste boken för mig är nog Svart hud vita masker av Frantz Fanon.

Han hade ett annat sätt att prata om rasismen och den vita blicken. Han menade att för att befria sig från rasismens makt skulle man först avkolonisera sig själv och sluta se sig själv genom andras ögon. Hans tankar var före sin tid på alla sätt, de hjälpte mig hitta ett sätt att fokusera på mig själv och mina egna handlingar. Jag är min erfarenhet och den är mer än svensk eller somalier, den är indisk, turkisk, romani och arabisk.

Därför är dansen så viktig, för där får jag vara fri i mitt skapande. Där är gemenskapen vår tillhörighet.

Något som både jag och dansarna i Unruly kan relatera till är begreppet third culture kids, som att hitta hem efter ett evigt sökande. Vi väljer vi:et framför jag:et. Våra erfarenheter för oss samman och gör oss för evigt sammankopplade.

När man hittat den kärleken för sig själv och för andra har utanförskapet ingen betydelse längre. Vi är redan där vi vill vara och det är med varandra. Många letar hela livet och hittar aldrig till det vi har blivit välsignade med. Syskonskap, respekt och 100 % uppbackning, sånt går inte att fejka.