Även om Enskede gårds gymnasiums korridorer med tegelväggar har varit Ali Hasaris vardag sedan februari 2016 har han inte alltid kunnat ta dem för givet. Men nu har han permanent uppehållstillstånd. Väntan på besked från Migrationsverket var allt annat än enkel. Särskilt inte när han fick avslag på sin första ansökan.

– Det var jättejobbigt. Jag började skolan samtidigt som en kompis som fick uppehållstillstånd före mig. Medan han fick många bra betyg i fler ämnen, kunde inte jag koncentrera mig, säger Ali Hasari.

Med ett första avslag och i väntan på överklagandet till Migrationsdomstolen tyckte han ändå hela tiden att utbildning var det viktigaste. Hans mamma säger det hela tiden när han pratar med henne på telefon från Pakistan. Men det gick bara inte att lära sig, när han inte visste om han skulle få stanna.

– Lärarna pratade i klassrummet, men jag var inte där. Jag var bara orolig för vad som skulle hända i framtiden. Om jag skulle få ett andra avslag, och ett tredje, säger han.

Under tiden som han väntade höll han sig helst hemma. Den svenska familjen han bor med var också upprörda. De gav honom allt stöd de kunde, och sa till honom att allt skulle lösa sig. Kompisarna och lärarna i skolan ringde.

– Men jag ville inte göra nånting, säger han.

Nu är situationen en annan. Nu kan han planera och han är motiverad, kanske vill han bli lärare i framtiden. Men det är inte bara om honom det handlar.

– Jag har en kompis i klassen som inte fått något besked ännu och var på möte på Migrationsverket förra veckan. Det är jobbigt att se det hos sina kompisar också, att de är obekväma eller rädda, säger Ali.

Det är mycket känslor involverade. Hela tiden, tycker Ali. Han vet inte om politikerna är medvetna om det eller inte. Han kan bara svara på hur det är för honom, och hans vänner.

Individuellt program

I sin nuvarande form har Språkintroduktionsprogrammet funnits sedan 2011 och är ett av fem individuella gymnasieförberedande program. För nyanlända gäller det att först klara språket, och sen den kunskapsnivå som den svenska läroplanen kräver innan någon börjar gymnasiet. Det som förändrats de senaste åren, menar Jennie Rosengren som är rektor på Enskede gårds gymnasium, är att många nu är ensamkommande flyktingar. Inte bara ska de lära sig ett nytt språk och klara fler betyg än innan reformen, utan många som går här har ofta hemska erfarenheter i bagaget.

– De nya reglerna som regeringen införde föra året om tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta har också påverkat situationen i skolorna mycket, säger Jennie Rosengren.

Många elever väntar fortfarande på besked, som är osäkrare nu än tidigare. Samtidigt är eleverna med flyktingbakgrund fler än någonsin. I klassrummen på Enskede gårds språk-
introduktionsprogram finns det dagligen någon som ska på möte på Migrationsverket, oroar sig för potentiella negativa besked eller har fått det svar den helst av allt vill ha. Det som Ali Hasari till slut fick. Det är en rörlig grupp. Både mentalt och fysiskt. Olle Burell, skolborgarråd i Stockholms stad, är ändå positiv. Han menar att eleverna är otroligt drivna.

– Jag tror vi har nått en bra nivå med att möta de behov som finns, även om det alltid kan bli bättre. Många har traumatiska upplevelser i bagaget och lever i ovisshet.

Burell menar att de på kommunnivå får ”laga efter läge” och hantera de beslut som fattats högre upp.

– Verksamheten har kunnat möta upp situationen på ett bra sätt. Vi ska försöka rusta de här eleverna för de resor som ligger framför dem.

”Oöverstigliga mål”

Det som ligger bakom det driv Olle Burell beskriver kan enligt Jennie Rosengren delvis vara de höga, nästintill omöjliga, krav som ställs på eleverna. För de allra flesta, inklusive Ali Hasari, är målet att gå ett nationellt gymnasieprogram (NP). Det vill säga, ett högskoleförberedande program. För att kunna göra det måste han innan årets slut klara att ta de tolv betyg som krävs för att vara behörig till det vanliga nationella gymnasieprogrammet. Annars blir han för gammal för att börja ett vanligt gymnasieprogram.

– För det som svenska elever har nio års grundskola på sig att klara har de här eleverna på sin höjd ett par år, säger Jennie Rosengren.

Det är lätt att se att ämnet berör Jennie Rosengren, i det ljusa och stora rummet hon arbetar från. Men rösten är hela tiden bestämd. Hon tycker att så som situationen är just nu, kan det inte fortsätta.

När motivationen tryter

Varje gymnasieskola har en skyldighet att sätta upp personliga mål för eleverna med en individuell studieplan, vilket inkluderar de som går på språkintroduktion och alla de elever som ännu inte vet om de får stanna. De förbereds på ett liv i Sverige, innan de vet att de får stanna i Sverige.

– Det kan uppstå absurda situationer. I de här planerna ska det stå vad studierna syftar till. Frågor uppstår som varför ska jag sitta här tio timmar i veckan och lära mig svenska om jag inte ens får stanna? Det är självklart att det för lärarna är svårt att motivera studenterna ibland, säger Jennie Rosengren.

De som får hantera det i praktiken blir skolans personal, som ibland får vägleda eleverna på en existentiell nivå som egentligen inte ingår i deras uppdrag. Diskussionen om vikten av kunskap är återkommande. Camilla Carlberg har varit lärare på Enskede gårds gymnasium sedan 2011 och jobbat på språkintroduktionsprogrammet flera år.

– Jag har haft studenter som till exempel sitter hemma och pluggar engelska på kvällarna istället för att vilja lära sig svenska, eftersom de inte vet om de ska få stanna, säger Camilla Carlberg.

Mentorer som avlastar

För läraren Camilla Carlberg är det ibland svårt att släppa jobbet, men hon har ändå kunnat distansera sig så pass att hon inte tar med för mycket jobb hem.

– Det är klart att jag också har varit och suttit på Medborgarplatsen, man får göra lite som man vill. Väldigt många tar ett väldigt stort engagemang också utanför skolan, säger hon.

På Enskede gårds gymnasium har man sedan tre år tillbaka ett system där lärarna är fråntagna mentorsuppdraget, just för att kunna fokusera på undervisningen. Det är mentorerna som tar individuella samtal med eleverna och svarar på många frågor. Rektor Jennie Rosengren tycker det har fungerat bra, även om det inte innebär att lärarna går fria.

– Det innebär inte att lärarna inte möter traumatiserade elever, de träffas varenda dag ändå. Men det är ett sätt att avlasta dem, säger Jennie Rosengren.

Ofta är det ändå Camilla Carlberg, eller andra lärare, som först uppmärksammar att något är fel. Men hon uppskattar att kunna fokusera på undervisningen som är hennes egentliga uppdrag. Camilla Carlberg försöker se tjejerna extra mycket, eftersom de ofta försvinner bland den stora mängden killar. De kommer oftare med sina familjer, och blir på grund av det ibland mer isolerade än de ensamkommande killarna som bor i familjehem eller på HVB-hem.

– Det är svårt att veta vad man möter, och svårt att förbereda sig. Om en elev mår dåligt så är det en annan profession som ska ta det, inte egentligen vi lärare. Ibland är det stort att någon ens orkar komma till skolan, säger hon.

Camilla Carlberg menar att hennes jobb är både roligt och givande. I klassrummet finns det många unga människor med olika erfarenheter, vilket leder till spännande möten och särskilt i det ämne hon också undervisar i: religion.

– Man får så mycket tillbaka och betyder verkligen något för de här eleverna. Jag har utvecklats jättemycket själv också, av att möta de här ungdomarna, säger hon.

Jennie Rosengren säger att det inte är varje dag som är dramatisk, men att det ändå alltid finns i allas medvetande.

– Förra året hade vi ett antal suicidalförsök, men inget som fullbordades. Efter att en elev skämtade om att hoppa från ett fönster förra året beslutade vi om att sätta haspar på alla fönster. Det är inte något en rektor i vanliga fall behöver göra, säger Jennie Rosengren.

”Ibland är det stort att någon ens orkar komma till skolan.”

Elev- och lärarhälsa 

Det har sällan varit så tydligt att rätt person på rätt plats kan betyda flera olika saker. Jennie Rosengrens ögon blir lätt blanka när hon med klar röst pratar om de nyanlända eleverna och de engagerade lärarna. Men engagemanget kostar också, på sätt det kanske inte borde. Förra året skickades en enkät från Karolinska institutet ut till alla lärare på språkintroduktionsprogrammet. Hon har inte bara yttersta ansvar för eleverna, utan också för personalen.

– Lärarnas stressnivå har ökat. Rent krasst innebär det ökade kostnader för företagshälsovård, säger Jennie Rosengren.

För flera hade det redan gått så långt att de behövde stanna hemma ett tag. Tendenser till sekundärtrauman och överlevnadsskuld är två av de vanligast förekommande begynnande diagnoserna hos lärarna.

– Många ifrågasätter varför resurser ska läggas på dem, eftersom det är eleverna som behöver det egentliga stödet. När man blir lärare tänker sig de flesta inte heller att de ska jobba med psykisk hälsa på det här sättet, säger Jennie Rosengren.

Som rektor försöker hon få lärarna att hålla fokus på vad deras egentliga uppdrag är, och vad de kan uppnå och inte uppnå. Men det är inte alltid lätt.

– Det är en klen tröst att höra när ens elev har åkt iväg med kuratorn till psykakuten för tredje gången.

Storpolitik i klassrummet

Bakom både elevernas och lärarnas ökade stressnivåer finns de politiska besluten. De fattas av någon annan, någon annanstans. Men det är i skolan, i Enskede gårds gymnasiums tegelkorridorer och kala ljusa klassrum med leende lärare, som de praktiska konsekvenserna av politiska beslut blir synliga. Eller som med den nya, svårförstådda, gymnasielagen vilken i sällsynta fall kan skjuta upp en deportation om en elev blir antagen till ett gymnasieprogram. Vilket också kan öka både pressen och med den drivet.

– Ska jag kunna påverka om nån ska få stanna i Sverige eller inte? Jag vill inte ha det på mitt bord! Jennie Rosengren skrattar, inte för att det är kul, utan för att det är absurt.

Ute skiner höstsolen och på skolgården umgås elever av blandat ursprung. Det ser ut som vanligt avslappnat vardagsliv, men för många innehåller det nog mycket mer än fotbollsträningar och läxor. Jennie Rosengren menar att det är en väldigt speciell situation för alla som jobbar med nyanlända just nu, inte minst i skolan.

– Storpolitiken har flyttat hit. Jag kan känna att vi har nog med andra frågor som det var innan och att det här borde lösas på andra nivåer före det kommer till klassrummet, säger Jennie Rosengren.