Söndagskväll i svenska televisionen. Sveriges åtta riksdagspartiledare samlas i Agendas studio. Gustaf Fridolin och Annie Lööf möts i duell. Efter det kritiserade valet att inte ta med klimatet i vårens stora debatt är ämnet åter tillbaka på agendan. Frågan ställs om hur ska vi kunna nå ner till det enda ton utsläpp per år som vore hållbart när svenskarna släpper ut tio, lågt räknat. Partiledarna försöker till svar övertrumfa varandra med att föreslå flest miljöskatter.

Ja, ämnet är mycket mer på tapeten denna gång, konstaterar Karin Sundby.

– Men även om den allmänna känslan är att det händer jättemycket, så räcker det inte hela vägen.

Karin Sundby är ordförande för Klimatriksdagen, som nu kraftsamlar igen efter det senaste folkmötet innan valet 2014 .

– Valet nästa år blir ju otroligt viktigt. Johan Rockström och stora delar av forskarvärlden pekar på att de närmsta tre åren är avgörande. Då måste det vara en bra klimatregeringen som tar makten nästa höst, fortsätter hon.

Det är därför som förarbetet inför den andra Klimatriksdagen nu går in i nästa fas. Innan valet 2014 samlades 600 intresserade i en ”folkriksdag” för att enas kring de viktigaste förslagen som nästa regering borde genomföra. Denna gång är ambitionen ännu större.

– Målet är tvåsidigt: Vi vill få politikerna att prata klimat. Men samtidigt vill vi visa att de har stödet bakom sig till att fatta de svåra och ibland kontroversiella beslut som klimatfrågan kräver att vi vidtar, säger Karin Sundby.

Även om en viktig del i arbetet blir nästa års samling på Stockholms universitet den 4–6 maj, så är det minst lika viktigt att bilda en plattform där klimatintresserade parter kan samlas och driva opinion och bidra till en bra debatt.

– Klimatriksdagen ska vara till för både de mest engagerade, men också för dem som oroar sig lite grann och kanske helst bara byter kanal när det kommer klimatnyheter, säger Karin Sundby och fortsätter:

– Vi drar till oss många olika typer av aktörer och hoppas på att kunna bli ännu bredare nästa år, med ännu fler företag, organisationer och privatpersoner som bidrar till samtalet.

Räcker inte med små steg

Den 23 oktober drog uppvärmningen igång ordentligt. Tillsammans med Immanuelskyrkan, tankesmedjan Fores och nätverket Klimat Sverige samlade Klimatriksdagen de miljöpolitiska talespersonerna för riksdagspartierna i en tvåtimmarsdebatt där företrädarna fick stå till svars för hur hållbar deras politik egentligen är för tillfället. Allt från ett reformerat reseavdrag, till frågan om hur vi ska komma ifrån oljeberoendet avhandlas. Med för att recensera den befintliga politiken fanns meterologen Martin Hedberg.

– Det räcker inte med små, små steg, utan det krävs riktigt stora steg och ordentligt ledarskap. Vi har förutsättningarna här, men vi behöver vara riktigt visionära i sammanhanget, avslutade han kvällen.

Karin Sundby tror att det är viktigt att börja i god tid med kampanjandet.

– I och med att vi startar redan nu så vill vi få politikerna att känna att vi har koll på dem. De förslag som ligger på bordet kommer inte att räcka till, så vi hoppas att de ska känna att de också har stödet bakom sig för att kunna driva fram ännu kraftigare förslag i valkampanjen nästa år, säger Karin Sundby.

Vad är det då för förslag som Klimatriksdagen själva kan landa i? En del är redan inlämnade. Ska vi exempelvis ha råvaruskatt på alla ändliga resurser? Bör vi ta bort momsen på begagnat? Vill vi att allt kött på restaurangen ska ursprungsmärkas? Det är bara några av de förslag som just nu ligger uppe för allmän beskådan, men det lär fyllas på mer innan motionsstoppet den 1 februari. Målet är sedan att koka ner alla förslagen till färdiga motioner som sedan klimatriksdagen ska driva kampanj kring för att få in i partipolitiken.

– Det är öppet för vem som helst att kavla upp ärmarna, säger Karin Sundby.

Nådde massa folk

Idén till en klimatriksdag väcktes ur frustration hos Annika Elmqvist. Barnboksförfattaren satt på ett evenemang hos Naturskyddsföreningen ett och ett halvt år innan valet 2014 och irriterades av att det kändes så hopplöst inom politiken.

– De som ville göra något kunde inte göra något, och de med makt ville inte ta tag i det.

Från veckovisa möten på ett konditori i Linköping blev det sedan landsomfattande turnéer för Annika Elmqvist och de andra i arrangörsgruppen, innan första mötet gick av stapeln i Norrköping månader innan valet. Arbetet förra gången slutade bland annat i att klimatriksdagen samlades bakom ett krav på att ändra ägardirektiven för Vattenfall, så att bolaget inte skulle kunna sälja av sin kolverksamhet i Tyskland.

– Tyvärr gick det ju inte igenom, det är en väldig besvikelse. Men jag hoppas att vår insats bidrog till den debatt som uppkom kring frågan, fortsätter Annika Elmqvist.

Initiativtagaren tror även att Klimatriksdagen, genom att den samlade så många intressenter, lyckades lyfta klimatfrågan i debatten.

– Vi nådde verkligen en massa folk, och de som engagerades märkte ju att det går så bra att göra något tillsammans. Jag blir rörd när jag tänker på det engagemanget och de många bra förslag som kom fram från arbetet, fortsätter Annika Elmqvist, som nu följer arbetet inför nästa års möte mer på avstånd.

– Det är roligt att se hur idén lever vidare.

Att samla en så bred rörelse som möjligt för att driva på klimatpolitiken är något som ligger i fokus hos även nästa års upplaga.

– Det var fantastiskt det som skedde förra gången. Nu hoppas vi att vi når ut ännu bredare denna gång, säger Karin Sundby.

Vad är det svåraste med att få ihop allt?

– Det är så klart många utmaningar med ett sånt här projekt. Det bygger helt på ideella krafter och det är många människor som lägger mycket av sin fritid på projektet, säger Karin Sundby och fortsätter:

– Men det är också något av det roligaste med det hela att möta alla dessa människor. Jag tror alla känner att det är väldigt bråttom, så det är också väldigt skönt att faktiskt göra något.

Är målet att ni inte ska behövas?

– Ja så är det kanske, om allt ordnar sig och politiken börjar leverera, så absolut. Men så är det inte i dag. Fast jag hoppas att vi inte ska behöva finnas kvar om tio år.

På den internationella arenan sker det även alternativa politiska samlingar vid varje klimattoppmöte i FNs regi. Följ bland annat de unga klimataktivisternas arbete i Conference of youth, som är inne på sitt 13e alternativa klimattoppmöte: coy13.org

”Vi ska göra vad som krävs av oss”

Stockholm tävlar om att vara en föregångsstad på klimatområdet, men staden har flera problem att ta tag i. Ökande trafik, bristande återvinning av matavfall och stora utsläpp från färjetrafiken är några av de frågor som lokalpolitikerna brottas med.

Som en av städerna i internationella klimatnätverket G40 har Stockholm åtagit sig att bidra med sin del för att hålla utsläppen under 1,5-gradersmålet. Det kräver kraftiga åtgärder på många håll. Utifrån de gemensamma sätten att beräkna som används inom nätverken så är det utsläppen från uppvärmning, kylning och el-, gas- och fordonsbränsleanvändning inom stadens geografiska gränser som är i främsta fokuset.

– Vårt viktigaste jobb är att angripa det som vi kan göra något åt, det är därför vi har detta som utgångspunkt, säger Björn Hugosson, klimatchef i huvudstadens stadsledningskontor.

Men det är inte några lätta nötter att knäcka. Även om utsläppen dras ner när Värtaverkets fossila del avvecklas, så ser utsläppsnivåerna från trafiken ut att stå still. Trots att målet är minskade utsläpp och mer bränslesnåla bilar fortsätter nämligen trafiken att öka. Nybyggen av motorvägar och ökad inflyttning är några av faktorerna som påverkar.

– Det är lite svårt att jobba med de här frågorna regionalt, men vi försöker att hitta samarbeten. Sedan görs också insatser lokalt, säger Björn Hugosson och nämner bland annat utbyggnaden av cykelnät och satsningar på infrastruktur för att elektrifiera trafiken.

Staden tittar även på åtgärder för att få ner andra tunga utsläpp i transportsektorn.

– Det är 20 000 ton som kommer till bara från Finlandsfärjorna när de står i hamn.

En tanke är att höja hamnavgifterna för fartyg med stora utsläpp, men staden ser inte ut att våga ta steget om de inte får med sig andra städer runt Östersjön.

– Vi vill inte förlora turismen. Men vi tittar även på om vi kan bygga ut möjligheterna att driva fartygen med el när de står i hamnen istället, fortsätter Björn Hugosson.

Bygg- och livsmedelssektor

Bygg- och livsmedelssektor

Även om staden i beräkningarna utgår från ovan nämnda områden, så finns det också mycket andra utsläppskällor som staden kan påverka.

– Vi undersöker att höja kraven som vi kan ställa vid upphandling och markupplåtning, vilket kan få ner utsläppen i bygg- och livsmedelssektorn, säger Björn Hugosson och tar även upp de informationtjänster som exempelvis ”Klimatsmarta stockholmare” som genom rådgivning kan agera stöttande för att hjälpa privatpersoner framåt.

Ett annat område där målen inte uppnås är återvinningen av matavfall, som kan bidra till att få ner utsläppen i kollektivtrafiken. Nu återvinns runt en fjärdedel, så det nationella målet att nå 50 procent nästa år kommer inte staden att klara av. Men planen är att staden ska kunna nå upp till 70 procents matavfallssortering år 2020. Det har dock funnits farhågor om att det kommer att bli svårt att hålla tidsplanen.

– Det har varit väldigt mycket långbänk, vilket är svårt att förstå. Men nu ska vi köra på en separat sorteringsanläggning i Högdalen. Utsläppen i fjärrvärmesektorn och kollektivtrafiken kan därigenom minska framöver genom att det vi separerar ut kan bli biogas och gödsel.

För att nå 1,5-gradersmålet måste staden också uppnå negativa utsläpp genom så kallade kolsänkor. Där hoppas Björn Hugosson på att stadens testanläggning för att tillverka biokol ska ta fart framöver.

– Vi ska göra vad som krävs av oss. Jag hoppas att anläggningens metoder, som nu utgår från trädgårdsavfall, också kan spridas till andra industrisektorer och städer framöver.

• Målet är att Stockholm ska få ner utsläppen till 2,2 ton per invånare år 2020. Det senaste året med färdig statistik från de undersökta områdena är 2015, och då låg nivån på 2,7 ton per invånare.

• Totalt motsvarar de sammantagna utsläppen inom Stockholms stads undersökta områden cirka 2,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter (CO2e) per år.