Den 6 februari var det inte vilken dag som helst; det var samernas nationaldag och semikolonets dag. Ja, semikolonet har en dag. Utropstecknet, kommat, punkten, frågetecknet och det vanliga kolonet har inga dagar, men semikolonet har en. Det beror på att det här är ett skiljetecken som väcker känslor.
Semikolonet anses lite svårt; många skrivhandledningar avråder helt från det eftersom det anses lättare att klara sig utan än att göra rätt. Författare som Kurt Vonnegut, Ernest Hemingway och George Orwell tyckte aktivt illa om det och använde det aldrig. Å andra sidan skriver Språktidningen att 23 procent av deras läsare har semikolon som sitt favoritskiljetecken.
För att börja från början: den 6 februari 1515 dog den italienske formgivaren och typografen Aldus Manutius. Utan honom hade vårt skriftspråk sett annorlunda ut. Han uppfann kursivstilen, utvecklade kommat, införde semikolon och började ge ut små billiga böcker i kalvskinnspergament, ungefär som den tidens pocketböcker. Kalvskinnsböckerna har lyckligtvis kommit ur bruk, men kursivstil, komma och semikolon lever vi med än i dag.
Ett semikolon har sin plats där du annars skulle sätta punkt men inte vill. Du vill visa att satserna hör ihop; den ena kan till exempel vidareutveckla det som sägs i den andra. Då kan du sätta ett semikolon emellan om du vill. Annars kan du sätta punkt och lita på att sambandet går fram ändå. Svårare är det egentligen inte.
Det kan också användas för att avskilja grupper i en uppräkning. Om jag till exempel ska räkna upp olika kryddor och vill göra skillnad mellan örtkryddor och andra kan det se ut så här: Vi köpte basilika, timjan, dragon och rosmarin; jalapeño, kanel och ingefära.
Däremot ska det inte vara semikolon före en uppräkning – så här: Vissa kryddor kallas peppar fast de inte kommer från pepparbusken; chilipeppar, kryddpeppar, rosépeppar och indisk långpeppar. Här ska det vara kolon, inte semikolon.
Efter semikolon ska det vara liten bokstav, inte stor, såvida du inte genast efter semikolonet ska nämna någon vid namn. Semikolon avslutar inte meningen utan visar bara hur dess olika delar förhåller sig till varandra, liksom ett komma.
Det var ny informationsteknik som gjorde att bruket av semikolon minskade på 1800-talet. Via telegrafen kunde man nu skicka meddelanden, så småningom över hela världen. Meddelandena gick i kablar och överfördes till en början i form av pulser, med morsealfabetet eller liknande. Många journalister skickade sina texter med telegrafi, men det var dyrt och de fick fatta sig kort, och då föll långa, blommiga meningar med semikolon bort.
Än i dag smakar semikolon lite lyx, lite högtidligt. Och enligt Ola Karlsson på Språkrådet har det blivit populärt igen – inte minst bland personer som inte vet hur det ska användas. Särskilt vanligt är det i brev från skolor, säger han till Dagens Nyheter.
Ola Karlsson gillar semikolon och använder det gärna, men Språkrådet råder myndigheter att vara restriktiva med det. Vi andra gör som vi vill. Och du som gillar semikolon kan glädjas åt att det inte längre är en kostnadsfråga; texten behöver inte längre överföras med hjälp av morsealfabetet.
