Krönika

Jämställd idrott är roligare

Vad skulle kunna ha fått mig att ägna mig åt idrott som barn? Stödet till idrotten i Sverige är ojämställt, visar en ny rapport från Centrum för idrottsforskning.

Stödet i sig är könsneutralt, men utfallet är ojämställt eftersom flickor inte ägnar sig åt föreningsdriven idrott i samma utsträckning som pojkar. Samtidigt på andra sidan Atlanten får Stephanie Labbé beskedet att hon inte är välkommen att spela med herrarna i ett kanadensiskt fotbollslag i division 2. Visserligen är hon tillräckligt bra, men kvinnor är inte välkomna. Och inom friidrotten tvingas Caster Semenya till medicinering för att hennes halter av manligt könshormon är för höga.

Har de här olika sakerna med varandra att göra egentligen? Kanske inte, men de får mig att fundera över hur vi ser på kön och idrott. Att flickor i tonåren väljer bort lag- och föreningsidrott till förmån för mer indiviuell träning, på privata gym eller enskilt, är inte nödvändigtvis en medfödd preferens. Det påverkas av andra könsojämställdheter i synen på idrottande. Att killars lagidrottande inom fotboll och ishockey värderas högre av föreningarna än tjejers har visats i många studier, som visat hur pojkar får bättre träningstider och prioriteras högre i föreningens verksamhet.

Karriärvägen är också mer attraktiv för herrarna, med större pengar och mer medial uppmärksamhet. Att då som tjej se hur mer penga-stinna ligor utestänger en kompetent kvinna som fotbollsmålvakten Stephanie Labbé från tävlande sänder förstås ingen positiv signal. Jag menar också att en kvinna som Caster Semenya, som råkat födas med exceptionella förutsättningar, bör accepteras så som hon är. Det är en underlig signal att straffa en kvinna för att hon är för bra.

Lägg därtill att det är svårt att behålla ungdomar inom föreningsidrotten överhuvudtaget, vare sig det gäller killar eller tjejer. Då kan ganska små saker bli tungan på vågen som gör att man tar sitt tränande någon annanstans.

Så, vad skulle kunna ha fått mig att idrotta som barn? Mindre prestationskrav, roligare sporter och kanske även könsblandad träning, är min spontana tanke. På alla dessa områden har det ändå gått framåt rejält sedan jag var ung, det måste sägas. Många föreningar är medvetna om att krav på elitsatsningar kan vara avskräckande och utbudet av sporter att välja mellan på fler orter i landet är större. I senaste OS infördes dessutom ett antal könsblandade grenar såsom den mixade alpina lagtävlingen och mixeddubbel i curling.

Men motiverar inte skillnaden i förmågan till fysisk prestation att det också görs skillnad på tjejer och killar, kvinnor och män? I min favorit-tv-sport snooker finns en världstour som är öppen för alla och en annan för kvinnor. De fysiska kraven i snooker torde inte vara könsskiljande. Trots detta är det i princip bara män som syns på touren. Vilket visar att det finns fler ojämställdheter inom idrotten än som motiveras av den fysiska prestationen. Även om en hel del hänt så är det lång väg kvar.

Vårblommor. Hur kan det vara lika fantastiskt varje år att få se den första gullvivan?

Vårfåglar som sånglärka och stare har minskat kraftigt de senaste decennierna på grund av förändringar i jordbrukslandskapet.