Hemmafruar blir entreprenörer

Runt ett bord sitter runt tio kvinnor och lyssnar på Maria Michael som ritar upp företagandets olika steg på en whiteboard. På långsam och tydlig svenska pratar hon om allt ifrån kostnader för att driva kafé till ingredienslistor och hur ett företag ska gå i vinst. Kvinnorna nickar bekräftade och upprepar tyst för sig själva det Maria säger.

Några har inte varit i Sverige särskilt länge, andra har bott här i över 20 år. De kommer ifrån olika länder, religion och bakgrund. Men de har en sak gemensamt: alla står långt från arbetsmarknaden.

Sedan Yallaprojektet inleddes för nästan ett år sedan har deltagarna utvecklat sina kunskaper i matlagning, svenska och entreprenörskap. Målet är att de ska ut på arbetsmarknaden och driva sin egen verksamhet inom kafé eller catering.

Sonya Sarik stoppar mig innan jag går in i köket och pekar mot korgen med blå plastskydd för skorna.

– Vi är noga med hygienen i köket, säger hon och skrattar hjärtligt.

Hon har varit i Sverige i tre och ett halvt år. Innan hon kom med i Yallaprojektet var hon hemmafru. Men hon har alltid varit företagsam. Hemma i Aleppo, Syrien, jobbade hon som volontär i kyrkan, lagade mat och städade. Hon ordnade fester där alla pengar gick till fattiga och har sytt och stickat olika plagg till försäljning.

– Här träffar jag människor varje dag, det pratas olika språk och jag får lära mig nya recept, säger hon. Det är mycket bättre än att vara hemma.

Planer på ett kafé

På en hylla står produkterna som är till försäljning: fröknäcke, citronmarmelad, müsli, skorpor,  pumpa-
marmelad, plommon- och passionsfruktsmarmelad, Aleppokakor, chokladsnittar. Kola kokad på Oatley havregrädde.

– Vi har allt du kan tänka dig: veganskt, glutenfritt, nötfritt för nötallergiker, säger Najat Ali från Irak.

Kvinnorna har startat en cateringverksamhet med mat inspirerad från alla världens hörn med kunder som Regeringskansliet, Stockholms stad och Medborgarkontoret. Det finns också planer på att öppna ett kafé på Rinkebyterrassen – ett projekt som ännu ligger i startgroparna. Men nästa vecka ska Lissy Noe Labús, som är verksamhetsansvarig, sätta sig ned med en arkitekt och ta fram ritningar. Målet är att det ska öppna i maj–juni. Och det finns ett namn.

– Grow. Namnet står för det som har hänt dem här. De har växt i sina roller, blommat upp och lärt sig från varandra, säger Lissy Noe Labús.

Konceptet bakom produkterna är att de ska sticka ut men samtidigt ha den där hemlagade känslan, förklarar Lissy. Det är ett koncept som arbetats fram eftersom alla har sina egna kulturella smaklökar, ibland med mycket bestämda åsikter om hur maten ska tillagas.

– De är vana vid att göra på ett visst sätt, kanske enligt hur deras mormor eller mor har gjort. Men i mötet med kvinnor från andra länder har de vågat experimentera med smaker och kryddor. Det är roligt att se dem utveckla det där hos sig själva, säger Lissy Noé Labus.

Maria Michael nickar och definierar nyckeln i verksamheten – att nå ut till folk som inte vill ha maten ”exakt som den ska vara.”

– Vi vill sudda ut reglerna, vara ett innovativt kök som vågar utmana och testa gränser och inte bara följer trenden i Rinkeby, säger hon.

”Vi vill sudda ut reglerna, vara ett innovativt kök som vågar utmana och testa gränser och inte bara följer trenden i Rinkeby.”

Av kvinnor för kvinnor

Experimentlustan har satt sitt avtryck på cateringmenyn som innehåller örthummus, röd hummus med chili, koriander, soltorkade tomater och basilika och rödbetshummus. Men även den klassiska varianten finns för den som inte känner för att experimentera.

Så småningom vill kvinnorna nå ut med sin mat även i andra delar av Stockholm, gärna innerstaden. Men det är en bit kvar dit. Projektet, som just nu finansieras av Tillväxtverket, kommer att avslutas som det drivs i sin nuvarande form sista februari. Därefter är tanken att det ska drivas som ett arbetsintegrerande socialt företag. Just nu pågår en hel del administrativt arbete kring anställningsformer och finansiering.

– Vi vill att alla som vill fortsätta ska kunna det. Och så småningom ska flera av kvinnorna som deltagit i Yallaprojektet själva bli handledare. Men det ska fortsätta drivas av kvinnor och för kvinnor, säger Lissy Noé Labus.

”I många kulturer är kaféer ingen anständig plats för kvinnor. Många är rädda att familjemedlemmar eller grannar ska se dem.”

Jämställda miljöer

Ett kafé där kvinnor vågar ta plats är efterfrågat i Rinkeby, där det har varit mycket diskussioner om att allmänna platser domineras av männen.

Fatehmeh Seydalzadeh är verksamhetsledare för jämställdhetsprojektet Kvinnoväxt, som startades i syfte att främja utveckling för jämställda offentliga miljöer. Jag träffar henne på Spånga Folkan en kall dag i februari. Vi går igenom flera korridorer i den funktionalistiska byggnaden och hamnar i ett litet rum högst upp i huset.

Under hösten gjorde Kvinnoväxt riktade kafébesök till Tensta och Rinkeby.

– I många kulturer är kaféer ingen anständig plats för kvinnor. Många är rädda att familjemedlemmar eller grannar ska se dem.

Men det är inte bara familjen som sätter hinder, menar hon.

– Många kvinnor bär på inre hinder som de måste korsa en gräns för att komma över. Då är det viktigt att de får hjälp.

Fatemeh tror att förändringar kan åstadkommas i grupp. Om kvinnorna får komma ut och ta plats med hjälp av samhället är det ”godkänt” och mer accepterat av familjen. Det kan gälla vilken organiserad aktivitet som helst som sker inom ramarna för till exempel skola eller arbetsplats.

Delaktighet

När kvinnorna väl tagit första klivet blir det lättare. Men allt går förstås ut på att individerna själva ska vara drivande och delaktiga. I Kvinnoväxt försöker Fatemeh först bygga upp en relation som skapar trygghet och tillit. De som deltar är arbetslösa, långtidssjukskrivna eller deprimerade. Många kommer från odemokratiska länder där det inte finns något förtroende för politiker. Vissa har bott i Sverige i 20 år men har fortfarande inte lärt sig svenska.

– Ingen mår bra av att leva i utanförskap. Men när de träffar andra i samma situation känner de sig inte lika utsatta.

Förutom riktade kafébesök har kvinnorna besökt riksdagen för att lära sig hur demokrati fungerar och hur de själva kan vara delaktiga. De har gjort utflykter till okända och kända platser i Stockholm. De har fått i uppgift att själva guida de andra i sitt närområde, kliva fram och lära sig prata i grupp. En gång åkte de till Djurgården, där en deltagare aldrig hade varit trots att hon bott i Sverige i över 20 år.

– Hon sa att det var som att åka på semester, säger Fatemeh.

När de var på Husbybadet för att lära sig att simma gjorde Fatemeh klart för dem att i Sverige går män och kvinnor till badhuset tillsammans. Kvinnorna gick med på det. En av dem var 65 år och hade varit rädd för vatten i hela sitt liv.

– De första gångerna vägrade hon doppa sig. Men med hjälp av gruppen vågade hon till slut. Den dagen grät jag. Det var underbart att se vilken framgång hon uppnått, nästan som att se någon födas på nytt.

Flera av deltagarna har skaffat årskort efter det och åker nu dit på egen hand. Det är i dessa gemensamma rum som förändringarna sker, tror Fatemeh. Det okända upplevs bara som farligt innan man provat.

Men förändringar tar tid. Och det krävs inte bara mod och handlingskraft utan också strukturella förändringar av regelverk, lagar och förbud. Fatemeh är besviken på politikerna för att de inte vågar ta upp det som hon tycker är kärnan i jämställdheten.

– Många politiker i Sverige är rädda för att bli stämplade som rasister eller islamofober. Det leder till att de radikala krafterna använder de liberala regelverken till sin fördel och för att kontrollera kvinnorna. Det är oacceptabelt.

Fatemeh skulle till exempel vilja se en åldersgräns för slöjor och ett förbud mot religiösa friskolor. Hon är emot att kvinnor och män delas in i olika rum. Istället borde man fokusera på likheterna.

– Vi har alla samma behov av att känna oss sedda och kunna påverka våra egna liv. Det är inte alltid så stor skillnad som vi tror.

Dröm att jobba med mat

På Degerbygränd i Rinkeby frågar Nimo Mohammad om jag inte ska köpa något och håller upp en påse med fröknäcke som spetsats med kryddblandningen zaatar.

– Det går bra med Swish, säger hon.

”Jag vill sälja min chilisås till stora företag. Målet är att tio procent ska gå till ungdomar i Somalia med psykiska problem.”

Hon har varit i Sverige i över 20 år och tidigare jobbat som personlig assistent och lokalvårdare. Men drömmen har länge varit att jobba med mat. Med utgångspunkt i sin mormors recept har hon experimenterat fram en chilisås som hon lyckades sälja till restaurangen Mynta innan hon kom med i Yalla Rinkeby. Hon har märkt att svenskar blivit mer intresserad av nya smaker och starka kryddor de senaste åren.

– Jag vill sälja min chilisås till stora företag. Målet är att tio procent ska gå till ungdomar i Somalia med psykiska problem. Jag har en egen son som är sjuk. Eftersom han bor i Sverige har han fått hjälp. Men i Somalia har ungdomarna ingenting. Om jag lyckas med mitt företag kan jag hjälpa dem.