Vad är Tillsammans för Sverige?  

– Tillsammans för Sverige är en verksamhet med inriktning på inter-kulturell/religiös vägledning och utbildning för unga. Vi jobbar mycket med möten över olika sociala gränser och syftet med vår verksamhet är att motverka främlingsfientlighet, rasism och extremism. I Sverige har vi generellt en väldigt mörk syn på religion, trots att en betydande del av vår befolkning är troende av något slag. Vi utgår från våra mänskliga rättigheter och vill visa hur religion kan vara en väg till integration och en växtkraft för unga i arbetet för fred och förståelse.

Talkshow? Vad händer?

– Ni kommer få höra på oss när vi kör storytelling, ett berättarsätt som vi jobbar med. På tisdag kommer ni få lyssna på tre personer med helt olika kulturella och religiösa bakgrunder. Ni kommer få följa med på våran livsresa, alltifrån det som är underbart med vår kultur och tro, till där det skavt och varit tuffare. Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet i våra berättelser, men jag kan lova er tre väldigt spännande och fina livshistorier! Kom, kom, kom!

Många menar att religion splittrar människor?

– Religion behöver absolut inte splittra människor, vilket vi är ett levande bevis på. Vi kan ofta se mer likheter än olikheter när en pratar om värderingar och synen på den andra. Sedan berikas vi också av varandras olikheter.

– Vi behöver inte tycka och tänka likadant för att kunna vara vänner och ha kul ihop. Sedan finns det självklart också regler som kan tyckas splittra oss, som olika matregler. Men sådant kommer en också lätt runt om en vill. Det är bara att käka vegetariskt när vi är med varandra! Allt handlar om inställning!

Hur motverkar man bäst rasism och främlingsfientlighet

– Det är svårt att ge någon färdig manual, det är en komplex fråga. Kunskap är självklart en viktig faktor. Men jag tror verkligen på möten över olika sociala gränser. Kraften av att faktiskt möta människor minskar fördomar. Det är lätt att prata om ”de där andra” men när en börjar träffa människor och får sin egna uppfattning märker vi snabbt att alla som tillhör en viss religion inte är likadana, utan på tusen olika sätt!

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.

DEBATT. Tidöpartierna har tagit en rad beslut om hur vissa för dem obehagliga personer ska behandlas:

Bristande vandel ska utgöra skäl för utvisning ur riket. Kraven på ”hederligt levnadssätt” ska skärpas för rätten att vara i Sverige. Gäller alltså framför allt utländska medborgare. Dessa personer ska förvaras långa tider i läger.

Offenliganställda, som kuratorer och bibliotekarier, ska uppmanas ange misstänkta personer. På dessa grunder ska personer utvisas inte bara på grund av brott utan även på grund av ”andra brister i levnadssättet”.

Efter Sveriges misslyckade och katastrofala angrepp på Ryssland 1741 (Frihetstiden) utfärdades något liknande:

”Alle judar, Savoyarer, Lindansare, Comedianter, med flere Gycklare, Tartarer och Zigeuner som med ogudacktighet, Spådomar, Lögn och Tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet skola förwisas utur riket.”

Återigen har en representant för SD (riksdagsman) förklarat att judar inte är svenskar, vilket han påstår är en syn som hela SD delar. Främlingsfientlighet då som nu.

”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv” (3 Mos. 19:33-34).

”Sverige behöver en ny politisk riktning!” konstaterade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i förra veckan när han tillsammans med flera andra S-toppar presenterade fyra rapporter som ska ligga till grund för deras politiska utveckling de kommande åren. Eftersom rapporterna till stor del kretsar kring migration, kriminalitet och integration blir man givetvis nyfiken på vad den nya riktningen handlar om. Innebär den att S har insett att det där med att kopiera Sverigedemokraternas politik inte var någon vidare bra idé? Tycker man att fokuset på repressiva åtgärder borde upphöra? Ångrar de den kraftiga omsvängningen i migrationspolitiken som de genomförde 2015–2016?

Nej, nej och åter nej. Det finns förvisso en hel del självkritik i rapporterna, men den handlar uteslutande om att de har varit för slappa, att vi har tagit emot för många människor och att vi inte ställt tillräckligt hårda krav på dem som kommit hit. Ungefär som det har låtit de senaste åtta åren från de borgerliga partierna, men också från sossarna själva med andra ord. 

I en intervju med DN är Magdalena Andersson stolt över att Sverige lade om migrationspolitiken efter 2015. Hon pratar om att ”när man kommer till Sverige ska man lära sig svenska” och beskyller den tidigare alliansregeringen för att ha skapat ”en av Europas mest liberala lagstiftningar för asylinvandring” vilket hon menar ledde fram till migrationskrisen 2015. Hon återkommer också till att vi ska ha en ordnad och reglerad migrationspolitik, som om någon någonsin påstått något annat. 

När hon får en fråga om vad som egentligen skiljer Socialdemokraternas politik från SD:s svarar hon: ”Skillnaden är att vi vill bygga ett samhälle för alla. Sverigedemokraterna vill polarisera och splittra. Det är svårt att tolka deras sätt att prata på annat sätt än att de tar ställning mot människor på grund av deras ursprung eller deras tro.”

Här finns fortfarande en viktig skiljelinje, S är inte rasister på det uppenbara sätt som SD är. Men det intressanta här är egentligen vad hon inte pratar om. Hon nämner inget om att Sverige ska välkomna människor på flykt, att vi är ett rikt land och att vi har råd att hjälpa människor. 

Moderaterna och SD är stolta över att de just nu genomför vad de kallar för ett paradigmskifte i migrationspolitiken. Men paradigmskiftet började redan under S tid vid makten och det hade förmodligen fortsatt om S hade suttit kvar. Det kanske inte hade gått lika snabbt och de kanske hade avstått från en del av de mest extrema åtgärderna, men kursen hade med all sannolikhet varit densamma om S styrt själva istället för Tidöpartierna. Jag har också svårt att se att S, om de vinner nästa val, kommer dra tillbaka särskilt många av de ”reformer” som Tidöregeringen nu är på väg att genomföra i ett rasande tempo. 

Det är viktigt att komma ihåg att S aldrig har varit ett särskilt flyktingvänligt parti. Redan 1989 beslutade man att endast de flyktingar som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention eller hade särskilt starka skyddsbehov skulle få asyl i Sverige. Krigsvägran eller humanitära skäl skulle inte längre räknas. Beslutet upphävdes två år senare när Sverige fick en ny borgerlig regering. 

Magdalena Andersson har med andra ord helt rätt när hon säger att S alltid har velat ha en ordnad och reglerad migrationspolitik. Däremot har hennes partikamrater fel när de hävdar att det här skulle vara en ny politisk riktning. Egentligen är det bara samma gamla unkna politik som de har stått för i decennier.