Nazisterna ville sätta skräck i Kärrtorp. Istället blev förorten en symbol för antirasistisk kamp och de boende hjälps åt att hålla rent från hat och hakkors. Samtidigt ökar högerextremisternas aktivitet i Sverige som helhet. ”Ska man någon gång engagera sig för demokratin så är det nu” säger den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.
15 december 2013. Föräldrar med barn i barnvagnar. Gamla med rullatorer. Tonåringar som gjorde sina livs första politiska ställningstaganden. Kärrtorpsbor i alla åldrar hade samlats på torget för att ta avstånd från den nazistiska aktiviteten i området. Gymnasieskolan hade klottrats ner med hakkors, personer hade blivit misshandlade och nazister hade setts träna på Kärrtorps IP.
Vid en mikrofon stod Sandra Eriksson som var konferencier för manifestationen, uppfylld av känslan av att en brokig samling människor slöt upp och sa ifrån. Då anföll nazisterna.
– Jag ser det som i slow motion när nazisterna kommer, säger Sandra Eriksson.
Minst ett 30-tal från dåvarande Svenska motståndsrörelsen, sedermera Nordiska motståndsrörelsen (NMR), stormar torget beväpnade med stavar och knogjärn. Flaskor och smällare flyger genom luften.
Det hörs att Sandra Eriksson är skärrad när hon talar om det, ännu fyra år senare. Men ännu tydligare framträder stoltheten.
– Det starkaste minnet är ändå hur vi bildade kedjor och drev bort nazisterna, säger hon.
Ut i skogen flyr nazisterna. Sandra Eriksson och de andra antirasisterna samlas på torget och avslutar manifestationen.
En vecka senare samlas de igen, men då är torget för litet. Uppemot 20 000 människor kommer till Kärrtorps IP för den största antirasistiska demonstrationen någonsin i Sverige.
– Man fick tillbaka sitt utrymme. Man brukar prata om ”rädslans geografi”, att det finns vissa platser som är förknippade med rädsla och obehag. Nu var plötsligt varenda kvadratmeter fylld av människor som sa nej till rasism.
I dag har den nazistiska aktiviteten i Kärrtorp med omnejd minskat dramatiskt, enligt Sandra Eriksson. Och även om det antirasistiska engagemanget inte är lika synligt som för fyra år sedan är det i högsta grad levande, menar hon. Ett konkret uttryck är att man hjälps åt att rycka ut om det dyker upp rasistiskt klotter.
I en tid när de mörka krafterna växer sig starkare måste den antirasistiska kampen vara bred för att bli framgångsrik, menar Sandra Eriksson. Att inte stanna vid att vara emot rasism, utan kämpa för ett rättvist samhälle som helhet tror hon är en nyckel.
– Jag funderar på vad de som ger uttryck för rasism saknar. Är det verkligen en 15-årig afghansk pojke som är deras problem? Den som på riktigt tycker ”här ska det bara finnas vita” är det nog inte mycket att göra åt. Men alla dem som känner sig förfördelade på olika sätt och sedan skyller det på invandrare tror jag man kan nå med kampen för ett jämlikt samhälle.
Sandra Eriksson lyfter också fram utomparlamentariska grupper som med handfast arbete försöker skapa det samhälle som de vill ha. Ung i Sverige och Tillsammansskapet ser hon som två exempel. De senare verkar runt om i landet för att stärka lokalsamhället.
– Hur vill vi att skolan ska fungera här? Hur kan vi skapa trygghet? Hur tar vi emot de som kommer nya tillsammans? Det handlar om att tillsammans vara den förändring man vill se och visa hur samhället kan vara.
I Sverige som helhet blir de högerextrema allt mer aktiva. Det slår Anna Carlstedt fast. Hon är regeringens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism och konstaterar att affischering, demonstrationer och annan aktivism blir allt mer frekvent – även om exempelvis Nordiska motståndsrörelsens fiasko i Göteborg i september visade att ambitionerna är större än kapaciteten.
Också hatet och hoten ökar. Och det får konsekvenser, påpekar Anna Carlstedt.
– Journalister avstår från att skriva för att de inte orkar att ta det som följer med att bevaka känsliga frågor. Människor stänger ner sina Twitterkonton. Politiker hoppar av sina uppdrag. Lärare funderar på om de ska ta upp frågorna i klassrummet eller inte, säger hon.
Ibland är hoten konkreta, ibland mer subtila.
– Ett exempel är en kommunfullmäktigeledamot som fikar i kommunhuset och en medlem av en nazistisk organisation slår sig ner vid bordet och skjuter över en bild på ledamotens barns skola. Det kan upplevas som extremt hotfullt, men det är inte säkert att man kan rubricera det som brott, säger Anna Carlstedt.
De högerextremas aktivitet lär fortsätta att öka, åtminstone under valåret. Högerextremisterna surfar också på en internationell våg. Nu är det upp till oss andra att stå emot, enligt Anna Carlstedt.
– Vi måste vara medvetna om att mycket står och väger nu. Vilka krafter ska vinna? Är det de som vill ha ett öppet samhälle eller de som vill demontera vår demokrati?
