– Det blir lite mer Pride än vanligt runt om i staden, säger Dennis Mäkitalo, andra vice ordförande för Stockholm Pride.

Pridedeltagare från hela Europa intar Stockholm från det att evenemanget drar igång den sista helgen i juli fram till avslutningen helgen efter. Det är tredje gången som Stockholm Pride får äran att arrangera Europride, den här gången tillsammans med West Pride i Göteborg.

Det europeiska perspektivet kommer märkas av, inte minst under konferensen om mänskliga rättigheter som arrangeras under prideveckan. Dennis Mäkitalo besökte Baltic Pride i Riga nyligen och blev påmind om att hbtq-rättigheter är långt ifrån självklara i hela Europa. Lettland har rankats som sämsta land i EU och personer som utsätts för hatbrott får inget skydd.

– Där gick människor rädda för att utsättas för stenkastning om de håller handen med sin älskade, det var en tankeställare, säger Dennis Mäkitalo.

Netta och Conchita Wurst

För många Pridedeltagare är schlagerkvällen på torsdagen en given höjdpunkt. I år intas scenen av Robin Bengtsson, Victoria och Eleni Foureira som framför sitt och Cyperns Eurovisionbidrag. De kan räkna med en peppad publik, redo att sjunga med. 

– Det blir en maffig kväll. Folk släpper på den vanliga svenska normen och privacyn, säger Dennis Mäkitalo.

Också årets Eurovisionvinnare Netta kommer till Berns under Pride och Conchita Wurst som vann 2014 hör till stjärnorna närveckan avslutas.

Berömdheterna, de många restaurangerna och klubbarna som kör Pridetema, de tiotusentals deltagarna och hundratusentals åskådarna som väntas till den stora paraden. Kontrasten är stor mot ”Frigörelsedagen” 1977, embryot till det som skulle bli Prideveckan. 

Ingen vill tillbaka till den tid då hjältemod krävdes av varje deltagare, då knappast något fanns att fira och allt återstod att kämpa för. Men i dag har kampen kommit alltför mycket i skymundan, tycker en del. Hbtq-aktivisten Mia Mulder hör till dem som menar att Pride blivit alltför kommersiellt.

Flaggor vandaliseras

– Det är fortfarande en social rörelse där det finns bra aktivism. Men en stor del handlar mer om reklam för företag som vill visa att de har kredd men inte gör så mycket i verkligheten. Jag tycker Stockholm Pride har bejakat det för mycket, säger hon.

Mia Mulder önskar sig ett tydligare politiskt fokus och klarspråk när det gäller hbtq- rörelsens fiender. Hon pekar på hur högerextremister vandaliserar prideflaggor och på hbtq-fientliga strömningar som finns i Sverigedemokraterna och som hon menar att partiledningen låtit bli att ta tydligt avstånd ifrån.

– I dagens politiska läge borde Pride vara tydliga med vilka hot det finns mot rörelsen. SD är Sveriges tredje största parti och blir kanske ännu större till hösten, säger Mia Mulder.

Dennis Mäkitalo tycker att kampen för mänskliga rättigheter står i förgrunden under Prideveckan och att festyran inte står i motsats till kampen.

– Det finns fortfarande de som inte vågar komma ut. Med lägre trösklar törs fler engagera sig, säger han.

Att de stora företagen numera flockas för att delta i Pride bidrar till förändring, anser han.

– De visar sina anställda att alla ska känna sig trygga på sin arbetsplats.

Adam Spjuth är en av dem som bidrar med fest, glitter och underhållning under prideveckan. Under sitt alias Imaa Queen ska han förgylla kvällarna på Secret garden, den regnbågsprydda krog som är hans hemmaplan även till vardags. Han är en av Stockholms dragshowartister och iklädd extravaganta kreationer bjuder han på dans, sång och skämt. Varje kväll har ett tema som spänner mellan sport och fetisch, schlagerkväll och schlagerfritt.

Långt från After dark

Det festliga och glittriga ger människor utrymme, menar han. Därmed blir det också politiskt.

– Många lever i utanförskap. De kommer till Pride och får chansen att bara vara. Det är det Pride är för oss som behöver det. Att bara gå omkring som sig själv och sticka ut från normen blir politiskt. När jag gör utflippade grejer som dragshowartist så påverkar det folk, säger Adam Spjuth.

Det har hänt en del sedan Christer Lindarw och hans After dark gjorde dragshow känt för svenskarna på 70-talet.

– Då var det snudd på olagligt. Nu tar jag tunnelbanan till jobbet klädd som drag, säger Adam Spjuth.

För dragshowartister har ett öppnare samhälle en baksida, konstaterar han. Det krävs helt enkelt mer av dem för att fängsla publiken.

– Förr var man imponerad bara av att en kille kunde se ut som en kvinna.