Stockholm är ett enda stort utedass. Överallt ligger lömska avföringshögar och inväntar fotavtryck. Kanske bör det sägas att det inte rör sig om hundbajs, då dagens hundägare är hårt hållna, med sanitetspåsar i högsta beredskap inför husdjurens stolavgång. Nej, de nya krystmarodörerna, som nyheterna slog larm om i förra veckan, är tvåbenta varelser som nu även tömmer tarmen på platser där barn leker, och eftersom inga andra än hemlösa EU-migranter anses kunna gå så långt, blev den finala lösningen enkel: ”Förbjud tiggeri!”
Men vi som slår följe med hundar har faktiskt bättre källkoll på det ymnigt förekommande människoträcket. Varje dag får vi nöjet att studera det på våra fyrfota vänners brunsmetade nospartier. Ty så stark är hundens kärlek till människan att den älskar även vårt avträde och det stackars djuret kan därför aldrig förstå varför vi inte uppskattar en kärvänlig tunga med flåsande bajsandedräkt rätt i ansiktet. Vår strategi i dessa hygienfrågor rör sig således om att undvika områden och buskage som för tillfället är kontaminerade. En särskilt drabbad park fick nyss byta namn från Bergsgruvan till Bajsgruvan.
Men vår långvariga samexistens med alla stinkande nyanser av brunt har också gjort oss observanta på vilka upphovsmännen är och vilka bevekelsegrunder de kan tänkas ha. Hittills har de som lämnat delikata spår av spillning på allmän plats visat få tecken på att tillhöra en särskild och utsatt grupp. Ofta syns exempelvis välmående manliga joggare ta sig en avstickare uppom närmsta buske där de till hundarnas förtjusning täcker över härligheten med nerkletade kallingar, som kan ruskas om och orsaka små pikanta stänk på mattes kind. Kort sagt: Det Stockholms utebajsare saknar är inte nödvändigtvis ett hem. Vad de saknar i denna vår kungliga huvudstad är snarare bajamajor. I Stockholm är det lättare att få tag i tunga droger än en sketen holk (he he).
Annat är det i Tokyo, en av den rika världens mest folktäta städer. Där vimlar det nästan lika mycket av toaskyltar som av människor. Hur disciplinerade japanerna än är i övrigt, så förnekas ingen rätten till ett anständigt toabesök om det tränger på. Många butiker skyltar med en vänlig inbjudan att bruka deras bekvämlighetsinrättning. I Stockholm är det tvärtom näst intill kriminellt att passera tröskeln till affärer och fik enbart för att få låna toan. Vilken toa förresten? Det är minsann inte obligatoriskt att ha kundtoalett.
Att Stockholm blivit bajsbombat är utan tvivel äckligt, men har sin naturliga förklaring. Alla med slutmuskel och tömningsreflex måste skita ibland. Shit happens. Det som mest av allt gör Stockholm till en riktigt äcklig stad är den utbredda omänskliga synen på mänskliga behov, som yttrar sig i en extremt ogenerös toalettetikett. Undra på att så många stockholmare jämt går omkring och ser bajsnödiga ut.
Vandringar längs vatten. Stockholm är Paradiset. Ibland.
JC Decaux och deras fiasko-fusk med funktionsodugliga och skitiga ”självrengörande high-tech-toaletter”.
