#Metoo-debatten har fått många män att reflektera över vilka beteenden som ligger till grund för alla övergrepp som det vittnas om. När chocken från berättelserna lagt sig vill allt fler bidra till förändring. Föreningar som arbetar med frågorna har blivit överösta med nya medlemmar och organisationen MÄN ska hålla ett evenemang i Stockholm i slutet på januari.
Organisationen MÄN grundades 1993 för att samla och engagera män i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Ledorden är ”rörelse”, ”normbrytande” och ”feminism”. Syre Stockholm har talat med MÄNs ordförande Luis Lineo.
För honom är det viktigt att pojkar och män får vara med och ta ansvar i förändringsarbetet av existerande könsorättvisor i en patriarkal värld. Men utmaningarna och hindren längs vägen mot målet – där våld är ett minne blott, nedbrytande könsideal försvunna och medvetenheten hög bland samtliga ålders- och samhällsgrupper – är många. I jämförelse med 1990-talets början, då MÄN först såg dagens ljus, har samhället förändrats, menar han:
– Större klyftor, segregation, filterbubblor, demonisering och avhumanisering av ”de andra”, att peka på ”de andra” i stället för att peka på sig själv.
I alla samhällsklasser
Luis Lineo ser hur fler och fler hamnar på efterkälken i ett samhälle där så kallade ”mjuka värden” som kommunikation, empati och att lyssna inte förväntas av män i lika hög utsträckning som av kvinnor. Men mäns våld mot kvinnor, tillägger han, är en komplex fråga som spränger klassbarriärer och socioekonomiska uppdelningar.
– Det förekommer i alla samhällsklasser, i alla åldrar och på olika platser som hemmen, på skolor, arbetsplatser och på fritiden i offentligheten, säger han.
”Måste vara ödmjuka”
MÄN verkar mot cementerade könsroller i ett samhälle där många upplever förväntningar på hur de ska vara utifrån ett kön. Enligt statistik från bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ) utgör män den misstänkte i 8 av 10 misshandelsbrott och 9 av 10 i fall som rör sexualbrott. Antalet polisanmälningar beträffande våldsbrott i nära relation och där offret kan pekas ut minskar dock, visar nya siffror från Brå. Behovet av en organisation som MÄN har således inte minskat med åren, utan tvärtom ökat, tror Luis Lineo:
– Det visar inte minst alla dessa berättelser i samband med Metoo-uppropen. Jag tror också att det alltid kommer att finnas ett behov av att män engagerar sig för jämställdhet och mot våld.
Ett arbete som i viss mån aldrig kan anses vara ”färdigt”, tillägger han. Sina egna mansnormer har Luis Lineo personligen fått brottats med nästan dagligen i snart 15 år. Och i en patriarkal struktur som gynnar killar och män finns inga vinnare. Inte egentligen.
– Vi måste ständigt förhålla oss ödmjuka inför det faktum att män och maskuliniteter värderas högre än kvinnor och femininiteter och inte slå oss till ro med att vi blivit medvetandegjorda om denna orättvisa.
Och i det arbetet finns inga quick-fix, bara idogt och långsiktigt arbete i samhällets alla hörn. Luis Lineo och andra aktiva inom MÄN sätter därtill fingret på något som bidrar till långsiktig förändring i lika hög utsträckning som avskräckande statistik och opinionsarbete, nämligen intresse:
– Jag engagerar mig för att förändra och förändras, säger han.
”Vi måste ständigt förhålla oss ödmjuka inför det faktum att män och maskuliniteter värderas högre än kvinnor och femininiteter …”
Medlems- och aktivisthelg i Stockholm 27–28 januari
De vill tvätta bort machoidealet
Föreningen Män för jämställdhet i Göteborg ser nu ett kraftigt ökat intresse för de frågor de jobbar med och medlemmarna som träffades på ett möte i december är försiktigt hoppfulla för framtiden.
Fönstren lyser varma i Män för jämställdhets lokaler i gamla Porslinsfabriken vid Klippan i Göteborg. Och det är inte bara en sorts värme man möts av när man kliver in från den fuktiga kylan – även välkomnandet är hjärtligt. Föreningen som sedan #metoo-uppropets inledning har fördubblat sitt medlemsantal arrangerar ett adventsmingel. Deltagarna är både män och kvinnor i ett stort åldersspann, de yngsta är i 20-årsåldern och de äldsta troligen omkring 90. Diskussionerna går varma, åldersskillnaderna gör perspektiven spridda. Skillnaderna möts med respekt för generationernas olika förutsättningar. Det de har gemensamt är visionen om en uppdaterad mansroll.
– Ja, ”redefining masculinity” är vårt uppdrag, att få bort macho-fasonerna. På ett sätt är det lite skönt att #metoo har hänt. Vi kan ha varit en bidragande droppe i havet för att ha fått det att hända. Det är när vi män börjar fatta som det kan hända något på det här området, säger Gösta Zachrisson, som var med och grundade föreningen.
Han har arbetat för Män för jämställdhet ideellt på halvtid i tio år, ett decennium med gräsrotsarbete som han menar har lagt grunden för att #metoo ska ha kunnat bli så stort som det blivit.
– Nu finns det en bredd i kunnandet i samhället. Fler och fler män säger öppet att de förstått konsekvensen av macho-
kulturen, vilket gör att samhället sakta har förändrats, och nu var moget för det här. Weinsteins agerande skedde redan för 10 år sedan men då var inte samhället redo, menar han.
Ökat intresse
De stora mängderna vittnesmål om den amerikanske filmproducenten Harvey Weinsteins sexuella övergrepp och våldtäkter ses av många som startskottet för #metoo men i själva verket startades kampanjen med tillhörande hashtag av amerikanska Tarana Burke år 2006. Under hashtagen #metoo har kvinnor över hela världen vittnat om de övergrepp de varit med om, därefter har flertalet yrkesspecifika upprop lanserats tillsammans med separatistiska forum utan män där kvinnor och ickebinära kan vittna mer anonymt. Undersökningar visar att Sverige är det land där störst andel av befolkningen har involverats i diskussionen, något som tydligt har påverkat Män för jämställdhet.
– Ja, jag ser en skillnad. Det är inget snack om saken. Vi har fått förfrågningar om att skriva fler debattartiklar och vara med i tv. Vi får önskemål från gymnasieskolor, grundskolor och kvinnojourer om hjälp och medverkan i olika projekt. Det har ökat väldigt tydligt. Vi har dessvärre inte muskler att klara allt, vilket känns surt, säger Mikael Levy som delvis också jobbar för föreningen.
En annan medlem håller med:
– Jag har varit medveten om att sexuella trakasserier och övergrepp pågår, men inte den magnituden. Nu har det nått ut i alla hörn av samhället. Det har väckt väldigt många, säger Johnny Martinsson.
Med risk för backlash
De båda målar upp en bild av att vi just nu befinner oss i ett snabbt förändringsskede i historien.
– Om 20 år kommer vi nog att se tillbaka på 2017 som då det hände. Vi är förstås väldigt glada att vara den stödjande länken. För det kan gå illa när det går för fort, säger Mikael Levy.
Till vardags arbetar Mikael som rektor på en skola, en miljö där frågorna är ständigt aktuella. Han tycker sig se en större medvetenhet hos den yngre generationen men samtidigt ökar risken för en backlash. Han ser att motreaktioner mot jämställdhetskampen får allt mer extrema yttringar.
– Jag kan se de i skolan. Killarna i högstadiet beskriver kvinnliga lärare som ”manshatare”, det finns ett väldigt kränkande agerande på nätet mot flickor. Jag tycker att det har förvärrats, att det är mer utpräglat nu. Det är inte säkert att det är killarna själva som gör analysen, men de hör det hemma. Kränkningarna ökar och blir grövre, det är ett uttryck för frustration, beskriver Mikael Levy.
Den svenska rörelsen för jämställdhet går långt tillbaka och har skördat framgångar, några som syns i kulturella yttringar i den massmediala debatten, andra i skolorna och arbetslivet. På universiteten är det numera kvinnorna som dominerar.
– Vi har sett en väldigt tydlig inriktning i skolan de senaste åren att flickor drar ifrån och killar underpresterar. Det finns samband mellan förhärskande destruktiva maskulinitetsnormer och detta. Destruktiva beteenden belönas och på så sätt klättrar killar i den pyramiden, vittnar Mikael Levy om.
I den offentliga sektorn är det flerdubbelt fler kvinnliga chefer än manliga. I den privata sektorn är fler män än kvinnor chefer, men det håller på att skifta även där. Fyra av tio personer som blev chefer under 2016 i den privata sektorn är kvinnor. Maktförhållanden förändras, något som sällan går obemärkt förbi.
– Jag ser risken för att en hotad manlighet kan bli farlig. ”Jag släpper inte från mig makt frivilligt”. Det kanske är en nödvändig fas, det är nog omöjligt att röra sig smärtfritt. Staffan Heimerson (vars krönika i Aftonbladet 27/11 2017 liknade #metoo med Stalins utrensningar, reds. anm.) representerar den hotade mannen som slår ifrån sig. Däremot, om vi hanterar situationen rätt kan det vara en fas som vi kommer ur, där situationen är mycket bättre, hoppas Mikael.
Lång väg kvar:
Förtryckta män förtrycker
Bilden av att den hotade mannen slår ifrån sig bekräftas av Nils Hammarén som forskat bland annat om maskulinitetskulturer bland unga män i förorter. Han är verksam på Göteborgs universitet.
– Machotendenser kan lätt växa fram där män känner sig hotade. Det blir en slags kompenserande maskulinitet. Till exempel i sammanhang där män klassmässigt är underordnade, eller när män är utsatta för rasistiskt förtryck. Då kan de här uttrycken komma fram för att kompensera för underordning, beskriver han.
Även i det klassiska omklädningsrummet använder män machobeteenden och sexistiska uttryck för att kompensera för ett upplevt ”homo-hot”.
– Det tror jag beror på nakenheten, att det inte ska falla över i något slags erotik. I sportvärlden finns mycket intimitet, män som kramas i matcher med mera. Då finns en rädsla från vissa män att de ska uppfattas som homosexuella.
När kvinnor behandlas med förtryck i omklädningsrummen är steget kortare till att även göra det på krogen, i sovrummet och på arbetsplatser.
Kontrasten mellan de många sexistiska machomän som kommit fram i #metoo-skildringarna samt dess efterdebatt och stämningen i föreningslokalen är stor. Atmosfären är trygg och tillåtande, utforskande. Ett viss framtidshopp anas bland deltagarna.
– Jag känner mig nog hoppfull, säger Johnny Martinsson. Någonstans måste man kanske nå botten innan man når andra hållet. Det är jättesvårt att nå de män där det här beteendet redan sitter. De går i försvar av själva tanken. Men ju fler omkring som säger att det här är inte okej – desto svårare blir det för dem att verka. Att man vågar prata om det.
”Fler och fler män säger öppet att de förstått konsekvensen av machokulturen, vilket gör att samhället sakta har förändrats …”
Gynnar även män
En del av Män för jämställdhets arbete är att framhäva jämställdhetens positiva sidor för män.
– Vi som organisation vill inte jobba mot, utan för. Ökad jämställdhet innebär bland annat en rad hälsoeffekter, mindre våld och mindre sjukfrånvaro, Tillräckligt många män kommer att förstå att det här är något positivt för dem, tror Mikael Levy.
Inom forskningen syns flera exempel på hur mansnormer sätter käppar i hjulet för män. Många män tar inte sin hälsa på allvar, de går mer sällan till läkaren, de talar mer sällan om känslor, de har oftare ett mindre socialt nätverk än kvinnor och män tar livet av sig oftare än kvinnor, beskriver Nils Hammarén:
– Mansnormen kan vara destruktiv. Det är väldigt vanligt att män som har haft jättedålig kontakt med sina barn inser detta på ålderns höst och ångrar sig. Därför är det viktigt att förändra vad vi associerar maskulinitet till, att vi visar upp olika bilder om hur det är att vara män och pojkar, en hel palett av hur en maskulinitet kan presenteras. Och även normkritiskt dissekera vissa av de här, säger han.
Han slår ifrån sig nidbilden av att genusvetenskapen ska styra in barn i smala fållor, där pojkar nödvändigtvis ska leka med dockor.
– Genusvetenskapen sätter snarare fingret på att det är nu vi har smala fållor. Det bör finnas fler möjligheter.
Denna nidbild möter ofta de som arbetar med jämställdhetsfrågor, inte minst i Män för jämställdhet. På adventsminglet arrangeras en workshop där deltagarna får skriva önskningar om vad de hoppas på framöver, både i sina egna liv och i arbetet med jämställdhet. Önskningarna är lika spridda som åldern på deltagarna, en mångfald som mansrollen skulle behöva, enligt Gösta Zachrisson.
– Om vi män förstår att vi måste titta på oss själva, att vi tillhör en grupp som beter sig på det här sättet. Om det får slå rot hoppas jag på att diskussionen om skillnaden mellan pojkar och flickor får ett slut. Vi har alla möjligheten att gå åt olika håll. Jämställdhet innebär inte att vi alla blir lika, avslutar han.
Ingemar Tigerberg
