I mitten av alla förhandlingsrum, delegationer och eventtält som utgör klimatmötet i Bonn står sex stycken gigantiska vita runda tält. Flaggor vajar utanför och en hashtag som har blivit en symbol för ickestatliga aktörers klimatsamarbete är upptryckt på stora planscher.

– Välkommen till den officiella motståndsrörelsen till Trump-administrationen, säger Kaliforniens senator Ricardo Lara We are still in-paviljongernas officiella invigning.

Tälten, formade som domer, ska under de kommande två veckorna blir ett uppskattat fotomotiv. Mer än 200 amerikanska borgmästare och guvernörer har tillsammans med bland annat tusentals företag skrivit under uppropet. Tillsammans har de dragit ihop den största delegationen på klimatmötet, och många ser dem som ett inspirerande exempel på vad som kan göras även om ens egen stat inte är lika engagerad i frågan.

– Låt oss njuta av att vara rebeller. Trots det som händer i DC är vi fortfarande här, fortsätter Ricardo Lara.

Hälften av jordens befolkning

Det är staterna som är huvudspelare i Parisöverenskommelsen. Det är de som för förhandlingarna framåt. Men att blickarna vänds mot samarbeten mellan icke-statliga aktörer, och då främst städer, är kanske inte så konstigt. Enligt låga uppskattningar kan 40 procent av utsläppsminskningen till år 2020 enklast göras i städer. Hälften av jordens befolkning bor där och de står tillsammans för mer än 70 procent av de energirelaterade växthusgasutsläppen. Samtidigt är också de urbana områdena utpekade som särskilt känsliga för de konsekvenser som klimatförändringarna kommer att ge.

Att de just står för så stor andel av utsläppen gör dem också till stora potentiella källor för att dra ner på desamma. Det behöver inte heller vara en ekonomisk uppoffring. Enligt flera uppskattningar kan investeringar och åtgärder i stadsmiljön leda till besparingar på upp till 16,6 biljoner US-dollar år 2050.

Alla dessa siffror är inte bara exerciser. Med ett klimathot som är beroende av pengar för att kunna hejdas anses det viktigt att kunna visa på den potentiella nyttan för att kunna dra till sig intressenterna och investeringarna. Men för att kunna visa upp denna nytta behöver man ta fram data.

Olika utmaningar

– Som nästan alltid i många afrikanska städer saknas finansiering. Men för att få den behöver vi underlaget, det är därför dessa internationella samarbeten för att bygga upp kunskapen hjälper oss framåt, säger Dar Es Salaams (Tanzania) borgmästare Isaya Mwita Charles.

Vid ett panelsamtal i ett av de stora vita tälten på klimatmötet i Bonn sitter han tillsammans med sina kolleger från Oslo (Norge) och Caracas (Venezuela) som representanter för samarbetet C40. Organisationen, som samlar megastäder från hela världen, har blivit en av flera samlingspunkter som arbetar med att ställa om de urbana områdena.

Utmaningarna skiljer sig dock åt mellan medlemsstäderna, som sträcker sig från New York och Rio de Janeiro till Accra och Moskva.

– Caracas går igenom en tuff period med en regering som motarbetar mycket av det vi vill göra. Vi har gått från att vara ett av de rikaste länderna i regionen till att vara det fattigaste, med mycket social oro som pris. Förra året beräknades det ske 28 000 mord i staden. Men ändå är vi angelägna om att följa Parisöverenskommelsens åtaganden, säger Helen de Fernandez från Caracas och fortsätter:

– Vi har tagit in alla parter i staden för att arbeta tillsammans, vi arbetar just nu med att bygga upp vår 2030-vision för hur utsläppen ska dras ner till dess.

Bland annat har arbetet redan utmynnat i att cykelinfrastrukturen kraftigt byggts ut, uppger Fernandez, som också pekar på att samarbetet med C40 har lett till att de nu har en mycket klarare uppfattning av vilka åtgärder de enklast kan ta tag i, trots sina utmaningar.

– Ingen institution, företag eller regering kan vända ryggen mot den huvudsakliga uppgiften att begränsa klimatförändringarna. Mänskligheten måste ta tag i den verklighet som de ställer oss inför, säger Helen de Fernandez under publikens applåder.

Andra städer har det lättare. Det är något som blir tydligt när Raymond Johansen tar över vid panelsamtalet.

– I Venezuelas och Tanzanias storstäder har de helt andra utmaningar. Vi måste vara ödmjuka. Vi rika städer måste gå före, säger Oslos borgmästare.

I jämförelse med många av medlemsstäderna i de olika klimatsamarbetena, som saknar ens en uppskattning av de egna utsläppskällorna, sitter Oslo också med stor kunskap om sina förutsättningar. Det gör att de också har kunnat komma längre med att dra ner utsläppen.

– Vi ska fasa ut de fossila bränslena till år 2030, deklarerar Raymond Johansen.

För att nå de målen har man bland annat satsat på elbilar, som på lokal nivå premieras genom att slippa tullar, få gratis parkering och laddning. Satsningen har enligt borgmästaren redan givit avkastning.

– 47 procent av alla nya bilar som köptes in i september var elbilar, säger Johansen.

Andra åtgärder som exempelvis ska bidra till att nå målet är att bygga CCS-teknik vid förbränningsanläggningar, samt att ställa krav vid upphandlingar på att ingen fossil energi ska användas vid exempelvis nybyggnation.

– Genom en balans mellan morot och piska försöker vi ställa om samhället, säger Raymond Johansen.

”Ingen institution, företag eller regering kan vända ryggen mot den huvudsakliga uppgiften att begränsa klimatförändringarna.”

Föregångsstäder

C40 är egentligen till för megastäder med mer än tre miljoner invånare. Dit hör vare sig Oslo eller Stockholm, som också är medlem. Istället är de med som föregångsstäder, som finns där för att hjälpa andra medlemmar framåt. Men det är inte bara för att dela med sig av egna framgångskoncept som de deltar.

– Dessa samarbeten ger oss också en röst på den internationella arenan. De bidrar till att städers krav på att få vara med i processen lyfts fram, vilket i slutändan bland annat kan leda till att städer kan få de resurser som vi behöver för att ställa om, säger Malin Parmander, chef på Stockholm stads internationella enhet.

Hon delar in arbetet i de internationella klimatsamarbetena i tre delar. Först och främst skapar de som sagt förutsättningar för att stärka städernas roll i ett internationellt sammanhang. Därutöver pekar Malin Parmander på att samarbetena blir ett forum för erfarenhetsutbyte i organisationernas olika arbetsgrupper, där tjänstepersoner kan utbyta erfarenheter kring olika klimatlösningar. Sist men inte minst innebär de att kunskapen kring städernas utsläpp byggs upp, genom att deltagarna bland annat åtar sig att rapportera sina utsläpp och sedan kontinuerligt uppdaterar dessa med de uppnådda resultaten.

– De ger verkligen en extra skjuts i det egna klimatarbetet. Dels genom det samarbete kring lösningar som vi kan dela med oss av, men man ska inte heller underskatta effekten av den frivilliga jämförelsen mellan städer. Generellt är vi väldigt ivriga på att utmana varandra i vem som kan gå längst, säger Malin Parmander.

Når nästan halvvägs

Vilken effekt har då samarbetena haft sedan de startade? Forskningen har inget tydligt svar. Det går ännu exempelvis inte att säga att medlemmarna inom samarbetena har gjort större omställningar än de som är utanför desamma. Framför allt då det inte är studerat. Men utifrån studier som granskat enskilda städers klimatarbete så finns det flera exempel på att samarbete med andra städer i liknande situationer har bidragit positivt, säger Mattias Hjerpe vid Linköpings universitet. Han nämner bland annat att Karlstad kunnat hämta inspiration hos andra deltastäder med risk för översvämning.

Utsläppsminskningslöftena som lagts fram från exempelvis We are still in-medlemmarna är inte tillräckliga för att nå upp till det klimatlöfte som USA som land lagt in i Parisöverenskommelsen, att minska utsläppen med 26–28 procent till 2030 jämfört med nivån 2005.

Men de når nästan halvvägs. Under de kommande åren uppmanas medlemmarna att lämna in fler egna åtaganden, på samma sätt som hos de andra klimatsamarbetena.

–  Det vi kan se från We are all in är att dessa sammanhang vittnar om att de som går samman kan visa på stor styrka, säger Malin Parmander.