Radar – Nyheter

Ågesta – ett kärnkraftverk mitt i byn

En svensk atombomb. Den idén svävade över Ågesta – där ett kärnkraftsverk i tio år gav värme åt husen i Farsta. Nu ska reaktorn monteras ned.

”Elkraft och värme ska levereras till 35 000 människor och man lägger anläggningen så nära förbrukarna som möjligt.” Så inleds Vattenfalls egna film ”Atomer till vardags” från 1963 om bygget av Ågestaverket – kärnkraftverket bara drygt tre kilometer från Farsta centrum.

Troligen skulle en reklamfilm för ett kärnkraftverk låta annorlunda i dag. Konstvetaren Fredrik Krohn Andersson, som doktorerat med avhandlingen ”Kärnkraftsverkets poetik”, ser kraftverket som ett minnesmärke över en stark tro på tekniken och framsteget.

– Här levde den osvärtade framtidsoptimismen, säger han.

Vattenfall gjorde en stor sak av närheten till Farsta, en av de så kallade ABC-förorter där bostäder, handel och arbetsplatser samlades enligt tidens ideal.

– De kopplade samman bygget av kraftverket med den evigt soliga ABC-förorten. Det sågs som en del av välfärdsbygget, säger Fredrik Krohn Andersson.

Mellan 1964 och 1974 gav Ågestaverket både el och fungerade som ett atomdrivet fjärrvärmeverk. Någon ekonomisk vinst gjorde aldrig kärnkraftverket och det var inte meningen heller. Framför allt var det en försöksverksamhet som beskrevs som en ”språngbräda” mot atomenergi i stor skala.

Men det fanns en också annan tanke med Ågestaverket. Den sorts reaktor som fanns där – en tungvattenreaktor driven med naturligt uran – lämnar efter sig ett uttjänt bränsle som kan användas för att utvinna plutonium. Det vill säga råvara för atombomber.

Några kärnvapen blev det aldrig, Sverige anslöt sig till de länder som lovade att låta bli. Det var också skälet till att Marvikenreaktorn utanför Norrköping aldrig togs i drift, enligt Fredrik Krohn Andersson.

– Det fanns väl en del som såg ett värde i att man gjorde sig oberoende av utlandet i och med att man använde naturligt uran från västgötska Ranstad. Men vitsen var att skapa material till en bomb och när Sverige skrev under icke-spridningsavtalet 1968 gick proppen ur.

Därmed blev det aldrig någon storskalig efterföljare till Ågestaverket. När den första reaktorn startade i Oskarshamn 1972 var det lättvatten som gällde.

Ågestareaktorn var först i Sverige med att ge ström till elnätet. Vid Tekniska högskolan fanns en forskningsreaktor. TT

Två allvarliga incidenter inträffande under de tio åren Ågestaverket var igång. Den allvarligaste tros ha ägt rum i mars 1968 när värmeelement föll ner till reaktortankens botten. Reaktorn snabbstoppades och en olycka kunde undvikas.

Visst lokalt motstånd fanns mot kärnkraftverket, men på nationell nivå blev Ågestaverket aldrig riktigt omdebatterat. När det startade 1964 var kärnkraften ingen het politisk fråga.

Sextiotal blev sjuttiotal och optimismen falnade. 1971 fick den centerpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus uppdraget att för partiets räkning undersöka tänkbara konsekvenser av kärnkraften. Arbetet mynnade ut i Centerns kärnkraftsmotstånd – som lyfte dem i valet 1973. Samma höst kom oljekrisen och energifrågorna sattes högst på den politiska dagordningen.

– Palme uppmanade alla studieförbund att ordna energicirklar. Palme hoppades väl att folk skulle tänka att olja var dyrt och besvärligt. Istället blev det en våldsam opinion mot kärnkraft, säger Birgitta Hambraeus.

När sedan folkomröstningen hölls 1980 tycktes den tro på framsteget som en gång omgärdade Ågestaverket vara långt borta. På alla tre linjers valsedlar fanns formuleringar om att kärnkraften skulle avvecklas, påpekar Birgitta Hambraeus.

– Kärnkraftsförespråkarna förstod att det egentligen fanns en enorm majoritet för att avveckla.

I Ågesta står reaktorn kvar, som ett monument över tiden som var. Men nu ska den bort.

De närmaste åren kommer Vattenfall successivt montera ner anläggningen och köra det kontaminerade material som finns till kärnavfallsanläggningen i Studsvik utanför Nyköping.

Bland grannarna finns viss oro, främst vad gäller de uppemot 200 lastbilstransporter som kommer att krävas.

– Vi får mycket frågor om transporterna. Det är en smal och krokig väg och trafiken ökar här hela tiden. Men avvecklingen kommer pågå under sju-åtta år, så det handlar om någon lastbilstransport varannan vecka, säger Marie-Louise Olvstam, juridiskt ombud för Vattenfall.

Mindre är oron för själva radioaktiviteten. Och sådan finns inte heller anledning till, enligt Marie-Louise Olvstam. Det högaktiva bränslet är redan borta sedan länge. En del medelaktivt material finns, men det packas i behållare som gör att strålningen blir mycket låg på utsidan, menar hon.

– Det är inte farligt att vara i närheten av de här förpackningarna och packningen av allt material kommer att ske inne i bergrummet, säger Marie-Louise Olvstam.

Fredrik Krohn Andersson har förståelse för att anläggningen nu monteras ned. Men ett visst vemod kan man ana över de kulturhistoriska värden som går förlorade.

– Det är lite synd, säger han.