Idag är en hel del konstnärer digitala och platsoberoende nomader. Sinnrika program gör det möjligt att jobba från mobil eller dator – på till exempel kafé eller hemifrån. Behovet av specifika lokaler att jobba i – har inte det krympt i vårt tekniska tidevarv? Allt arbete sker inte via tangentbord.

– Jag kan inte svetsa i sovrummet, konstaterar Siri Tolander som jobbar med skulpturer och installationer i bland annat metall. Hennes konstverk görs inte på datorskärm och får inte plats hemma i lägenheten.

Hon har hyrt arbetslokal hos ateljéföreningen Wip:sthlm i några år nu, i Årstabergs industriområde strax utanför stan. Här delar drygt nittio konstnärer på ateljéer, funktionella verkstäder och en konsthall för besökare. Men inte så länge till. Lokalerna ska rivas och föreningen lär snart få besked om när de måste flytta ut.

Hyran för Siri Tolanders nuvarande arbetslokal ligger på 3 200 kronor, med extrajobb klarar hon ekonomin. Genomsnittslönen för konstnärer i Sverige, enligt Konstnärernas riksorganisation, KRO, ligger på ungefär 13 000 kronor i månaden. Före skatt. En del har rätt till ett så kallat ateljéstöd från Stockholms stad. Efter den senaste höjningen ligger det på 1 500 kronor per månad.

Nu hjälper Stockholms stads kulturlots till med att försöka hitta andra lämpliga lokaler till konstnärerna i Wip:sthlm och flera andra ateljéföreningar.

Ett krux är att hyran för föreslagna lokaler ibland hamnar på det dubbla och att kontrakten ofta löper på några år, sen kan det eventuellt bli dags att flytta igen. Kostnader för att göra en ny arbetsplats ändamålsenlig kan också tillkomma.

Var får konsten skapas?

Rivning, ombyggnation eller renovering med kraftig hyreshöjning som resultat – allt fler konstnärer och ateljéföreningar talar om det. Begreppet ateljédöden är en realitet. Det råder brist på arbetslokaler till överkomlig hyra, inte minst i Stockholmsområdet. Men hur stort är egentligen det här problemet?

Just nu pågår en kartläggning av situationen i Stockholm och olika delar av landet. Den görs av KRO och det nystartade nätverket Produktionsplatserna, som består av ateljéföreningar och kollektivverkstäder i Stockholms län. Kartläggningen beräknas vara klar senare i år.

Produktionsplatserna började först som en Facebook-grupp. I våras utvecklades den till det ideella nätverket Produktionsplatserna. Siri Tolander driver det tillsammans med konstnären Madeleine Kozma.

På sikt vill de att nätverket både blir en stödjande plattform med samlad kunskap och en stark röst i den politiska kulturdebatten. Produktionsplatserna vill verka för ”ett socialt hållbart konstliv och ett rikt kulturliv i Stockholmsregionen.” Enligt dem, efter kontakt med olika ateljéföreningar och kollektivverkstäder, riskerar ”500 ateljéplatser att försvinna inom en snar framtid” i länet.

– Konstnärer tar ofta lokaler som ingen annan vill ha med lägre hyra och blir hänvisade till områden som inte ses som attraktiva. Vi brukar vara ständiga uppfinnare och problemlösare. Men om vi sedan är med och skapar en värdeökning där genom vårt konstnärliga arbete, varför får vi då inte stanna kvar? Konst får synas. Men var får den skapas? undrar Siri Tolander.

– Ja, konstnärer har alltid löst sina egna problem och aldrig riktigt begärt uppbackning från någon högre instans, konstaterar Madeleine Kozma. Lokaler renoveras och hyresvärden kan hänvisa till marknadshyrorna. Det spelar ingen roll om det är en ateljéförening eller multinationellt företag, det är samma hyressättning.

Knäckfrågan

Bör konstnärens arbete värderas som vilken affärsdrivande verksamhet som helst? Eller tillför konst konkret samhällsnytta som borde premieras mer? En hel del konstnärer har möjlighet att söka olika stipendier och delta i tävlingar men bara ett mindre antal får finansieringshjälp den vägen. Extrajobb och dubbelarbete är vardag och verklighet för många.

Konst- och kulturupplevelser kan förbättra vår hälsa – det visar exempelvis Britt-Maj Wikström, doktor i medicinsk vetenskap och forskare. Konst kan också hjälpa oss att förstå samtiden, skapa dialog och möten mellan människor. Och fungera som en förlösande, enande och inspirerande kraft. Men tillskottet av ny och banbrytande konst riskerar att minska när årsbokslut styr.

– Teatrar och andra institutioner är beroende av finansiering från staten och då är det från regeringens sida mer säkert att bevilja världsberömda klassiker än något som är nyskapande, säger Madeleine Kozma.

Först alltför udda och inte särskilt kommersiellt gångbar, sen en världsberömd klassiker. Vid urpremiären av Carmen i Paris 1875 var många i publiken och den franska kritikerkåren klart skeptisk. Det nyskapande socialrealistiska inslaget var inte uppskattat.

Produktionsplatsernas Siri Tolander och Madeleine Kozma vill utveckla kulturpolitiska ståndpunkter tillsammans med sina medlemmar. Själva ser de till exempel behov av mer samverkan mellan stadsplanerare, arkitekter och politiker för att få fram fler ateljéer till rimlig hyra – både i stadskärnan och andra områden. De vill också att konstnärer blir bättre ekonomiskt kompenserade, via skattemedel, för de värden som de bidrar med till samhället.

Med händer och fantasi

Konstnären Malin Ida Eriksson gör konst som bokstavligen blir till i mötet med betraktaren. Hon kan till exempel fylla sina obrända keramikföremål med svart färg.

Tillsammans med publiken ser hon sedan hur föremålen spricker av ett inre tryck och hur den utsipprande färgen skapar mönster på underlaget. Nu gör hon också skulpturer i lera av mönstren. För närvarande går Malin Ida Eriksson en masterutbildning på Konstfack och har för tillfället hyrt ut sin ateljé i andra hand. Den ligger i ateljéföreningen G-studion, vid anrika Gustavsbergs Porslinsfabrik.

På skolan ser hon att allt fler elever vill jobba med händerna och forma material. Och det finns möjligheter till det, i alla fall så länge som de har tillgång till ateljé och verkstad på Konstfack. Men hur blir det sen, med brist på ateljéer till överkomlig hyra?

– I G-studion finns bra tillgång på brännugnar och det är viktigt för oss som jobbar i keramik, lera och glas. Konstnärens arbete är ofta ensamt men där kan vi få stöd av varandra, berättar Malin Ida Eriksson.

Porslinskvarteren drar besökare från hela världen. Här har ett antal berömda keramiker och skulptörer verkat, som Wilhelm Kåge, Stig Lindberg och Lisa Larson. Här har det tillverkats alltifrån offentlig konst och hushållsporslin till sanitetsgods. Runt fabriken växte ett unikt brukssamhälle upp med en växande ambition om att även skapa bra arbetsvillkor.

Viktigt att vara flexibel

Nu är en hel del rivet i området och nya bostäder har byggts, men fortfarande finns några hus med ateljéer kvar. En liten del av porslinsfabriken är fortfarande igång och Gustavsbergs Porslinsmuseum har nyligen övergått i Nationalmuseums regi.

Värmdö kommun har beslutat sig för att sälja G-studion. I KRO:s rapport Hur kan konstnärlig produktion säkras i Sverige? framkommer att kommunen sedan en tid tillbaka erbjudit korttidskontrakt på tre månader till G-studions hyresgäster och att husen inte har underhållits på länge.

– När vi fick besked om att kommunen skulle sälja undersökte vi möjligheten att köpa G-studion. I samband med det gick jag en kurs hos Stockholms stads kulturlots, berättar Malin Ida Eriksson.

På kursen fick hon och andra konstnärer lära sig hur de kan skapa välfungerande ateljéföreningar:

– Det gick ut på att vi skulle göra allt själva, från fastighetsskötsel och underhåll till administration. Nyttiga kunskaper. Men frågan var bara när vi skulle få tid att arbeta som konstnärer.

Hon fortsätter:

– Vi fick också veta att det var viktigt att vara flexibel och beredd på att flytta. ”Tänk på att vara mobil.” All konst är ju inte lätt att transportera och utrustning som brännugnar kan väga flera hundra kilo. Behovet av arbetsro verkade inte heller vara så viktigt.

G-studions konstnärer har diskuterat möjligheterna att bilda en stiftelse och försöka ta över lokalerna tillsammans. Men nu är en privat aktör kanske på ingång istället. En aktör som säger sig vilja ha kvar konstnärerna. Frågan är hur länge och till vilket pris.

Samverka över gränser

– Jag tycker att konstnärer behöver vara mer gränsöverskridande och samverka mer med andra.

Det säger kulturekonomen Max Valentin och ger ett exempel på vad han menar:

– Jag besökte nyligen LX Factory i Lissabon. Där ligger konstnärsateljéer på vissa våningsplan och på andra finns kaféer, restauranger, designbutiker och småföretag. Där delar antikapitalistisk graffiti lokaler med kommersiella krafter. Det verkar vara okej för konstnärerna både ekonomiskt och ideologiskt eftersom de är där med sin verksamhet. Företagen subventionerar ateljéerna genom att betala lokalhyra. Tillsammans har de skapat en inspirerande plats som drar besökare.

Max Valentin har bland annat arbetat som expert i Museiutredningen på Kulturdepartementet och undervisade på kursen som Malin Ida Eriksson gick hos kulturlotsen.

– Om man gör sig alltför beroende av offentliga anslag betyder det att man vart fjärde år riskerar att förlora det som man brukar få, alltså vid varje val. Om man vill vara fri i sitt skapande håller inte det. Men jag tycker fortfarande att det offentliga har och ska ta ett stort ansvar, betonar han.

Men vad ska man göra då, om man blir av med lokalen som ateljéförening och inte har pengar?

– Jag tror mycket på regionala samarbeten med till exempel Sörmland. Det behöver inte ta så mycket längre tid att åka till Gnesta än mellan olika delar i Stockholm. I Gnesta brukar lokalhyran vara mycket lägre. Den 1 januari i år blev Stockholm en region, det bäddar för nya samarbeten och möjligheter.

”Banken får säkerhet”

Trots att egna pengar saknas kan det ändå gå att förvärva en fastighet, menar Max Valentin:

– Det finns till exempel kommuner i Stockholm som gärna säljer till ateljéföreningar. Till ett bra pris. Det kan vara ett sätt för dem att stödja konstnärernas verksamhet. Och banken får ett hus som säkerhet. Gör man som LX Factory, får man dessutom mer pengar och mer tid över för det egna skapandet.

Oavsett om tanken på ägande inger en känsla av frihet eller bundenhet, oavsett om kampen för bättre villkor förs på hyresnivå eller inte – rum för hållbart skapande saknas och behövs.