Den femte familjemedlemmen som ständigt är närvarande, exempelvis i samtalen vid middagsbordet eller under semestrarna, fast med den skillnaden att han är osynlig. Så beskriver Linda Gabrielsson, 36, känslan av att ha förlorat ett barn sent i graviditeten.

– Det var bara sex dagar kvar till förlossningen och det fanns inte i min tankevärld att något sådant här kunde hända, inte så här sent, säger hon.

Det var mitt i sommaren 2011 när Linda, som var gravid i 40:e veckan och väntade sitt andra barn, plötsligt vaknade mitt i natten.

– Jag sov oroligt och på morgonen kände jag inte några fosterrörelser. Men jag blev inte orolig, eftersom jag hade hört att barnet blir mindre aktivt nära förlossningen, vilket jag nu förstått inte stämmer, säger Linda Gabrielsson.

Samma morgon hade hon tid för en rutinkontroll på mödravårdscentralen. Men barnmorskan kunde inte höra några hjärtljud.

– Hon trodde att det var fel på utrustningen, så hon sprang efter en läkare som gjorde ett ultraljud. Då förstod jag att det var allvarligt, men tänkte ändå att allt var bra. Därefter följde några evighetslånga sekunder. Läkaren såg inte heller några hjärtrörelser och vad som hände sedan vet jag inte riktigt, eftersom jag har minnesluckor, men jag tror att jag skrek rakt ut i luften.

Linda Gabrielsson och hennes man fördes till Danderyds sjukhus utanför Stockholm där en annan läkare bekräftade dödsfallet. Där berättade de också att hon skulle bli igångsatt och att de, till deras hjälp, skulle få två av sjukhusets mest rutinerade barnmorskor.

Till en början ville hon inte alls föda fram barnet. I stället ville hon göra kejsarsnitt, men personalen sa att det var det enda alternativet och hon tjafsade inte emot.

– Dessutom blev det en väldigt utdragen förlossning. Men så här i efterhand är jag väldigt glad för det. Både för förlossningen och att det tog tid. För jag hann förstå och förlika mig på något sätt. Det blev som ett slags avsked till någon som jag ändå hade burit på och lärt känna under nio månader.

Samtidigt var jag rädd och orolig och inte riktigt redo att möta mitt döda barn, men barnmorskorna var helt fantastiska och där fanns också en sjukhuspräst som var helt underbar, säger Linda Gabrielsson.

Sedan fick de umgås med Benjamin, precis som vilka föräldrar som helst.

– Benjamin såg lugn och fin ut och han var det vackraste vi hade sett. Han vägde fyra kilo och var 54 centimeter lång. Vi tog hand- och fotavtryck och en sjukhusfotograf tog bilder av honom, säger Linda Gabrielsson.

Allt detta, säger hon, var till stor hjälp i den sorg som följde.

– Vi hade honom hos oss hela tiden. Vi var tillsammans tretton timmar. Men ju längre vi stannade, desto svårare blev det att lämna honom. Benjamins äldre syster, Eleonora som då var fem år gammal, var också där. Hon klappade och stoppade om honom, så det blev trots allt en väldigt fin stund och ett fint avsked.

Därefter följde begravningen – och en tid av svår sorg och saknad efter ett barn de aldrig hann se växa upp. Varför Benjamin plötsligt dog, vet de inte. Men bara tre månader senare blev Linda Gabrielsson gravid igen och nio månader senare föddes Mikaela, som i dag är sex år gammal. Till sin hjälp fick hon samma barnmorskor som förlöste Benjamin.

– Sorgen som följde blev verkligen avgrundsdjup, men jag skulle inte vilja ha det ogjort. För jag känner en sådan lycka över att ha fått träffa Benjamin och över att jag är hans mamma. Jag minns fortfarande hur han luktade och hur han kändes i min famn. För jag älskar ju honom lika mycket som mina två andra barn. Och precis som våra andra barn finns han alltid med oss, jämt. Även om han inte syns.

Linda Gabrielsson är i dag styrelseledamot i den ideella förningen Spädbarnsfonden, som arbetar för att sänka dödstalen bland spädbarn och stödjer familjer som förlorat ett litet barn.