Hon sitter försjunken i bok och anteckningsblock. Gul blyertspenna med rött radergummi i höger hand, vit kaffekopp med en skvätt svart kaffe i vänster.
– Hey!
Hon tittar upp, först nu, förstrött.
– Oh, Richard, hi, såg inte att det var du. Hur står det till?
– Åh, som sig bör, knallar å går.
– Slå dig ner.

Mars. På The Walden hut i Baltimore, Maryland, glider servitrisen fram med en stor kaffekanna i glas lyft likt en trofé. Hon fyller på.
– Vet du att Sverige och USA är två av få länder med påtår som kulturellt särdrag? frågar jag.
– Jo, jag upptäckte det i Stockholm.

Intervju i Stockholm
Rachel Carson var hedersgäst på Naturskyddsföreningens internationella symposium, höll föredrag om havet och luften, fiskar och fåglar, försurning och förorening, kväveoxid- och koldioxidutsläpp. Som reporter på det nystartade nyhetsbladet Klimatkris bad jag om en intervju med henne, som blivit något av en ekologisk ikon efter sin Havstrilogi och framför allt sin profetiska bästsäljare Tyst vår.

Januari. I lobbyn till hotellet vid Humlegården. Snöfall. Hon drunknar nästan i den bruna Chesterfielden. Hennes cendréfärgade lugg faller envist ned över de runda, nätta glasögonen vars skalmar liknar sköldpaddsskal. Vi hälsar. Hon beställer in vatten. Jag plockar upp papper och penna, frågar:

I din debutbok, Under the sea-wind (1941), gav du de olika havsdjuren personnamn och närmast antropomorfa drag: Rynchops saxnäbben, Scomber makrillen, Anguilla ålen. Vad var tanken med det?

– Att inge läsaren en sorts identifikation med djuret och ett slags förtrolighet med det. Jag tänkte på filmstjärnor som Lassie och Rin Tin Tin, tecknade filmer som Tom och Jerry, Gråben och Hjulben, serietidningar som Kalle Anka. Och boken kan ju läsas som ett manuskript.

Med termen Havsvind introducerade du en ny biotop, ett nytt habitat där arter som lever under vattnet i viss mån är beroende av dem som lever ovan ytan och vid vattenlinjen, som makrillen, måsen, krabban.

– Ja, idén eller snarare teorin kom till mig efter otaliga timmar på stränderna i Beaufort och lika många på hamnpiren till Buzzards Bay: att allt hänger samman. Ingen ny idé i och för sig, fast att det var så reciprokt tror jag ingen då ännu skrivit om.

Liksom i förbigående ifrågasätter du Darwins teori om det naturliga urvalet, och istället för du fram en slumpens teori: att över- och fortlevnad mest beror på att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.

– Det globala ekosystemet ses som en motor som bara går och går, men det är mycket ömtåligt för påverkan utifrån. Vid bokens första utkast var depressionen fortfarande ett faktum, sen kom ett nytt världskrig och jag insåg att ekosystemet påverkas av faktorer som dessa. Darwins teori tenderar att tolka systemet för statiskt och leda till fel slutsatser.

Det globala ekosystemet ses som en motor som bara går och går, men det är mycket ömtåligt för påverkan utifrån.

Medeas kappa
Din liknelse i Silent spring (1962) av vår tids kemikalieanvändning till Medeas kappa är slående: hur grödor, gräs, plantor och växter täcks av en ”kappa” full av DDT, aldriner och dieldriner som sakta förgiftar bäraren av den, allt levande.

– Metaforen hoppade på mig när jag satt hemma i trädgården. Jämte alarmerande rapporter från Nature Conservancy läste jag Euripides tragedi. Bländande solljus, svalkande vind och vilt kvillrande fåglar stod i skarp kontrast till, ehuru i samklang med, Medeas och hennes barn grymma öde och den giftiga framtid som kemikalier och miljögifter skapar.

Hade titeln Silent spring något att göra med din uppväxtort Silver spring?

– Ja, ytterligare en korrespondens som bara fanns där. Under den totala solförmörkelsen i juni 1955 drabbades jag av en omskakande insikt: mörkret belägrade dagen, allt blev tyst, dödstyst. Då slog det mig att så här mörk och tyst kan framtiden bli om inget drastiskt görs åt klimatförstörelsen.

En fika i Baltimore
Det var då, nu är det mars 1964. Om en månad ska hon gå bort i bröstcancer, blott 56 år. Det vet jag inget om där vi sitter och språkar och fikar. Hon är förstås fullt medveten om att hennes tid är utmätt. Därav den högintensiva arbetstakt hon ålagt sig de sista åren i livet.

Det känner jag däremot till.

Rachel, vad har hänt med allt vårt arbete, våra artiklar, böcker, demonstrationer, aktioner, appeller? Syracusemötet, antikärnkraftsmotståndet, din forskning, allt finns ju där. Allt FN behöver göra är att spika fast ett globalt dekret om att nu räcker det, nu vill vi inte bara överleva utan även leva över förväntan!

– I know, Richard, men du vet att pengarna styr världen. Jag angreps ju våldsamt av USAs kemisk-tekniska industri för Silent spring!

Vi befinner oss i Baltimore för en havskonferens där främst utrotningshotade havsfåglars öde dryftas. Huvudproblemet är hennes gebit: alla miljögifter i luften, marken och vattendragen.

– Jo, liksom olje- och gasbolagen, bil- och köttindustrin i dag pumpar in enorma mängder medel för att få fortsätta förstöra den här planeten, svarar jag.

– Fast det finns ett visst hopp, young man, boken fick ju stor betydelse för synen på biocid-användning – inte bara i USA. Den ledde till ett omfattande förbud mot DDT överlag.

Då stämningen blir lite dyster avrundar jag med att berätta att det kommer aktivister, forskare, författare, främst kvinnor, som ska axla hennes – oförgiftade – mantel nära 50 år senare:

– Din landsmaninna och kollega Jane Bennett beskriver samma saker som du vad gäller ekosystemens vitala materialism i Vibrant Matter: A political ecology of things (2009). Den kanadensiska författaren och aktivisten Naomi Klein plockar upp dina trådar – dioxiner och kvicksilver, PCB och DDT – i This changes everything (2014). Ditt förslag om förbud mot biocider är en väsentlig del av den skotska advokaten och aktivisten Polly Higgins juridiska kamp för att instifta ett femte brott mot mänskligheten: ekocid, naturmord.

Ett Stockholmsminne
Med tanke på hennes bräckliga hälsa undviker jag berätta att hennes land kommer välja en president som kallar klimatförändringarna en ”kinesisk bluff”, en som vill återupprätta utvinningen av fossila bränslen medan resten av världen satsar på förnybara energikällor, som drar landet ut ur ett vagt men ändå lite hoppfullt klimatavtal. Hon sjunker ner i funderingar. Ett minne från Stockholm kommer till henne.

– Vet du, Richard, jag blev bjuden ner till Östermalms tunnelbana. En späd kvinna i overall och skyddsmask blästrade loss på väggen. En grovhuggen mural, mucho macho, som var en hyllning till kvinnan och freden. Jag gick upprymd längs perrongen och läste: de Beauvoir, Sapfo, Hypatia, Woolf, Aspasia. Så vid dess mitt: mitt namn. Men jag hann inte utröna konstnärens namn eller vad orden Tyst vår betyder.

Jag förklarar att det betyder Silent spring på svenska – hennes bröstkorg tycks lyfta en smula – och berättar vidare om Siri Derkert, om hennes kompromisslösa hållning och hyllning till feminismen, freds- och miljörörelsen i verket Ristningar i betong (1961–65). Hon blir rörd. I vattenglaset droppar en tår. ”Oj, det var vågat av myndigheterna”, säger hon.

Då och nu
Ja, Sverige var en gång ett land som vågade: En statsminister som backade när landets populäraste trubadur hotade med landsflykt om inte en älv i norr räddades från storskaligt dammbygge. Och hans efterträdare som tog initiativet till FNs första miljökonferens där han i öppningstalet kallade USAs Vietnamkrig för ekocid och upprepade det i sitt jultal.

Det var då. I staden som gav namn åt den första FN-konferensen om miljö ligger i dag ett kolkraftverk kvar i citykärnan, en flygplats strax utanför och en motorled som slukar miljarder byggs för fullt. Fast det berättar jag inte för Rachel Carson. Åtminstone en ska få ha hoppet kvar på en ljusare framtid: En ljuvlig och ljudlig vår.