Förra veckan publicerade Expressen ett uppmärksammat reportage där ingressen lyder:

”Daniel, en bit över 30, har inte haft sex på över tio år, trots att han velat. Han bryr sig därför inte längre när kvinnor våldtas. Jack, som inte haft sex på nio år, bryr sig inte heller. Han vet inte ens om han skulle ingripa om han såg en våldtäkt. […] Jack och Daniel är båda svenska så kallade ”incels”, alltså lever ofrivilligt i celibat, som möts på nätet i gemensam vrede över att ”maktbalansen mellan kvinnor och män krossats”.

Det är så jävla lätt att bli förbannad på detta. På det uppenbara kvinnohatet, på självupptagenheten, på hybrisen. På själva tanken att någon har kunnat växa upp i ”världens mest jämställda land” och ändå lyckats internalisera en idé om att bara för att en har ett visst kön och en viss sexualitet så är de personer man känner sexuell attraktion gentemot på något vis skyldiga en att uppfylla den lusten – och som följd därav en självrättfärdig aggression gentemot dem som inte lever upp till fantasin. 

De arga männen som inte får ligga är ett samhällsproblem, de utgör till och med ett terrorhot, skriver Aftonbladet. Flera av de uppmärksammade massmorden i USA de senaste åren har kunnat kopplas till hatet mot kvinnor som inte ger män den uppmärksamhet de anser att de förtjänat. Ensamma arga män som möts i forum online och göder sin egen och andras aggression.

Men ilska döljer som oftast en annan känsla. Rädsla, ledsenhet, ensamhet. Det är känslor som ingen människa vill känna, för det är oerhört obehagligt, men det är speciellt svårt för män att ens kunna sätta ord på vad de känner. ”Många män är emotionellt efterblivna och klarar knappt av att identifiera enkla känslor” är den kärnfulla rubriken på en artikel med psykologen och psykoterapeuten Axel Aminoff från förra året. ”Män klarar inte av att verbalisera sina känslor och tröskeln för att en man ska erkänna att han inte klarar av något är traditionellt väldigt hög” fortsätter Aminoff.

De rädda, ledsna, ensamma männen utan språk. Den sociala identiteten där män enligt tradition ska vara starka, modiga, kåta och hellre våldsamma än känslosamma. Könsroller som motarbetar all slags acceptans kring att män skulle ha ett inre känsloliv som inte kretsar kring våld och sex. Lägger man till ett ”rationellt argument” (läs: selektiv mytbildning) om att kvinnor ändå bara vill ligga med så kallade alfahannar finns det plötsligt inte mycket incitament kvar för att känna efter vad det egentligen är man längtar efter. Hela retoriken om att det skulle handla om sex är också symptomatisk för diskursen om manlighet. Män vill knulla, kvinnor vill ha kärlek, det är ju sedan gammalt. Lika gammalt som falskt. Män vill givetvis ha kärlek. Män vill ha närhet, män vill ha gemenskap. Var femte man uppger att de saknar nära vänner. Det är ju fruktansvärt sorgligt. Det är ett samhällsproblem.

”Förmågan att verbalisera är något som man lär sig i ganska tidig ålder. Vanligtvis sker det genom att föräldern analyserar barnets känslolägen och försöker sätta ord på det, säger Aminoff. Många män har inte fått den här sortens vägledning av sina föräldrar, eftersom känslor ofta har betraktats som något kvinnligt. Det har lett till att samhället i dag är fullt av män som redan från tidig ålder saknat kapaciteten att verbalisera sina inre liv.”

Det är dags att sluta dalta med de kvinnohatande männen, skrivs det ibland, och, woopti, så har vi anammat samma attityd som ligger bakom vuxnas oförmåga att ge sina pojkbarn ett språk, och därmed en möjlighet att förstå sig själva. Jag undrar om det inte är dags att börja dalta extremt mycket med de ensamma ledsna männen. Och med pojkarna. Speciellt med pojkarna.