I dag inleds rättegången mot poliserna som åtalats för brott efter händelsen.

– Det har varit fruktansvärt, det här året. Jag har förlorat min son som jag älskade över allt annat.

Katarina Söderberg sitter rakryggad på stolen i fritidsrummet på den skola i Stockholm som hon har arbetat på i 35 år. Hon kom tillbaka hit till sitt arbete som fritidspedagog drygt tre månader efter händelsen, trots att hon sjukskrevs i ett halvår.

– Jag bröt sjukskrivningen i förtid. Jag ville vara någonstans där jag inte behövde tänka på vad som hade hänt hela tiden.

Med klara ögon och tydlig stämma, som ibland ökar i intensitet när hon närmar sig det som hände den 2 augusti 2018, berättar hon om året som gått sedan hennes son Eric – en hemmakär kille, som älskade att bada och tyckte om att hjälpa till med disken – sköts till döds av polis i Stockholm.

Eric Torell höll vid skjutningen i ett leksaksvapen, och poliserna skulle senare beskriva situationen som hotfull. Enligt Katarina Söderberg befann sig sonen, som hade både Downs syndrom och autism, på en treårings mentala nivå.

"Man vill gå in i sorgen"

Stödet hon har fått, från kollegor, vänner och kyrkan, har varit oumbärligt för att ta sig igenom året efter sonens död. Hon har fått lära sig att bära sorgen bredvid sig, förklarar hon.

– Kan man aldrig gå ur den så bryter man ihop, det behövs för att klara vardagen. Men man vill gå in i sorgen ibland. Det är bara där jag träffar Eric.
För att kunna bearbeta hans död måste hon få svar på sina frågor, säger hon. Förhoppningsvis får hon det genom rättegången.

TT: Hur tror du att det kommer att vara att lyssna på polisernas berättelse?

– Jätte, jätte, jättejobbigt.

– Jag ska stålsätta mig för att orka lyssna på dem, för det är deras bild som saknas för mig. Det var så mycket konstiga saker som föregick skjutningen, märkliga beslut som togs. Jag hoppas att jag kan få svar på varför det blev som det blev, för det kan jag inte lista ut själv.

Bland annat vill hon veta varför poliserna inte lyssnande på Eric Torells pappa när de mötte honom tidigt på morgonen, då han var ute och letade efter sonen.

Hon undrar varför man i alla fall inte tog emot pappans signalement, och varför de inte slogs av tanken att pistolmannen de letade efter kunde vara samma person som pappan letade efter.

– Att de inte ens kunde fråga om han hade ljusa shorts och keps? Redan där hade allt kunnat stoppas.

Hoppas på förändringar

Efter Eric Torells död har en polis åtalats för vållande till annans död. Två andra poliser, varav ett befäl, har åtalats för tjänstefel.

– De poliser som sköt, jag antar att de gjorde det bästa de kunde utifrån förutsättningarna. Snarare var utbildningen och bristen på erfarenhet felet, och då ligger ju skuldfrågan högre upp i leden, säger Katarina Söderberg.

Hon hoppas att fallet och rättegången kan leda till att polisen rannsakar sig själva, att de ökar kunskaperna om hur människor med intellektuella funktionsvariationer fungerar.

– Erics död är ju helt förgäves, helt meningslös. Men jag hoppas att det ändå kan komma något vettigt ur hans död, att den åtminstone leder till förändring.

I mobiltelefonen har hon antecknat stödord som hon då och då slänger en blick på. Det är många saker att hålla reda på.

– Detta vill jag få fram: det finns inga vinnare i det här. Om det skulle gå ”min väg” i rättegången kommer inte jag känna ”yes, jag vann”. Går det polisernas väg tror jag faktiskt inte heller de kommer att känna så. För det finns bara förlorare.

Det enda som skulle kännas som en vinst är om det leder till riktiga förändringar, enligt Katarina Söderberg.

– Det skulle vara om det blir en Lex Eric, som gör bestående förändringar i polisorganisationen och i samhället i stort.