För en tio-tolv år sedan ville vi i västvärlden fortfarande tro att framtiden var ljus och hälsosam och lyste av avancerad teknologi. Nyhetens behag, innovation och uppfinningar var det som våra drömmar bestod av genom nya manicker som smarta telefoner och trådlös kommunikation både mellan människor och prylar. Nyproduktion och det digitala samhället skulle bli allas våran räddning. Typ.

David Edgerton, professor i teknisk historia på Kings College i London publicerade samtidigt sin bok The Shock of the Old som mitt i allt detta klarsynt monterade ned tidens skönmålade bild av teknikens framsteg och vikten av innovation genom att sätta fingret på hur gamla saker och till synes obetydlig teknik har förändrats och fortfarande är i bruk, och samtidigt till enormt stor nytta. Något som nu så här i en verkligt brinnande klimatkris kanske ger mycket mer mening än vad det gjorde då.

Att fokusera enbart på den tekniska innovationen som det viktigaste när det gäller en produkts betydelse menar Edgerton är en grov felbedömning, i jämförelse med vad som faktiskt händer med exempelvis teknik och uppfinningar när de kommer i användning och åldras. Nyhetens behag och tron på att en ny grej är bättre än en äldre grej gör att vår framtid formas därefter. Det nya är så klart bättre! Oavsett! Vi slänger den gamla!

Som ett exempel: Den gamla grejen (kondomen) som inte sades behövas mer när den nya grejen (p-pillret) dök upp på 60-talet – samma produkt som av nödvändighet fick ett uppsving efter att HIV dök upp på åttiotalet. Vad som verkligen räknas är inte när och hur en lösning är uppfunnen, utan hur den kan användas. Ett aningen mer återbrukande eller cirkulärt synsätt som vi nuförtiden ser i nya användningsområden för en massa saker. Till exempel satellitbilder: I stället för att titta på krig så tittar vi på skog. Till exempel surfplattor: Istället för att vara produktivitetsverktyg så passar de våra barn (vilket också blir ett produktivitetsverktyg i och för sig, men ett något mindre kosher sådant).

Tekniska lösningar blir enligt Edgerton alltid valda, anpassade och utvecklade – de dyker inte upp ur tomma intet med ett enda förutbestämt syfte som magiskt uppstod i innovationsögonblicket. Att se på teknisk utveckling på Edgertons återanvändande sätt skjuter ned 2000-talets diskurs bestående av teknobabbel där innovationen själv var det som drev ekonomisk tillväxt, där splitternya produkter, ny teknik och ny kommunikation precis som under tidigt 1900-tal på ett oklart sätt skulle lösa det mesta av människans problem. I stället lyfter han fram de som arbetar innovativt genom att reparera och anpassa i stället för att göra nytt, något som rimmar hyggligt väl med hur vi behöver se på ekonomi, produktion och konsumtion idag.  

Så, i en värld där vi trots kriser fortfarande spenderar miljarder på framtidens research men ingen kan göra en brödrost som det är lönt att laga, så kanske det behövs lite fler funderingar över de val som görs. Kanske bör vi titta mer innovativt på hur vi ser på innovation, och se vad vi kan göra med de mängder av förutsättningar vi har omkring oss – så att vi verkligen använder allt vi har innan vi skapar nytt.