– Vi måste skapa förutsättningar så att kvinnor kan få en positiv förlossningsupplevelse. Om den blir det eller inte beror inte så mycket på var man föder, hur lång tid den tar eller hur mycket smärtlindring man använder. Det beror på vilket stöd man får, om man upplever att man blir sedd och respekterad och hur trygg man känner sig i situationen, säger Maria Bengtsson Lenn.

Hon är journalist till yrket och certifierad doula. Det var när hon blev gravid med sitt första barn och gjorde research inför sin förlossning som passionen för graviditets- och förlossningsfrågor föddes. Tillsammans med Victoria Häggblom har hon skrivit böckerna Gravid med kropp & själ och Föd på dina villkor (Mima).

– Man har ju ingen aning i förväg vad det är man har att ta ställning till, men jag ville verkligen läsa på och veta allt. Jag hade själv en väldigt positiv förlossningsupplevelse och när jag insåg hur viktigt det var att ha kvinnlig energi runt omkring mig så kände jag att jag ville ge det till andra också.

Guidar partnern

Doula är ett äldre grekiskt ord som ungefär betyder ”omvårdande kvinna”. Det är ett relativt nytt begrepp i Sverige, men förr var det vanligt att födande fick stöd av andra kvinnor och så är det fortfarande i vissa kulturer. Doulan blir som regel inkopplad i slutet av graviditeten för att hjälpa de blivande föräldrarna att förbereda sig både praktiskt och mentalt.

– Ofta kommer doulan hem till paret innan förlossningen för att prata om rädslor, förväntningar och önskemål och är sedan stand-by fram tills det är dags. Under själva förlossningen guidar doulan kvinnan i hur hon kan slappna av, ger massage, föreslår olika rörelser eller ställningar för att underlätta värkarbetet och stöttar partnern, säger Maria Bengtsson Lenn.

Doulan är inte med för att ta över mannens roll utan kan tvärtom ge omvårdnad och trygghet åt båda föräldrarna.

– Det är för mycket att lägga på partnern att han ska veta exakt vad han ska göra i en helt ny situation. Doulan – som själv har fött barn – kan vägleda på ett annat sätt och ger också partnern möjlighet att vara helt och fullt närvarande vid kvinnans sida.

Feministiskt kall

Hon beskriver det som lite av ett ”feministiskt kall” att kunna stötta andra kvinnor i den här processen och hennes erfarenhet är att svenska kvinnor som regel är ganska dåligt förberedda på vad som ligger framför dem.

– I Sverige förlitar vi oss på sjukvården. Vi förväntar att vi ska bli omhändertagna den dag det är dags och att någon talar om för oss vad vi ska göra, men så ser verkligheten inte alltid ut. Det beror ofta på vilken tid på dygnet du kommer in, barnmorskorna har en hög arbetsbelastning och kan ha hand om flera födande kvinnor samtidigt.

Många har också hört så många läskiga historier att de ”stängt av”.

– När vi är gravida gillar folk i vår omgivning att ge oss välmenta råd och berättar gärna om sina traumatiska förlossningsupplevelser. En del börjar till och med att drömma mardrömmar om förlossningar och ser till att hålla sig sysselsatta med olika projekt för att över huvud taget slippa tanka på att föda, säger Maria Bengtsson Lenn.

Lite får "åka med"

För Tanya och Jonas Blomqvist var det långtifrån fallet när de väntade sitt första barn, sonen Archie.

– Vi var verkligen överentusiastiska och gick på tre olika kurser och jag hade en ganska klar bild av hur jag ville ha det. Till exempel önskade jag en vattenförlossning, berättar Tanya.

Via bekanta fick de kontakt med Maria och bestämde att hon skulle fungera som doula vid förlossningen på Danderyds sjukhus. Även Jonas var med på noterna när han fick funktionen förklarad för sig.

– Jag har alltid haft bilden att det här är en ”tjejgrej”, det är naturligt att kvinnorna ska dominera och att man lite får ”åka med”.

Men förlossningar låter sig sällan planeras i detalj och det blir inte alltid som man tänkt sig. Vattnet gick, men sedan hände ingenting på två dygn. Tanya hade en stark önskan om att hon ändå inte ville bli igångsatt, men eftersom det bedömdes att det fanns risk för infektion fick hon i alla fall värkstimulerande dropp.

Fick byta ställning

– I dag kan jag tänka, var det verkligen så bråttom? Men som förstföderska är det svårt att hävda sig i sjukhusmiljön och jag fick i princip höra från barnmorskan att jag äventyrade mitt barns liv och att ansvaret var mitt om något skulle gå fel.

Det första Maria gjorde när hon kom dit var att dra ned gardinerna, dämpa ljuset i rummet och sätta på lite lugn musik. Hon bad Jonas att sätta sig i fåtöljen och ta det lugn ett tag och gav Tanya fotmassage med lavendelolja. Droppet gjorde att värkarna drog i gång med full kraft, men fortfarande fanns inga tecken på att barnet var på väg ut.

– Det blev en stressad och ganska uppjagad situation när hjärtljuden började gå ned och plötsligt var det full aktivitet i rummet med barnmorskor och läkare, minns Maria.

Hon visste att Tanya ville föda stående på knä och såg att hon inte fick någon kraft att krysta liggande i gynställning och föreslog därför att de skulle hjälpa henne att försöka resa sig. Hon fick först nej från personalen som ansåg att det var för många sladdar och apparater inkopplade.

– Jag kom ihåg att jag respektfullt ställde frågan igen om vi inte kunde prova och fick till slut okej. Med gemensamma krafter hjälpte vi henne upp så att hon kom att stå med ryggen mot rummet, vilket jag tror också gav hennes lite mer ”space”, och på två krystvärkar var bebisen ute.

Två födda hemma

– Det kan göra stor skillnad om någon är där med ett annat perspektiv och vet vad kvinnan vill. Jag kände verkligen att jag kunde föra hennes talan i den här situationen, säger Maria Bengtsson Lenn.

Efteråt var Tanya både arg och besviken på hur förlossningen utvecklade sig.

– Det skulle ha kunnat bli så mycket annorlunda om jag bara hade fått föda ifred.

I dag har familjen Blomqvist utökats med tre barn varav de två sista är födda hemma i lägenheten på Lilla Essingen i Stockholm.

– Det var så lyxigt att slippa stressa i väg till sjukhuset. Jag fick välja själv hur jag ville ha det och kände mig trygg och avslappnad, säger Tanya.