Striderna om Libyens huvudstad Tripoli har skördat nya offer. Krigsherren Khalifa Haftar anklagas för att ligga bakom den senaste dödliga attacken då mer än 40 människor miste livet.
Det internationella samfundet står handfallet inför konflikten, som drivs framåt av regionala intressen.
Sent på tisdagskvällen föll flygbomber över migrantförvaret Tajoura, strax utanför Libyens huvudstad Tripoli. Runt 600 migranter satt frihetsberövade i förvaret, enligt nyhetsbyrån Reuters – de flesta från afrikanska länder.
Minst 44 dödades och 130 skadades, enligt FN. Flera kvinnor och barn finns bland offren.
Den hänsynslösa attacken har gett upphov till högljudda fördömanden. Ghassan Salame, FN:s Libyensändebud, säger att den ”uppenbart når upp till nivån för krigsbrott”, och EU har krävt en omedelbar FN-utredning.
FN:s säkerhetsråd väntades under onsdagen hålla ett möte om situationen i landet.
Tyst offensiv
Sedan den mångårige diktatorn Muammar Gaddafi störtades 2011 har Libyen sjunkit allt djupare ned i säkerhetspolitiskt kaos.
Landet styrs i praktiken av två rivaliserande styren – premiärminister Fayez al-Sarraj och hans FN-erkända regering i väst, och krigsherren Khalifa Haftars armé LNA, som kontrollerar stora delar av östra och södra Libyen. Därtill kontrolleras spridda områden av dussintals rivaliserande milisgrupper.
Attacken mot migrantförvaret Tajoura är den blodigaste sedan Khalifa Haftar inledde en militär offensiv mot Tripoli i april i år. Hans armé hade då redan intagit flera strategiskt viktiga oljestäder i södra Libyen.
Men dessa framstötar har det varit relativt tyst om, enligt Bitte Hammargren, Mellanösternexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
– Det internationella samfundet visade inte rött kort då, vilket kan ha gett Haftar blodad tand, säger hon till TT.
Själv förnekar Haftar att han ligger bakom tisdagsnattens dåd. Han hävdar i stället att regeringen i Tripoli är skyldig.
Tandlöst FN
Omvärldens handfallenhet inför våldet i Libyen har bekräftats i flera internationella organ.
Den 11 april stoppade Frankrike en EU-resolution som fördömde general Haftars offensiv mot Tripoli och uppmanade LNA-armén till reträtt. Ryssland lade in sitt veto mot ett liknande fördömande i FN:s säkerhetsråd en vecka senare.
– Striderna ser inte ut att upphöra, för något kännbart tryck på Haftar att avsluta sin offensiv finns ju inte. Den inleddes dessutom samtidigt som FN:s generalsekreterare befann sig i landet. Det säger ganska mycket om Haftar och hans understödjares förakt för den internationella processen. säger Bitte Hammargren.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres besökte Libyen i början av april, i ett försök att medla fred mellan de två rivaliserande styrena.
Men trots tecken på att en lösning var möjlig, enligt Guterres själv, tvingades han lämna landet ”med tungt hjärta” kort därpå.
Proxykrig
Samtidigt ökar oron för ett fullskaligt proxykrig i Libyen, där regionala krafter utnyttjar konflikten för sina egna intressen. Pengar och vapen flödar in i landet – trots ett av FN beslutat vapenembargo sedan 2011.
Både Qatar och Turkiet stödjer Sarrajs regering Tripoli, och enligt FN-rapporter har krigsmateriel från både Förenade Arabemiraten och Egypten påträffats i Haftars LNA-armés ägo, skriver AFP.
– Länderna vill säkra sina positioner i den strategiskt placerade oljestaten Libyen, och samtidigt se till sina egna, ideologiska intressen, säger Bitte Hammargren.
– Det finns en stor risk att Libyen faller sönder i olika delar. Landet slogs ihop under italiensk kolonialism för drygt hundra år sedan, men det finns väldigt starka regionala intressen. Några utsikter för en fredlig lösning finns inte i dag.
Libyens kaos
Den 20 oktober 2011 sågs Libyens mångårige diktator Muammar Gaddafi i livet för sista gången. Blodig och desperat bedjande för sitt liv tvingades han ut ur sitt gömställe i sin hemstad Sirte, och lastades ombord ett fordon av beväpnade rebeller. Kort därefter visades hans döda och sargade kropp upp för världens medier.
Muammar Gaddafis långa styre – som inleddes 1969 med en oblodig statskupp som avsatte kung Idris I – fick sitt slut i samband med den protestvåg som svepte över Nordafrika och Mellanöstern, arabiska våren. Rebelloppositionen fick flygunderstöd av Nato, och situationen eskalerade i ett fullskaligt inbördeskrig.
Efter en maktkamp mellan olika grupper 2014 bildades två regeringar. I Tripoli, huvudstaden som ligger i den västra änden av landets Medelhavskust, finns en internationellt erkänd enhetsregering, kallad GNA.
Tobruk, en kuststad i öst, är säte för en annan regering som stöds av Khalifa Haftar.
Sommaren 2017 enades sidorna i princip om vapenvila. I maj i fjol kom de överens om att hålla president- och parlamentsval, men några sådana har ännu inte hållits. I april 2019 inledde Khalifa Haftar en militär offensiv mot Tripoli.
Parallellt med det instabila läget i landet har Libyen också blivit en knutpunkt för smuggling av migranter och flyktingar till Europa, inte minst från afrikanska länder söder om Sahara.
Källa: Landguiden/UI med flera
