Solen skiner och försommaren har fullkomligt exploderat utanför fönstren till det sobert inredda gymmet i Täby utanför Stockholm. En svart dämpande matta täcker golvet och blanka träningsredskap står uppradade längs sidorna. Musik på låg volym strömmar ur högtalarna.

Stå upp-komikern, författaren och föreläsaren Karin Adelsköld lyser upp hela rummet med sina färgglada träningskläder och stora leende. Här har hon med hjälp av tränaren Michael Angress fått verktygen för att bygga upp kropp och själ igen, efter en akut stresskollaps.

– Jag är fortfarande chockad över hur bra jag mår av träningen. Att en så förhållandevis liten insats har gett så mycket. Även om processen inte på något sätt har varit enkel.

Vanlig diagnos

Personlige tränaren Michael Angress har vidareutbildat sig till medicinsk tränare. Det innebär att han har kunskap att behandla de stora livsstilssjukdomarna – övervikt, stress och utmattning, psykisk ohälsa, högt blodtryck och diabetes – med motion.

– Medicinsk träning är länken mellan vården och individens förmåga att utföra sin egen träning. Det handlar om att träna utifrån diagnosen man har och på den nivå där man befinner sig psykiskt och fysiskt, säger han.

Karin Adelsköld är en av dem som har fått en skräddarsydd träningsplan. Tillsammans har de gått igenom hennes diagnos, livssituation, kost och fysik. Sedan februari har de successivt byggt upp henne inifrån och ut och försökt att genomföra hållbara livsstilsförändringar som berör kostvanor, aktiviteter och sömn.

– Det är så många som går in i väggen och ändå vet vi fortfarande så lite om mekanismerna runt stress och utmattning. Och vi har ingen riktigt bra metod för att bli bra igen, säger Karin.

Träning en pusselbit

Såväl läkare som forskare är dock eniga om att träning är en viktig pusselbit för att bli återställd. Problemet är att det inte är så enkelt för den som är utbränd att bara dra på sig tajtsen och gå på ett spinningpass.

– Jag försökte träna, men det fungerade inte. Jag klarade inte av att gå till ett gym – ljuden och intrycken blev för mycket. Och så fort jag fick puls fick jag panikångest.

Det visade sig vara helt logiskt och förväntat. Michael förklarar:

– Att misstolka tecknen är väldigt vanligt. Normala kroppsliga reaktioner vid fysisk aktivitet är att pulsen ökar, andningen blir mer frekvent och ansträngd. Samma fysiologiska reaktioner som vid ångest.

Det var en aha-upplevelse och en lättnad för Karin Adelsköld. Det förklarade varför hon bara grät och trodde att hon skulle dö så fort hon kom ut i joggingspåret.

En lugn start

I stället lade de upp en plan som utgick från hennes nivå.

– Problemet för mig är att sätta gränser och vara lagom. Det gäller träningen också. Jag blev paff när Michael visade vilka övningar jag skulle göra.

I början handlade det om att stå upp och knipa med tårna, enkla knäböj och lugna promenader. Därefter utökades de med jogging i en minut.

– Nu är jag uppe i tvåminuters-intervaller och känner mig som en stjärna. Styrkan börjar komma och jag längtar efter att få träna.

Vetenskapligt stöd

Forskningen stödjer Karin Adelskölds upplevelser. Carl Johan Sundberg är professor vid Institutionen för fysiologi och farmakologi vid Karolinska Institutet, KI.

– All forskning bekräftar att regelbunden fysisk aktivitet är positiv för hälsan. Det som är förvånande är snarare hur pass bra och effektivt det är och hur brett det fungerar, säger han.

Även hjärnan, inlärningen och minnet förbättras och skelettet blir starkare.
För att det ska bli enkelt att ta till sig budskapet om rörelse brukar experter och forskare säga att vi bör röra oss minst 30 minuter om dagen och gå minst 10 000 steg. Men mer aktivitet är givetvis en bonus.

– Det spelar heller ingen roll om man delar upp aktiviteten under dagen, bara den blir av. Hur stor effekten blir beror på vilka grundförutsättningar man har. Bara man gör något vinner man på det, säger Carl Johan Sundberg.

Efter kraschen

Karin Adelsköld och Michael Angress ska träna tillsammans även i höst. Men på sikt är ambitionen att de ska släppa varandra.

– Jag vill inte att mina kunder ska bli beroende av mig. Jag vill ge dem verktyg för att klara sig själva, säger han.

– Fast egentligen tränar vi inte ihop så mycket, flikar Karin in. Du ger mig övningar som jag kan göra hemma, i skogen eller på hotellrum när jag är ute och jobbar. Det passar mig bra. Det är en frihet för mig.

Nu, ungefär tre år efter kraschen, är hon igång och arbetar igen. Men hon är ytterst medveten om att hon aldrig kan köra på som förut och att hon resten av livet måste vara oerhört rädd om sig. Hon har redan en stressrelaterad hjärnskada som påverkar hennes kognitiva förmåga.

– Jag kommer aldrig att kunna arbeta heltid. Men jag är så tacksam för att jag har kommit tillbaka. Jag tror inte att jag får en chans till.