Sverige ligger näst högst i EU när det gäller narkotikadödlighet, med 88 dödsfall per miljon invånare. Det är mer än fyra gånger högre än EU-snittet, visar unionens narkotikarapport från 2018.

Statistiken måste tolkas med försiktighet, eftersom inte alla länder registrerar likadant. Men Daniel Svensson, utredare på Socialstyrelsen, tror att dödligheten såväl som hälsan skulle påverkas om sprututbyte blev mer tillgängligt och likvärdigt.

– Det finns hög evidens för att sprututbytesprogram minskar spridningen av blodsmittor, bidrar till bättre social anpassning och hälsa, och dessutom sänker kostnaderna för missbruksvården, säger han.

Tillgången till sprututbyte varierar beroende på var i landet du bor. För tio år sedan fanns endast två sprutbyten i hela landet. Dessa fanns i Lund och Malmö, som öppnade program redan på 80-talet. I dag finns det ett tiotal program i hela landet och fler är på väg att öppnas.

I Stockholm finns sedan 2013 ett sprututbyte på S:t Görans sjukhus på Kungsholmen. Behovet av en andra klinik har länge beskrivits som stort och i början av september kommer ännu ett program att öppnas på Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm.

Informellt och anonymt sprutbyte

Men det går också att få tag på rena sprutor på annat håll. Sedan flera år har Stockholms brukarförening bedrivit ett informellt sprututbyte i en liten lokal i Slakthusområdet nära Globen. Den som lämnar in sina använda kanyler här behöver inte registrera sig, uppge namn eller bevisa att hen är 18 år för att få rena verktyg.

Verksamhetsansvarig Andreas Hedström säger att föreningens aktiviteter bryter minimalt mot lagen:

– Men ingen har velat beivra det hittills. En gång åkte vi fast när vi beställde kanyler och fick böter men annars har det gått bra.

Brukarföreningen erbjuder även samtal, möjlighet att använda telefon, bank-id och andra sociala funktioner som besökarna saknar. Och sedan början av året pågår ett pilotprojekt i hepatitvård i samarbete med Karolinska institutet där den som testat positivt för hepatit C kan komma på drop in och få vård av sjuksköterskor som är där en gång i veckan.

– Landstinget kräver drogfrihet för att få vård. Här tar vi emot vem som helst och når ett 30-40 tal som staten aldrig haft kontakt med. De som kommer hit säger att de känner sig sedda och blir behandlade som individer, säger Andreas Hedström.

På väg i mer progressiv riktning

Han är kritisk till det förhållningssätt som finns inom vården mot personer med beroendeproblematik, och menar att dagens vårdprocesser inte svarar på de krav som samhället ställer. Så många som 85-90 procent misslyckas med att bli drogfria med de behandlingar som erbjuds.

– Hade vi haft samma siffror inom cancervården hade det inte fått förekomma. Den som har ett normbrytande beteende möts av en repressiv attityd och blir lätt av med bostad och socialbidrag och hamnar i utanförskap. Med en annan social konstruktion skulle en hemlös kunna kosta staten en miljon om året i stället för tre miljoner, som idag, säger Andreas Hedström.

Han syftar på att man kan arbeta för att hitta positiva sammanhang med jobb, utbildning, substitutionsbehandlingar och medicinering. Och Stockholm är på god väg åt det hållet, enligt Hedström. I kommunens referensgrupper efterfrågas numer brukarinflytande på strukturnivå och många har börjat se medicinering som en väg in i samhället.

– Stockholm är i dag mycket mer progressivt än tidigare och har öppnat upp för pilotprojekt där det är väldigt högt i tak vad gäller synen på vårdprocesser och behandlingsmodeller. Det finns många som liksom vi vill ta bort icke-lagstadgade restriktioner och riktlinjer i vårdprocesser som vi idag ser försvårar reformer för mer effektiv vård inom psykiatri och beroende, säger Andreas Hedström.

Ojämlik vård

Lars Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvården, tror att en orsak till Sveriges höga narkotikadödlighet är den otillgängliga behandlingen. I dag delas behandlingsansvaret av kommun och landsting, något han menar leder till ojämlik vård.

– När landstinget har ansvar för avgiftningar och behandlingen ska skötas av kommunen blir det väldigt komplicerat. Det finns inga andra sjukdomar som sköts av kommunen så varför ska de ha ansvar för beroendevård? Kommunerna kan ge psykosocialt stöd men inte behandling, säger han.

De parallella systemen innebär också att patienterna blir ojämnt fördelade och i vissa landsting är väntetiderna för att få hjälp långa, medan det i andra landsting inte är någon väntetid alls. I dag bor till exempel mer än hälften av alla som får Laro-behandling (läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende) i Stockholm eller Skåne.