Som förälder har man inte rätt att ställa krav på att ens barn ska vara någon slags sällskapsdam, säger barn- och ungdomspsykologen Jenny Klefbom.

Knodden som nyss gick i blöja har plötsligt blivit stor och nu finns annat som lockar betydligt mer än umgänge med föräldrarna. Som till exempel att hänga med kompisar eller en nyfunnen kärlek medan mamma och pappa är bortresta.

– Det går inte ange någon åldersgräns för när en tonåring kan lämnas ensam hemma en längre tid – det handlar helt och hållet om personlig mognad, säger Jenny Klefbom. Den sociala strukturen och nätverken omkring är också viktiga.

Bor man i närheten av mormor eller liknande och kan få stöd därifrån är det bra. Kanske finns det också en kompis man kan bo hos, säger Jenny Klefbom.

Måste planeras

En annan viktig faktor är om ungdomen själv har förmåga att planera för sin hemmavistelse. Hur ska det gå till, vad ska man göra på dagarna, och hur ska maten fixas?

– Sådant är ett tecken på mognad, medan det som är ogenomtänkt riskerar att bli tokigt.

Om tonåringen har en pojk- eller flickvän man inte vill lämna kan det vara en lösning att erbjuda denne att följa med. Det är också viktigt att försöka anpassa semestern efter vad ens barn gillar, och att vara öppen för önskemål.

– Det som små barn tycker är roligt tycker inte en 15-åring är roligt. Och man kanske inte måste sitta i en stuga i skogen, utan åka någonstans där det finns andra ungdomar.

Men tonåringen kommer säkert sätta press på dig för att få stanna hemma, även om hen inte är redo för det. Räkna med att få höra det klassiska ”men alla andra får”.

– Men så är det ju nästan aldrig, säger Jenny Klefbom.

Hennes bild är att föräldrar lämnar sina barn ensamma lite för tidigt, samtidigt som tonåringar generellt är mer osjälvständiga i dag jämfört med tidigare generationer. Föräldrar fixar mer och mer, samtidigt som det har blivit allt svårare att få jobb och bostad.

– Det här är inte ungdomarnas fel, men samhället är organiserat så att vi blir vuxna allt senare.

Smärtsam process

Det faktum att tonåringen inte längre är så intresserad av att umgås kan vara en smärtsam process – men det är bara att acceptera, säger Klefbom.

– Man blir av med sina barn förr eller senare. Ytterligare några år senare kanske de har flyttat till annan ort. Att bli vuxen och koppla bort sin familj är en jättestor existentiell kris för både föräldrar och barn, men det är helt naturligt.

Hon varnar också för att bli alltför auktoritär och försöka tvinga tonåringen med på aktiviteter han eller hon egentligen inte har lust med.

– Om man utnyttjar sin auktoritet till sin egen fördel kommer man så småningom att undergräva den. All maktutövning måste bygga på att det är för barnets bästa, och kärlek och umgänge går inte att forcera fram.

Om saknaden efter barnen blir för stor kan det också vara ett tecken på att man som vuxen behöver utveckla sitt liv.

– Du kanske behöver skaffa en hundvalp, en hobby eller en ny kompis. Du är på väg in i något nytt och måste ta ansvar för ditt eget liv.