DEBATT I Stockholms ansökan om att få arrangera vinter-OS och Paralympics 2026 gör man ett stort nummer av att spelen ska bli hållbara. Det ställs numera krav på att arrangörerna ska kunna visa hur de tar miljö- och klimathänsyn. Följdriktigt skickades ansökan med e-post, till skillnad från förr när kandidaterna flög in hela delegationer till Internationella olympiska kommittén i Lausanne.
Det känns överhuvudtaget våghalsigt med vinterspel i Stockholm om sju år. Extremväder kommer att bli vanligare och Sverige kommer inte att vara förskonat. Att vintersporterna lever farligt är uppenbart redan nu. Våra skidlandslag har år efter år sett hur snön minskar på träningsorterna och hur säsongen blir allt kortare. Med högre temperaturer försvinner bokstavligen underlaget under deras fötter. Och de ser sin egen roll.
Utförsåkaren André Myhrer uppmärksammas av Svenska olympiska kommittén för sina ansträngningar att få unga idrottare att välja en livsstil som är skonsam mot klimatet. Men han konstaterar nyktert att flygandet mellan tävlingarna bidrar till att förstöra de framtida förutsättningarna. Inom skidsporten tar man det nu på allvar och försöker minska det egna klimatavtrycket.
Inom alla idrotter, det må gälla simning, motorsport, golf, tennis, ridsport, friidrott eller judo, ökar det internationella utbytet med fler och större världscuper. Mycket flygande blir det. I de stora publiksporterna, som fotboll, leder massflygandet till utsläpp av växthusgaser som verkligen inte är försumbara. Vid fotbolls-VM 2026 i USA och Kanada ska 46 nationer delta och det internationella förbundet prövar om antalet redan vid det märkligt placerade VM i Qatar 2022 kan ökas till så många. Det är fullständigt ohållbart och perspektiven förskräcker.
André Myhrers ansträngningar att få unga utförsåkare att tänka på planetens framtid är värda respekt. Men den olympiska rörelsens försök att måla upp olympiader som hållbara är patetiska. De i och för sig förnuftiga restriktioner som arrangörerna lägger på sitt eget arbete är fullständigt försumbara i förhållande till den klimatskada som evenemangen orsakar, framförallt genom de väldiga resandeströmmarna.
I de alpina världsnationerna Schweiz och Österrike har hälften av glaciärerna försvunnit sedan 1950. Avsmältningen accelererar och senast om 30 år kommer resten att vara borta. Världen ser inte längre ut som vanligt.
Idrottare och idrottsorganisationer måste börja förstå att det ständigt växande idrottsutbytet bidrar till förstörelsen och inte kan fortsätta, även om det innebär förluster både för idrottsutövarna och för oss idrottsälskare.
Men vi kan leva utan uppblåsta VM-turneringar i fotboll eller den Formel 1-cirkus som ständigt snurrar runt klotet. Kraftigt bantade olympiska spel kanske trots allt kan vara kvar. Men inte ens den olympiska rörelsen med sina högstämda ideal kan känna sig befriad från att tänka mycket mer radikalt än att ordna miljövänliga transporter på platsen för spelen. Med klimatförändringarna står så oerhört mycket på spel att det inte längre räcker att tänka smått. Den olympiska rörelsens ledande organ kunde börja med att erkänna problemet.
