Syre Stockholm presenterar här ett kapitel ur boken Dödsskjutningar i förorten – vem bryr sig? Skribenterna är anhöriga till Robin Sinisalo, som sköts till döds i Akalla i januari 2016, femton år gammal. Läs vår intervju med Adriana Vargas Lohmander, som samlat rösterna till boken här.
Robin Sinisalo *6 januari 2001 † 19 januari 2016
19 Januari 2016. En helt vanlig dag går Robin, 15 år och hans bror Alejandro 17 år, ner i porten för att röka en cigg. Inte visste de att det som skulle komma att hända skulle förändra deras liv för alltid, när de höll upp porten åt det de trodde var en granne så som de alltid brukade göra. Inte visste de att Alejandro skulle få leva resten av sitt liv med en halvt förlamad kropp i rullstol, utan sin lillebror. Det var för sent när de märkte att mannen som nu vände sig om var maskerad och beväpnad. Instinktivt sprang Robin framför Alejandro, som skydd, och då sköts han till döds.
”Kriminella uppgörelser i Akalla”, lyder rubrikerna i Expressen efter mordet på 15-årige Robin. ”Man kunde känna hur marken vibrerade när huvudet träffade marken”, säger Alejandro när han återberättar det hemska han fick uppleva.
Lillasystern Diana fick se allt från fönstret och mamman Carolina Sinisalo kunde inte komma hem till sin mördade son förrän två dagar senare. Hon hade ju lämnat dem samma morgon det hände för en bröllopsresa. Inte gick hon runt och tänkte att hennes barn skulle bli skjutna – vilken mamma gör det?
Brev skrivet av Ayan, vän till Robins familj
Jag har förlorat flera människor i mitt liv som jag kände till, men ingen har påverkat mig lika mycket som Robins bortgång. Framförallt när man visste att han hade hela livet framför sig…
Jag kommer ihåg att jag var ute i kylan och försökte värva månadsgivare till våra barn i världen, till deras barnbyar så att de kunde få en tryggare och bra uppväxt. Jag ville se till att barnen i denna värld inte hade några bekymmer på sina axlar, det var då jag fick ett samtal om det förfärliga. De sa ”Ayan, Robin och Alejandro blev skjutna, Robin gick bort…” ”Vi är på väg till sjukhuset, möt upp oss så åker vi tillsammans.”
Jag tappade det, jag kunde inte tro det och skrek i telefonen framför min kollega att man inte ska skämta om död. Jag trodde att det var ett trick om att få hem mig, men när jag väl satte mig på bussen så började allvaret smälta in. Klumpen i magen, gråten i halsen, frågorna i huvudet fortsatte att cirkulera. Jag kunde inte sluta fråga mig själv: ”Varför…?”
Minnena med Alejandro och Robin började komma upp, som ett bildspel i huvudet. Alla de gånger Robin var hos oss, åt mat med min lillebror, spelade TV-spel, lekte ute… Alla de gångerna han såg mig och kom springande och kramade mig om midjan, han var så liten, så oskyldig och vacker… Alla de gångerna han tog upp sin kaxiga lilla hund som skällde på mig varje gång jag var nära den, vi kanske stod 30 meter ifrån varann och han bekräftade med hunden i famnen om att jag kunde gå förbi.
Jag brukade alltid säga ”Du kommer att få alla tjejer efter dig när du blir äldre” och han brukade fnissa. Jag verkligen längtade efter att få se honom som äldre för jag var helt övertygad om att han liknade en kändis som vi båda visste om som barn men även för att han var otroligt vacker…
När jag väl kommer fram till sjukhuset så ser jag några där. Jag ser Miguel och Diana helt i chock, jag står där med tårarna i ögonen och vill ha en bekräftelse på om Robin klarade sig han och Alejandro… Jag ville få veta att allt var en bluff och inte så allvarligt, men nej. Konstigt nog hade jag en magkänsla om att Alejandro var stark nog att ta sig igenom detta, min magkänsla övertalade mig.
Miguel ser mig och vi ger varandra en kram som vi inte gett varann någonsin.. Jag satte mig senare vid Diana och tröstade henne. Hon hade Robins kedja i handen och sa: ”Det här hade han på sig när han gick bort. HAN KOMMER ALDRIG TILLBAKA. HAN KOMMER INTE” och brast i gråt…
Det gjorde så ont att se, att man själv inte kunde sluta gråta…
Vi väntade på en läkare som skulle komma ut och meddela oss men ingen kom. Jag gick in på en muslimsk systergrupp på FB och bad alla att be en bön för både Alejandro och Robin och flera böner gjordes… Det var en av de värsta dagarna i mitt liv helt ärligt talat.
Jag åt inte hemma, hade en klump i magen i flera månader jag svär på GUD… Tystnaden som uppstod med mig där hemma var obeskrivlig…. ”Robin, Robin, Robin” var det enda jag tänkte på… Än idag så är Robins bortgång det mest tragiska som hänt i mitt liv… Men det som får mig att må bra är att jag vet att vi kommer att återförenas igen… I nästa eviga liv inshaAllah.
Brev och dikt skriven av Amira, syster till Robin
Robin var en ung mogen kille med fint hjärta. När jag var yngre så hamnade jag lätt i bråk och då var Robin en av de som inte tyckte att det var bra att han var lite rädd också. Ett tecken på att han absolut inte gillade bråk och på något sätt hade med bråk att göra.
När jag fick meddelandet den 19/1-2016 av en killkompis som skrev vad som hade hänt, kunde jag absolut inte ta in det. Just också för att jag känner tre killar vid namn Robin och just den som beskrevs hade gått bort var den yngsta av de alla. Också den som hade mest emot bråk vilket var en till anledning till varför det var svårare för mig att ta in det som precis skett. Det var svårt för mig att inse. Sjukt jobbigt och efter den dagen insåg jag verkligen att det kan hända vem som helst och var som helst. Förr trodde jag att det endast rörde tungt kriminella, men efter den här händelsen insåg jag att det inte längre är så. Efter hans försvinnande var det jobbigt att smälta att han faktiskt inte fanns kvar. Lilla Robin som precis hade fyllt 15 år…
Jag tänker på honom fortfarande och det tog mig två år att inse att han faktiskt är borta. Han lämnade ett tomrum efter sig och det tog på mig så hårt just för att Robin inte hade något med kriminalitet att göra. Han var 15 år och hatade bråk och allt i den stilen. Ingen ska behöva utsättas för något sånt och speciellt inte en liten 15-årig ung kille. Det som skrämde mig ännu mer är hur media och svenska samhället blundade för denna händelse där ett barn miste sitt liv. Hur det nästa dag glömdes bort och hur andras liv bara fortsatte som vanligt. Det finns så mycket mer fint att skriva om Robin, men det här är en kort berättelse om hur jag känner.
”Min Bror jag mår
under dina skor
Ingen är som man tror
Världen är så stor
Att alla e där
å glor
Utan att ändra
i saken
Där vi bor
Vi mår som vi mår
Ingen har det bra nej
Förutom dom som
vet sanningen
och krigar dagligen
Sen sist vi sågs
mycket har förändrats
Å jag vill själv förändras
till en bättre människa
tills vi
ses igen min bror
Broder, jag vet
om jag gör rätt
och kämpar
Jag kommer inte
inte lyckas över en natt
Men jag vet i slutändan
allting jag har kämpat för
kommer löna sig
För dom som krigar
dag och natt”
Utdraget är hämtat ur boken Dödsskjutningar i förorten – vem bryr sig?
