DEBATT I mars briserade Swedbank-skandalen, där systematisk penningtvätt av miljardbelopp genomförts under åratal utan att banken stoppat det. Många kunder vill nu byta bank. Men vart? Förra året var det Danske Bank och Nordea som ertappades i liknande penningtvätt-affärer. SEB drogs in i en storskandal kring sin medverkan kring brottsliga ‘cum-ex’ skattebedrägerier. Handelsbanken får skarp kritik av finansinspektioner i flera länder och anklagas för att försökt tysta ner trakasserier av kvinnliga medarbetare. Och då har vi inte ens börjat prata om Panama papers, Paradise papers och andra skandaler där rika kunder fått hjälp av storbanker att undvika skatt.
Och vips så har vi täckt in större delen av banksektorn i Sverige. De här bankerna har gett ut över 70 procent av alla banklån i Sverige, har 4 miljoner privatkunder och står för 4 procent av vår BNP. De ger regelbundet en vinst på 70–100 miljarder per år till sina aktieägare, pengar som i huvudsak kommer från dig och mig, från bankavgifter och från räntor. Ofattbara siffror. Storbankernas vinster är en av de största direkta transfereringarna av pengar uppåt i samhällshierarkin som pågår ständigt, i runda slängar så betalar du, jag och alla andra 5–10 000kr per år i extra “skatt” till bankernas ägare, varje år.
Nu kanske du blir lite arg. Visst. Du kan byta till ett schysstare alternativ. JAK eller Ekobanken som styrs av medlemmar och inte aktieägare, eller varför inte den statligt ägda banken SBAB så att dina pengar till slut går till statskassan. Gör det. Absolut. Men för den stora mängden människor så kommer det vara det där extra med den smidiga mobilappen, eller det där erbjudandet om lite lägre ränta på lånet som drar tillbaks dem. Storbankernas marknadsandel har inte minskat under 2000-talet, trots alla finanskriser och skandaler. Tvärtom konsolideras banksektorn genom uppköp och internationell expansion.
Jag möter många som suckar och ger upp. Som känner en stark misstro mot det hyperfinansialiserade ekonomin och dess starka aktörer, och som inte ser någon väg ut. Speciellt genom politik, som uppfattas som maktlös mot bankernas makt. I sån mylla kan istället skadliga konspirationsteorier få fäste.
Men jag tror det finns lösningar. Vi i Feministiskt initiativ har en annan syn på bankväsende än många andra partier. Vi tar till oss av bankkritiken och översätter den till politiskt handlingsprogram. Och det har vi arbetat med i många år.
Vi kan stå för nytänkande när det gäller banksektorn för att vi inte är djupt indragna i politiken, för att vi inte är intresserade av att bevara status quo utan tvärtom vill ändra på det finansiella systemet. För att vi ser sambanden, hur rovdriftskapitalism finansieras av en oreglerad kreditmarknad, hur de som redan har makt (pengar) kan låsa in de som inte har makt (pengar) i ett ständigt beroende genom lån och återbetalningskrav, och hur hela vår samhällsekonomiska stabilitet hotas av privata aktörers risktagande och bonusjakt. Det är dags att det politiska samtalet och EU-valrörelsen börjar handla om hur vi kan begränsa storbankernas makt!
I Feministiskt initiativs politiska program och valplattform för EU-valet så hittar du saker som du inte kommer höra andra politiker tala om. Det som står lite utanför mainstream-samtalet, men som måste bli en del av det. Här är tre exempel:
1. Finansiell transaktionsskatt (FTT)
Vi vill införa en skatt på finansiella transaktioner inom EU. Det vill stora EU-länder som Tyskland och Frankrike också. Men ändå händer inget, förhandlingarna går i stå. Varför då? Jo, länder som Storbritannien och Sverige stretar emot. För att en sådan skatt ska funka måste en kritisk massa av EU-länder skriva upp sig på den. Det är inte så välkänt, men det är Per Bolund (MP) med flera som hindrar arbetet från att gå framåt. Men efter Brexit så försvinner många av nej-sägarna och vi kan få en skatt på plats.
En FTT handlar inte bara om att få skatteintäkter, det handlar om att sakta ner flash-försäljningar som kan driva panik på börsen. Det räcker med promillenivå i skatt, och marknaden återgår till att handla mer om riktiga transaktioner. Det vrider tillbaks maktbalansen från finansiella institutioner (som storbanker) till det produktiva näringslivet. Det är precis rätt medicin för att bromsa den virtualiserade ekonomin.
2. Lättare regelverk för medlemsägda banker
Vi måste få alternativ. Vi vill stärka de demokratiska och medlemsägda bankerna – där kan medlemmarna utöva en helt annan kontroll underifrån, och kapitalet tenderar att användas lokalt istället för att flyta utan kontroll över hela världen. Ett sätt att underlätta är att införa proportionalitet i regelverk och krav för banker, så att de tar hänsyn både till bankens omsättning, risk- och vinstnivåer samt inriktning mot social och ekologisk hållbarhet. Idag är det otroligt mycket jobb och kostnader för små etiska banker att följa regler som är skrivna för de kommersiella storbankerna – och ändå är det i princip alltid storbankerna som återkommande lyckas göra fel.
3. Stöd för e-krona och statlig Swish
Riksbanken är sannerligen en storbank. Men den får vi invånare inte ha kontakt med, dess enda kunder är andra banker. Så behöver det inte vara. När riksbanken nu utreder om de ska ge ut e-kronor, s.k. “digitala kontanter”, så är ett alternativ att vi invånare skulle kunna förvara dem direkt på ett medborgarkonto i Riksbanken. Till skillnad från affärsbankspengar, så skulle e-kronor i sådana fall inte vara skapade genom lån från banken, utan av Riksbanken.
Det är en väldigt spännande utveckling, men politiken brukar hålla sig borta från att bestämma över Riksbanken. Inte vi. Feministiskt initiativ vill ha en ökad insyn och mer demokratisk påverkan på denna statliga myndighet, och e-kronors införande borde riksdagen också tycka till om och i viss mån styra,
På samma sätt så är FI kritiska till att affärsbankerna äger infrastruktur för betalningar som Swish, eller hur bankkortsmarknaden domineras av internationella företag som VISA och Mastercard som tar höga avgifter. Precis som kontroll över vägar är viktiga för staten så borde staten också åtminstone kunna erbjuda alternativ för finansiell infrastruktur. Det är en fråga inte bara om avgifter, utan om samhällelig krisberedskap.
Lägg till detta FI:s tuffare politik kring skattebrott. Vi vet att kapitalet inte känner några gränser, och då ska inte Skattemyndigheten eller Polisen heller ha det. Vi vill se obligatoriska informationsutbyten, och i vår skuggbudget tilldelar vi mer medel till arbete mot internationella skattebrott än något av riksdagspartierna.
Jag är inte förmäten nog att tro att vi i Feministiskt initiativ sitter inne på alla svaren. Men jag anser att de här förslagen ska få större plats i samhällsdebatten, och jag vill att andra partier och opinionsbildare tar sådana här frågor på allvar och börja diskutera dem.
Där någonstans – i att vi gemensamt ser problembilden, och behovet av förändring av vår banksektor och vårt finansiella system – så hittar vi samtalen som leder fram till beslut. För vi har bråttom nu – vi kan inte fortsätta bygga på korthuset som är den finansiella ekonomin. Håller du med oss? Gå med i den rosa rörelsen som på allvar vill förändra det ekonomiska systemet.
