För två år sedan förlorade 18-åriga Adriana Vargas Lohmander sin barndomsvän, skjuten till döds i Kista.

– Han porträtterades i media som en gängmedlem. Men alla vi som känner honom vet att han inte var det. De som var inblandade har också sagt det. Har man nån relation till förorten eller är uppvuxen där känner man nästan alltid den som går bort, eller känner till. Det kan vara en vän eller bror, eller vän till en vän, säger hon.

I innerstaden är våldet däremot närmst en ickefråga, menar Adriana Vargas Lohmander, som vistats mycket i Rinkeby och Kista, och nu går sista året på på Sjölins gymnasium på Södermalm.

– Det är inget vi pratar om i skolan. Man får lära sig om problem i samhället men aldrig om våldet. Det ses inte som Sverige, utan nån annans gata. Man glömmer att förorten är Sverige och det här är en nationell kris. Jag kände att jag ville göra nånting åt det.

Hon fick idén till en bok med anhörigas berättelser om offren för våldet. Tillsammans med tre andra elever har hon inom ramarna för Ung företagsamhet nu givit ut boken Dödsskjutningar i förorten – Vem bryr sig?

I boken har eleverna samlat brev och dikter från barndomsvänner, flickvänner och syskon, om tre ihjälskjutna unga män.

– Vi ville ge ungdomarna, de utsatta för våldet, röster. I media är ungdomarna som gått bort ”kriminella”, som får skylla sig själva. Man glömmer att de är människor som har gått på samma gator som vi och vuxit upp här. Man förminskar det det till ännu en skjutning, glömmer att det är ett mord, säger Adriana Vargas Lohmander.

Vad blir konsekvensen?

– Man hamnar ännu mer utanför, porträttterad som nåt annat. Nåt man inte kan vara stolt över i innerstaden. Man känner sig inte accepterad som en del av Sverige. Det kan leda till lite hat mot innerstaden, främst hos grabbar. Ett vi och dom i samhället.

Adriana Vargas Lohmander har flera planer för att berätta om boken, till exempel för Kriminellas revansch i samhället, Kris. Hon tycker att alla, men i synnerhet alla som jobbar med media och lärare, borde läsa boken.

– Detta är ett pågående problem i samhället som man borde lära sig om. För att kunna skapa nån förändring krävs att man gräver lite djupare, att man hör de riktiga rösterna och historierna innan man sätter en stämpel på folk, säger hon.